Lovely Ghita

För en tid sedan nådde oss nyheten att Ghita Nørby inte kommer att spela Madame Armfeldt i Malmö-operans uppsättning av Wheeler/Sondheims musikal Sommarnattens leende (efter känd förlaga).

Den lilla men viktiga rollen brukar spelas av en grande dame; i Stockholm 1978 var det ingen mindre än Zarah Leander som tog sig an den, följd av Signe Hasso. Själv kommer jag aldrig att glömma Leslie Carons gestaltning i Paris. Hennes spänst var kanske inte riktigt som när det begav sig i dansstegen, men hon tog dem!

Att Nørby nu inte kommer att räknas in i denna skara är förstås trist, inte minst för att där finns en tydlig bergmankoppling sedan tidigare. Vi minns henne förstås i rollen som Karin Åkerblom i Den goda viljan. Den regisserades visserligen av Bille August, men Nørby hade långt tidigare arbetat direkt med Bergman när hon spelade Celimène i Misantropen.

Célimène (Ghita Nørby) och Éliante (Hanne Borchsenius)

På samma teater där hon gjorde Celimène (Det Kongelige) har hon också senare spelat två bergmanska paradroller: Charlotte i Höstsonaten och Helena Ekdahl i Fanny och Alexander (den översta bilden är hämtad från den senare).

Förra året var för övrigt Nørby på besök här i arkivet. På bilden ser vi henne och bredvidtecknad i en situation som ser mer intim ut än den är (jag har för mig att vi bläddrar i regimanuset till just Misantropen).

Vi kommer att sakna den fantastiska Nørby i Malmö, men hon har en värdig efterträdare i Kerstin Meyer, vars skådespelartalang kanske inte är i paritet med Nørbys, men med en världssopran i rollen lär publiken kompenseras i sångpartierna.

Att kalla Nørby och Bergman för brevvänner är kanske att ta i, men åtminstone ett brev från henne till honom har vi i arkivet.