Långfilm, 1946

Det regnar på vår kärlek

Nyss utsläppt fängelsekund och vilsen flicka träffas på järnvägsstation och försöker starta nytt liv i kolonistuga.

"Du måste tänka på att Birger Malmsten inte är någon Jean Gabin, och framför allt att du inte är någon Marcel Carné."

Lorens Marmstedt till Bergman

Om filmen

Teaterpjäsen Bra mennesker av Oskar Braaten (1881-1939) hade urpremiär på Nationaltheatret i Oslo den 9 september 1930.

Om filmens tillkomst skriver Bergman i Bilder:

Några dagar efter premiären på Kris ringer telefonen. Det är Lorens som säger 'Kära Ingmar. Det var en ryslig film! Värre kan man knappt se! Nu står väl anbuden på kö'. Lorens Marmstedt var fristående producent med ett litet, men ytterst välrenommerat produktionsbolag, Terrafilm. Nu hade han fått i uppdrag av Karl Kilbom på Sveriges Folkbiografer att producera två filmer. Det första projektet var ett norskt skådespel som hette Bra mennesker av Oscar Braathen. Herbert Grevenius hade skrivit ett manuskript som Lorens ville att jag skulle läsa. Herbert Grevenius var 40-talets främsta svenska teaterkritiker och vi var goda vänner. Det var i praktiken han som gjorde mig till chef på Helsingborgs Stadsteater. Det var också han som genom sina förbindelser med Torsten Hammarén 1946 öppnade vägen till Göteborgs Stadsteater.

Jag läste Herberts manuskript och tyckte att det var ganska ledsamt. Lorens Marmstedt höll med, och frågade hur lång tid jag skulle behöva för att skriva om det. Jag lovade att göra det över veckoslutet om jag fick tillgång till en sekreterare. Under ett och ett halvt dygn satt jag med en liten ettrig skönhet och dikterade ett nytt manus. Det blev kanske inte bättre men den gråmelerade vardagliga tonen bröts sönder, vilket kanske var en fördel.

Det regnar på vår kärlek, bakombild, Bergman, Barbro Kollberg, Birger Malmsten, m.fl — Bergman och filmens båda stjärnor Barbro Kollberg och Birger Malmsten under inspelningen.

© Nordisk Tonefilm/Folkets Hus och Parker

Inspelning

Enligt Bergman själv i Bilder kom inspelningen att få en avgörande roll för hela hans framtida yrkesliv:

Lorens var en hårdför lärare. Han var hänsynslöst kritisk och tvingade mig att ta om scener som han tyckte var dåliga. Han kunde säga: 'Jag har talat med Hasse Ekman som sett materialet och jag har talat med Kilbom. Jag måste hålla öppet! Det kan ju rent av hända att du inte får göra färdigt. Du måste tänka på att Birger Malmsten inte är någon Jean Gabin, och framför allt att du inte är någon Marcel Carné.' Jag försökte lamt försvara mig genom att peka på några scener som jag tyckte var ganska bra. Då tittade Lorens på mig med sina kalla ljusblå ögon och sa: 'Jag kan inte förstå denna puttrande självbelåtenhet!'

Jag var rasande, förtvivlad och förödmjukad, men måste ändå ge honom rätt. Han tog obehaget att varje dag se igenom materialet. Visserligen skällde han ut mig inför personalen men det fick jag ta, eftersom han lidelsefullt deltog i filmens tillblivelse. Jag kan inte minnas att han någon enda gång under Det regnar på vår kärlek berömde mig för något jag gjort. Däremot gav han mig en lärdom. Han sa: 'När du och dina kamrater ser dagstagningarna befinner ni er i emotionellt kaos. Ni vill till varje pris att allt ska vara bra. Av den anledningen har ni ett naturligt behov att bortförklara missar och haussa det ni ser. Ni stöttar varandra. Detta är rimligt men farligt. Gör ett psykiskt trick. Var inte entusiastisk. Var inte heller kritisk. Ställ dig på noll. Engagera inga känslor i det du ser. Då ser du allt.'

Detta råd har varit avgörande i hela mitt yrkesliv.

Källor

Ingmar Bergman Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Svensk filmdatabas.
Svensk filmdatabas.

Mikael Katz i Expressen:

Han kommer att få mera beröm för Det regnar på vår kärlek. Men den här gången är det välförtjänt. Det är roligt att studera Ingmar Bergmans utveckling från Hets till Det regnar på vår kärlek. I Hets värkte pubertetsångesten ut i ett exalterat skri. Men samtidigt präglades den av gamängens oemotståndliga lust att chockera. Det är för resten ett drag som gått igen i det mesta som Ingmar Bergman förut gjort – sensation för sensationens egen skull.

Lill i Svenska Dagbladet:

Och Ingmar Bergman är som man vet en ung talang med alldeles egna idéer, det har vi sett både i Hets och Kris. Men där var han en ganska hårdknuten krumelur, inte alltid så säker om sina medel, gymnasialt överdriven, förfärligt allvarlig och lite våldsam, inte så lättbegriplig. I Det regnar på vår kärlek avslöjar han sig som en filmnovellist av annat slag, lyrisk, charmfull, lekfull, artistiskt säker men rakt inte inställd på att slå in rutor och bära sig åt.

"Ett friskt källsprång i vår svenska film. Hur efterlängtat, hur välkommet!"
Stig Almqvist i Aftontidningen

Distributionstitlar

Det regner paa vor Kærlighed (Danmark)
Elämän sateessa (Finland)
Es regnet auf unsere Liebe (Västtyskland)
Il pleut sur notre amour (Frankrike)
It Rains on Our Love (Storbritannien)
Lluve sobre nuestro amor (Spanien)
Piove sul nostro amore (Italien)
Ungt blod (Norge)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svenska AB Nordisk Tonefilm
Laboratorium: Film-Labor
Produktionsbolag: Lorens Marmstedt, Sveriges Folkbiografer AB
Förlaga: Bra mennesker (Pjäs)

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Intensitetston
Originallängd i minuter: 95

Censur: 070.851
Datum: 1946-10-31
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2610meter

Urpremiär: 1946-11-09 Astoria Stockholm Sverige 95 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1946-1946) (försommaren)

AB Sandrew-ateljéerna, Stockholm
Hellasgården, Stockholm
Drevviken, Stockholm

Musik

Titel: Wiegenlied, K. 350

Alternativ titel: Schlafe, mein Prinzchen
Kompositör: Wolfgang Amadeus Mozart (eller) Bernhard Flies
Textförfattare: Friedrich Wilhelm Gotter (tysk text 1795)
Kommentar: Instrumental (repriseras åtta gånger).

Titel: Beglückt darf nun dich, o Heimat, ich schauen... Ur Tannhäuser und der Sängerkrieg auf der Wartburg
Alternativ titel: Pilgrimskören. Ur Tannhäuser
Kompositör: Richard Wagner (1845)
Textförfattare: Richard Wagner (1845)

Maggi: Vad tänker du om mig egentligen?
David: Jag tänker inte alls, jag har inte börjat ännu.
Maggi: En vanlig böna, va? Som följer med första bästa karl.
David: Det var inte den första men det råkar vara den bästa.
Maggi: Du var så ivrig, vem är du egentligen? Du har så vita händer.
David: Det ska jag berätta för dig en annan gång.

Herrn med paraply: Det är ett trevligt ställe det här. Lugnt och trivsamt. Du hade jobb och du hade mat och du hade en säng. Du hade en flicka som, säga vad man vill, var någonting visst med. Men din självkänsla, förstås.
David: Hör du du, någon annan gång.
Herrn med paraply: Visst, visst. Det är ju så förbannat invecklat.

Åklagaren: Jag anser att samhället har skyldighet att skydda sig mot dessa individer, lika väl som samhället har skyldighet att skydda dessa unga människor mot sig själva. Det är vår plikt som kristna, humana, upplysta medborgare i ett demokratiskt samfund.

Herrn med paraply: Det är det den här historien handlar om. Den handlar om två människor som förut har sagt: "Ingenting angår oss", därför att andra människor har sagt till dem: "Ni angår oss inte". Å andra sidan har vi deras kärlek till varandra. Deras vilja till anpassning. Deras tafatta, men dock försök, att infoga sig i samhället. Det bör räknas dem till godo.

Texten avslöjar filmens slut.

En regnig höstkväll stöter två ungdomar, David och Maggi, ihop på en järnvägsstation. David är där mest för att värma sig, medan Maggi är på väg hem efter ett misslyckat liv i den stora Staden.

Då Maggi missar sitt tåg, övertalar David henne att de skall dela ett hotellrum över natten. David har lite kvar av sina flitpengar från en nyligen avslutad fängelsevistelse. De tar in på Frälsningsarméns hotell där de till slut ligger med varandra.

Dagen efter bestämmer de sig för att, trots dåligt utgångsläge, försöka starta ett nytt liv tillsammans. David förråder ingenting om att han suttit i fängelse. De uppsöker en gammal fängelsekamrat till David som har en cykelverkstad i hopp om arbete. Hans hustru gör dock klart att de inte vill ha något med mannens gamla kamrater att göra. ''Var och en står sig själv närmast'', är hennes livsparoll.

David blir förtvivlad, han känner sig dömd från början och vill att Maggi trots allt skall åka hem. De vandrar efter järnvägsspåret på väg mot stationen. Båda är trötta, blöta och hungriga. Plötsligt kommer tåget och de tvingas att kasta sig åt sidan varvid Maggi stukar foten. David ser en kolonistuga. De beslutar sig för att bryta sig in för att få lite skydd och vila.

Maggi uppmanar David att bryta upp ett skåp i stugan för att skaffa något att äta. David tvekar och Maggi blir arg. Han avslöjar då att han suttit i fängelse och att han inte vill riskera att hamna där igen. Maggi vill då att de genast skall lämna stugan, men David tycker att det verkar ofarligt att stanna över natten.

Plötsligt knackar någon på dörren och en man, Håkansson, kommer in. Han visar sig vara stugans ägare. Maggi försöker beveka honom att inte anmäla dem. David blir aggressiv och går ut. Utanför stugan väntar två poliser som genast arresterar David.

Maggi lyckas dock beveka Håkansson och han uppmanar poliserna att släppa David. Det slutar med att de hyr stugan av Håkansson.

David får arbete på en handelsträdgård i närheten. Ägaren själv verkar vara mänsklig, men hans hustru är oerhört snål och ständigt misstänksam mot David. David har hela tiden ett hot om avsked hängande över sig.

David och Maggi lär känna sina grannar i koloniområdet. Det är en mycket udda samling. Där finns tidningsgumman Hanna Ledin och nasarna ''Käng!snöret'' och ''Stålvispen''. Dessa människor är egentligen de enda i filmen som erbjuder något av gemenskap och värme.

När Håkansson några månader senare kommer för att hämta hyran erbjuder han David att köpa huset. När han gått avslöjar Maggi att hon väntar barn med en annan och att hon inte ens vet vem fadern är. David ger sig i sin förtvivlan av till till ett ölcafé.

Han känner dock att hans kärlek till Maggi är större än allt annat, och han beger sig till Håkansson för att köpa huset. Håkansson avslöjar sig i all sin tragik. Han känner sig sviken av sin familj och hela världen.

David och Maggi får en relativt lycklig period tillsammans i huset. De beslutar sig för att ta ut lysning och beger sig till pastorsexpeditionen. Deras besök där formar sig till en total konfrontation med en oförstående byråkrati. Prästen visar sig vara helt främmande för deras problem och Maggi uppmanas föda sitt barn på ett mödrahem.

Nu händer saker slag i slag som krossar deras korta lycka. Maggi föder sitt barn, men barnet dör. Samtidigt får David avsked från sitt arbete, falskeligen misstänkt för stöld. En tjänsteman kommer för att vräka dem från kolonistugan. Kommunen skall expropriera hela koloniområdet, vilket Håkansson mycket väl visste när han sålde huset. David blir så aggressiv att han slår ner tjänstemannen och blir åtalad för misshandel.

Rättegången formar sig till en resumé över David och Maggis liv. Alla dem som David och Maggi stött på under sitt försök att skapa sig en framtid dyker upp som vittnen under rättegången. Hela rättegången -- i vilken staten företräds av en diabolisk åklagare -- blir en sammanfattning av samhällets känslokyla och människors ondska. De enda som visar någon medkänsla är grannarna från koloniområdet och ''Mannen med paraplyet'' som uppträder som försvarsadvokat. Han har då och då under hela filmen uppträtt som berättare, skyddsängel och samvete.

Kampen mellan åklagaren och försvarsadvokaten formar sig till en symbolisk kamp mellan ont och gott. David blir till slut frikänd. David och Maggi bryter upp och ger sig än en gång ut på vandring. En viss optimism präglar filmens slut. Kanske har trots allt människor som David och Maggi en chans till en meningsfull tillvaro, och kanske är inte alla människor onda.