Alla ni bergmankunniga kyrkobesökare i Åkerbo församling, Östergötland, har naturligtvis känt igen både altarskåpet och nattvardskalken sedan tidigare.

Men nu äntligen är det helt utrett! Tack vare en föredömlig forskningsinsats av församlingens informatör Katarina Sandström Blyme har det nu visat sig att även om kyrkorna Mittsunda och Frostnäs i Nattvardsgästerna är tänkta att ligga i något slags nordligt Svealand (och filmen är inspelad i Dalarna och Filmstaden), så är den autentiska rekvisitan inlånad från Åkerbo församlings medeltidsminsting Lillkyrka.

"Vi har kollat upp det där. Det står ingenstans i låneavtalet att man inte får slicka på kyrkbänkarna."
© AB Svensk Filmindustri

Kyrkan höll ändå på att renoveras, så kyrkbänkarna eller det svarta kalkklädet med silverdekor skulle inte saknas under de månader inspelningen tog i anspråk. Och Svensk Filmindustri betalade för sig: 1.500 kronor (som gick till en renovering av predikstolen).

Lyckliga Lillkyrkabesökare som får ta sin nattvard i en sådan miljö! (Och – bara en sån sak – dricka ur samma kalk som Ingrid Thulin.)

Hela listan av från Lillkyrka inlånade föremål (hämtad från Sandström Blymes artikel, som i sin tur citerar kyrkorådsprotokollet, juni 1961):

Vinkanna
Vinkalk
Paten
Oblatask
2 st nummertavlor med siffror
1  träkrona
2 malmkronor
2 malmstakar
1 ljusarm 
3 ljus
3 st lampetter
4 st lampetter
1 postilla
1 mullspade
1 Karl XII-bibel
Svart kalkkläde med silverdekor
Mässhake
Altarskåp
Alla kyrkbänkar
Sakristidörr
Gravkors av järn

Läs hela den roliga utredningen här!

Visst är det ett kul examensarbete Beckmanseleven Eddie Åhgren gör! Men låt oss inte – som en del nyhetsrapportering – förlora proportionerna alldeles. Nog för att det sannolikt rör sig om ett (om också medförfattat) bergmanmanus i någon mening, men det vi har att göra med är alltså ett storyboard klasskamraterna Ingmar Bergman och Åhgrens farfar Rolf lekte med. När de var i femtonårsåldern.

Ingmar Bergman, 15.

Femton år. Även om Arthur Rimbaud var en mogen poet vid det laget, är de flesta av oss ännu ganska begränsade i vårt konstnärliga uttryck under puberteten.

"Okänt bergmanmanus" heter det i medierapporteringen. Kanske det. Eller inte. Om vi bortser från att vi aldrig får veta hur mycket var Bergman börjar och Åhgren slutar, så är det väl kanske inte alldeles uppenbart ett "bergmanmanus" ens om Bergman skrev det alldeles själv. Fast ändå är det ju det. En teckning av Paul Klee, fem år, är väl en teckning av Klee, men är det så att säga en Klee-teckning?

Och spelar det i så fall roll hur begåvad teckningen i fråga är?

Till Mor från Putte. Blandteknik. Ingmar Bergman, c:a 1923.
© Stiftelsen Ingmar Bergman

Så när blev Bergman Bergman? Vid femton års ålder? Arton? Fem?

Bergman var oerhört produktiv som ung, och nog finns en hel del intressant ofilmat och opublicerat att göra något av för den som vill och kan (och, i vissa fall, får för oss). Marcus Lindeen gjorde exempelvis en fantastisk pjäs häromåret baserat på en del av Bergmans omaterialiserade material. I pjäsen hade han även med ofilmade manus från den mer mogne Bergman, som sextiotalsverket Sextiofyra minuter med Rebecka eller 1978 års omsorgsfullt refuserade Kärlek utan älskare:

1978 skrev Bergman ett mycket ambitiöst manus med titeln Kärlek utan älskare. Det refuserades av alla, men delar av det skulle komma att ligga till grund för Aus dem Leben der Marionetten. "Det här manuskriptet refuserades av tre utomordentligt samvetsgranna producenter. Deras motiveringar växlade men grundtonen var enhetlig: det är omöjligt att göra en film av det här materialet. Skulle kosta. Skulle bli en katastrof. Självmord."
Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Dessa är utan tvivel Bergmanmanus. Den tjugoårige författarens Familjeidyll från 1938 skulle jag – men sannolikt inte upphovspersonen – också räkna dit. Men en femtonårings alster? Kanske lite mer tveksamt.

Roligt projekt är det hur som helst! Och med många begåvade medarbetare. Vi önskar Eddie all framgång och avslutar med ett tips om inspirationen tryter:

Att en av Scorseses allra bästa filmer, om ett (fiktivt) okänt mästerverk av Hitchcock i sig är ett okänt mästerverk, är en händelse som ser ut som en tanke.

Gör helgmyset komplett med lite Bergman-relaterad musikunderhållning! Varje lördag [uppdatering: en lördag då och då] presenterar vi en ny låt med Bergmankoppling. Så småningom blir det en fin-fin spellista för alla tillfällen – The Original Ingmar Bergman Spotify Playlist. (Mer om Bergman och musik här.)

Lördagslåt #5 är:

Franz Schubert, "Der Leiermann" ur Die Winterreise, D 911 (1827)
Klaus Mertens (baryton); Tini Mathot (fortepiano).
Challenge Classics. 2006.

Huvudperson i tevefilmen Larmar och gör sig till är den återkommande Bergmanfiguren morbror Carl Åkerblom, ingenjör med filmskaparambitioner vid det förra sekelskiftet. I filmens inledning sitter han ensam på sin sjukhussal – han är intagen på dårhus – och spelar på en grammofon upp samma stycke igen och igen: de åtta första takterna till "Der Leiermann" ("Positivhalaren") den sista sången i Schuberts lied-cykel Die Winterreise.

Väl utskriven från hospitalet börjar Åkerblom på allvar sitt arbete med vad som är tänkt att bli världens första ljudfilm med titeln Glädjeflickans glädje: "Detta gripande kinematografdrama utspelas i Wien på adertonhundratalet, och handlar om den passionerade kärleken mellan geniet Franz Schubert och glädjeflickan Mizzi Veith."

I tevefilmen spelar således Käbi Laretei och Hanns Rodell ett antal olika Schubertstycken. Att just denna kompositör får en så framträdande plats i denna sena produktion är lite lustigt: det finns bara ett annat Schubert-stycke bland Bergmans filmer: i Fanny och Alexander hörs helt kort Impromptu nr 3 från Teman med variationer i H-dur.

Bergmans manus till det som skulle bli en tevefilm (den var först tänkt som pjäs) har underrubriken "Åtta impromptus varvid det åttonde är utformat som ett rondo".

Bergman tänkte sig således sitt opus – som så många gånger förr – inte bara handla om musik utan också i någon mån vara det.

F:150
Handskrifter, Manusutkast, Skisser
[Arbetsbok nr 48 / Ingmar Bergman]
[1940]
ca 55 s., ca 12 skisser ; 22 x 17 cm
Spiralblock (anteckningar förda från två håll). Odaterat. Text på pärmen: "Detta är mitt block. Jag heter Ingmar Bergman" ... Anteckningar från Mäster-Olofsgården, tankar om teatern, brevutkast, manusutkast och skisser.

J:069
Biographica
Dagböcker
[Planeringskalendern 1975]
[120] s. ; 10 x 26 cm
Innehåller div. noteringar, bl.a. repetitionstider för Trettondagsafton och inspelning av Ansikte mot ansikte, och dagboksanteckningar + tecknad djävul (28. augusti)

För idag trettioåtta år sedan befann sig alltså Bergman i New York, där han under en dag bland annat hann med att under en lunch (i en gungande skyskrapa) sälja världsrättigheterna till Ansikte mot ansikte till Dino de Laurentiis och se Liv Ullmann i hennes broadwaydebut A Doll's House (som hon för övrigt nu planerar att själv sätta upp, i egen översättning).

Okatalogiserad
Göran Wassberg, scenografimodell, målad kartong
Bildmakarna

Den första skissen.
© Göran Wassberg

Planritning.
© Göran Wassberg

Färgprover.
© Göran Wassberg

Modellen.
© Göran Wassberg

Sceneriet.
© Göran Wassberg

Tora Teje (Elin Klinga), Julius Jaenzon (Carl-Magnus Dellow), Selma Lagerlöf (Anita Björk) och Victor Sjöström (Lennart Hjulström).
Foto: Bengt Wanselius © Bengt Wanselius

(Apropå vår nya – fina, väl? – bild på förstasidan.)

D:090
Regimanus, Scenteater, 1981
Fräulein Julie : ein naturalistisches Trauerspiel / [von] August Strindberg ; Deutsch von Peter Weiss [med Ingmar Bergmans anmärkningar och scenerier]
82 s. hft.
Manuskript utgivet av Suhrkampf Verlag 1976. Regiexemplar med IB:s svenska anmärkningar, på s. 28 ett julkort med textändring. En Bergmantrilogi. Skandinavisk dramatik för en tysk publik.

R:016
Statyett. Förgyllt bronslejon.

B:041
Regimanus, Långfilm
Persona / av Ingmar Bergman [med handskrivna anmärkningar och scenerier]
90 s., inb. + bilaga ; 30 x 22 cm
Maskinskrivet manus. Regimanus med inklistrade foton. Bilaga 1: Preliminär inspelningsplan, 2 s.

"Min ensemble" (My cast).

Det där med Bergman och mode tar visst aldrig slut.

Nog för att reklamfilmen för Dsquared2s har ännu tydligare referenser till Alfred Hitchcock, men blinkningarna till Bergman är, som Style.com påpekar, också tydliga. Hallå, speglar!

För övrigt är det de kanadensiska designertvillingarna själva som agerar.