Det var bara roligt!

Om texten

Ett längre utdrag ur artikeln:

Fårö, i mars.

Det är kanske oförsiktigt att säga som det var, men det var faktiskt bara roligt att skriva om Johan och Marianne. Det började med tredje scenen: Jag tänkte göra en teaterpjäs om mannen som kommer hem till den intet ont anande hustrun och berättar att han tänker bryta upp deras förhållandevis goda äktanskap och ge sig av med en annan kvinna. Sedan när jag började skriva undrade jag naturligtvis hur de haft det tidigare - om förhållandet egentligen varit så gott som de båda kontrahenterna alltid påstod. Jag började också spekulera över vad som skulle hända dem längre fram.

[...]

Jag hade gjort två tidigare försök av den här sorten. Det var RESERVATET och BERÖRINGEN. Många tyckte om dem och uppmuntrade mig att gå vidare på den inslagna vägen, eftersom båda pjäserna handlade om människor och problem som man kunde känna igen utan att egentligen anstränga sig.

Andra skällde på mig rätt ordentligt och tillhöll mig att gå tillbaka till min cinematografiska laboratorieverksamhet. Man ondgjorde sig över banaliteten (som var avsiktlig), man grälade på sentimentaliteten (som var oavsiktlig) och man hade mycket att anmärka på dialogen som var alltför trivial (också avsiktligt). Nu är det ju så att "hur man än vänder sig så har man rumpan bak", som min gamla mormor brukade säga. Denna tanke har alltid givit mig tillförsikt dels för att den är en fast punkt i tillvaron och dels för att den så fint formulerar min konstnärliga levnadsregel: jag är angelägen om att höra vad folk tycker men jag struntar däri.

[...]

Detta är möjligen första gången som jag till min förvåning ser två personer stiga fram som inte alls talar med min egen röst. En hastig reservation: Det tog två och en halv månad att skriva de här scenerna, det tog ett vuxenliv att erfara dem. Likafullt känner jag mig inte släkt med Johan och Marianne. De står helt självständiga gentemot sina dagars upphov. Vissa element har vi dock gemensamt; exempelvis våra borgerliga ursprung med det tveeggade inflytande på karaktärsutvecklingen (det lät väl bra?).

Båda är vidare akademiker, något som inte bör läggas dem till last och de har det bra ställt på så sätt att de bor i hus och har varsin bil och varsitt yrke. Dessutom är de vana att formulera sig vilket inte innebär att de säger de rätta sakerna eller är klokare eller mer uppriktiga än folk är mest.

I det här sammanhanget vore det orätt att inte tala om samarbetet med skådespelarna Liv Ullmann och Erland Josephson. Deras insats var ovärderlig eftersom de aldrig lämnade ut Marianne eller Johan utan försvarade dem. På så sätt fick i många fall Livs och Erlands önskemål om replikernas och sceneriets utformning en avgörande betydelse för det slutgiltiga resultatet.

Ett bra exempel på vad jag menar är Mariannes berättelse om sin relation till en annan man i sjätte scenen. Liv tyckte illa om det avsnittet och ansåg att Marianne ingalunda är då fri och mogen mänskligt sett, som jag velat ha henne. Därför formar Liv den berättelsen med djup inre oro och osäkerhet och ger därmed scenen en djupare konsekvens och trovärdighet.

Erland, som själv är dramatiker, hjälpte mig gång på gång med formuleringar som var otillräckligt nyanserade och alltför porösa.

Lycklig den regissör som får arbeta med sådana skådespelare.