Om uppsättningen

Det är en lysande uppsättning teaterchefen Linus Tunström har åstadkommit. Hans och Armin Kerbers bearbetning är befriad från vördnad men full av respekt för sin förlaga. Här finns ingen sentimentalitet eller ängslighet. Strykningarna är många men rimliga; tilläggen är så intelligent utförda att de paradoxalt nog lyfter originaltexten ytterligare. Teatertematiken i Bergmans version upphöjs här från metafor till självreflexion. En aborre svävar då och då över scenen; ett genialt grepp som i sin enkelhet kondenserar pjäsens problematisering av den föregivna tudelningen mellan jaget och omgivningen, subjektivt och objektivt, sanning och lögn, eller – som det heter i uppsalaalumnen Frödings dikt – idealism och realism. Så långt mina egna reflektioner.

Presskritiken var genomgående god men inte reservationsfri. John Sjögren i Upsala Nya Tidning hade vissa tveksamheter i början, men det tog sig tydligen:

Tunström har lyckats krympa ner Bergmans mastodontfilm till en föreställning som klockar in på knappt tre timmar inklusive paus, utan att för den skull tvingas offra något av kärnan i Bergmans berättelse. Det är helt enkelt en mycket skickligt genomförd bearbetning som Tunström och Armin Kerber gjort.

Ändå finns här problem, och de har faktiskt till viss del med just komprimeringen att göra. För uppsättningens inledning, med det klassiska ekdahlska julfirandet, fungerar inte riktigt. Ja, i stora delar av första akten känns det aningen forcerat. Här vilas det aldrig tillräckligt länge i en bild eller känsla för att den ska sjunka in. Det känns stressigt och osäkert och jag sitter där och befarar att detta ska bli ännu en, likt den på Dramaten, lite svajig uppsättning Fanny och Alexander. Men som tur är växer det. Någonstans vid Oscars död vänder föreställningen och hela andra akten är fullkomligt lysande.

[...]

Mest minnesvärt i denna föreställning är emellertid det magnifika slutet, som på ett fantastiskt sätt kommer åt själva hjärtat i Bergmans film. Ja, när allting återställs och hela ensemblen, till tonerna av Bob Dylans The Times They Are A’ Changin’, samlas igen på den nu nästan tomma scenen, när Peter Viitanens Alexander slänger en blick över axeln till Staffan Westerbergs Jacobi och sedan läser Strindbergs, som lika mycket är Bergmans, teatercredo ur Ett drömspel, för att till sist tillsammans med övriga ensemblen, i en vacker vinkning till Fellinis 8½, dansa ut i salongen i en virvlande ringdans, ja då förmår jag inte hålla tårarna tillbaka. En mer rörande hyllning till fantasin och teatern är svår att föreställa sig. 

Så, för allt i världen, missa inte detta. Jag lovar, det är värt den lite svajiga inledningen. Själv tänker jag gå och se den igen.

Expressens Nils Schwartz var inte lika imponerad, men berömde scenografin: 

När ridån går isär efter pausen möter vi längst fram på scenen fem parallella spånskivelådor i olika storlekar i vilka biskopens hushåll och nya familj hukar och tränger ihop sig i olika konstellationer. Jag vet inte om idén är Tunströms eller scenografen Maja Ravns. Smått genial är den hursomhelst. Här formar den religiösa trångsyntheten själva rumsligheten. Och plötsligt förvandlas den tröttsamma röjarskivan före paus till ett stycke teatral trollerikonst, där lådorna omsider får en naturlig plats i Arons dockteater.

Att Ravels Bolero ersätter Schumann som ledmotiv fann Schwartz och flera andra recensenter lite egendomligt. (Själv tyckte jag Ravels knullåt hjälpte till att avslöja Gustaf Adolfs erotomani som ett slags sexmissbruk avant la lettre: gladporren förbyts till deppsex.)

Schwartz avslutar:

Tunströms regi söker sig hellre mot det koreografiskt stiliserade än det psykologiskt realistiska, vilket är ett befriande brott mot den stadfästa bergmanska estetiken. Att det bara lyckades till hälften den här gången får man förlåta honom. Kanske var det nödvändigt att störta den borgerliga julfestnostalgin pladask i boleron för att kunna bygga något nytt på ruinerna.

I Svenska Dagbladet menade Lars Ring att Tunström skapat "en iscensättning där scenen föreställer en teater och där alla metaforer över världen och dess tillstånd hämtas från tiljan" och han avslutar:

”Fanny & Alexander” är här inte ett eko av filmen utan har en egen, personlig kvalitet som bygger på ensemblekitt och en kärleksfull kunskap om scenkonsten. Tunström trollar oss med säker hand genom tid, bergmanska rum och stora känslor.  

Källor

  • Expressen, 21 oktober, 2012.
  • Svenska Dagbladet, 22 oktober, 2012.
  • Upsala Nya Tidning, 21 oktober, 2012.

people

Ingmar Bergman
Text
Linus Tunström och Armin Kerber
Bearbetning
Linus Tunström
Regi
Maja Ravn
Scenografi och kostym
Rikard Borggård
Musik
Fler medarbetare (3)

"Så, för allt i världen, missa inte detta."

Upsala Nya Tidning

Universum

  • I familjens sköte

    I åtminstone ett trettiotal av Ingmar Bergmans filmer spelar familjen en viktig roll. Men det rör sig sällan om några lyckliga kärnfamiljer.

  • Konst och konstnärer

    Vare sig det är i form av en missförstådd underdog, eller en vampyr-liknande varelse som lever på andra, så är konstnären den mest typiska av Bergmans rollfigurer.

Fler uppsättningar av Fanny och Alexander