Teater, 1948

Dans på bryggan

Bergmans andra uruppförande av Björn-Erik Höijer. Recensionerna domineras av ambivalens inför dramats kvalitet.

Om uppsättningen

Det finns en rad paralleller mellan Höijers drama och Såsom i en spegel. Båda har starka moraliska övertoner och är centrerade kring en ung kvinnas öde, tätt förbundet med en oengagerad alternativt parasiterande fadersfigur.

Kritikerna var tudelade kring Höijers drama. I BLM satte Ebbe Linde Bergmans "sceniska instinkt" framför Höijers, enligt honom, överlastade drama:
"Ingmar Bergman som regissör brukar beskyllas för benägenhet att placera ovidkommande knalleffekter litet varstans i sina styckens marginal, men inför 'Dans på bryggan' ledde honom hans sceniska instinkt med skäl åt ett annat håll, och han plockade bort ur pjäsen två likkistor och tio av dess tolv åskmuller, enbart till båtnad: det fanns nog av begravningsstämning och mullrande kvar ändå."

Kjell Hjern i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framhöll även han Bergmans regi, men ansåg inte att det räckte: 
"De intensiva verklighetsglimtar som utgör pjäsens förtjänster, togs fram i Ingmar Bergmans iscensättning, men de var inte tillräckligt många, för att man med nämnvärt intresse skulle orka följa med vad som tilldrog sig på scenen."

Diskussionen kring Höijers drama var central för mottagandet av föreställningen. Kjell Hjern i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev: 
"Att författaren är någon teaterdiktare, blev man, trots Stadsteaterns bemödanden i den vägen, inte övertygad om. Den långa monolog som Yngve Nordvall som den försupne fadern hade att föredraga var minst ett par pilsner för lång och en sådan central scen som den mellan massören och flickan var även den långdragen och dunkel och med starka inslag av bokspråk." 

Hjerns lustmord slutade inte där: "Konsten att sluta stycken hör inte heller till de konster Björn-Erik Höijer tycks ha någon förtrogenhet med: rätt var det var slocknade ljuset på scenen, man befarade kortslutning, men det var en akt som slöts".

Sten af Geijerstam i Dagens Nyheter höll delvis med, men menade att: "om Björn-Erik Höijer i Dans på bryggan kanske ännu inte helt funnit sin form som dramatiker, är sorgespelet i varje fall ett stycke som tjusar genom sin poesi och som man tycker mycket om för dess hänsynslösa livsbelysning och dess opretentiösa ton. Höijer trampar inte andras vägar, han söker egna, och om man tror mer och mer på hans förmåga att finna dem, även som dramatiker."

I Svenska Dagbladet menade Olof Lagercrantz att Höijer "är en djärv människoskildrare, som tränger sig tätt inpå sina gestalter." han menade vidare att Dans på bryggan är "ett starkt och helgjutet drama, med fast tecknade karaktärer och en följdriktig inre utveckling." 

Expressens Ivar Harrie var så övertygad om Höijers kapacitet att hans recension gavs rubriken "En teaterförfattare slår igenom".

Bergmans regi erhöll dock mestadels lovord, bland annat från hans gamle envetne kritiker, Olof Lagercrantz. Denna gång visade Bergman, enligt honom:
"vackra prov på den djärvhet och sceniska intuition som utmärker honom som regissör. Andra aktens tredje del, då Edit har sitt hysteriska utbrott och fadern tvingas bekänna, var ett stycke teater i mästarklass."

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Henrik Sjögren, Ingmar Bergman på teatern (Almqvist & Wiksell, 1968).
  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide (Amsterdam University Press, 2005)

Bilder / videor

Medarbetare

  • Björn-Erik Höijer, Författare
  • Kolbjörn Knudsen, Oskar Rydén
  • Solveig Dahl, Edith
  • Berta Hall, Anna
  • Yngve Nordwall, Algot Falk
  • Ulf Johanson, Litteratören Janson
  • Ingmar Bergman, Regi
  • Carl-Johan Ström, Scenografi