Långfilm, 1964

För att inte tala om alla dessa kvinnor

Lättsamt om kvinnor kring omsvärmad cellist som möts på hans begravning.

"[...] det har ju sitt intresse när en genial regissör övergår från konst till konster, från det konstnärliga till det konstiga."
Gunnar Unger i Svenska Dagbladet

Om filmen

Ingmar Bergmans första färgfilm är en uppsluppen komedi skriven tillsammans med skådespelaren Erland Josephson. I centrum står kritikern Cornelius, spelad av Jarl Kulle (i en av sina många Don Juan-karaktärer), som skriver en biografi om den berömda cellovirtuosen Felix. När den store konstnären avlider sörjs han av en hel flock vackra änkor, samtidigt som den förföriske Cornelius mål förändras.  

Bergman hade under en längre tid ägnat sig åt vad han kallade sin "färgfilmsskola", vilken bland annat resulterat i Lustgården. Skilda färgtekniska experiment hade utförts och dessa kom nu att ligga till grund för den färgskala som togs i bruk i För att inte tala om alla dessa kvinnor. Det är troligt att Bergmans besvikelse över slutresultatet förenat med den ljumma svenska kritiken var en bidragande orsak till varför det dröjde flera år innan han åter gav sig i kast med färgnegativet. Så sent som 1976 hade han planer på att spela in Ormens ägg i svartvitt.

 

För att inte tala om alla dessa kvinnor, Allan Edwall, Jarl Kulle

Jilker (Allan Edwall): "Geni? Det är att kunna få en kritiker att ändra mening."

Foto: Harry Kampf © AB Svensk Filmindustri

 

I Bilder skriver Bergman följande: 

"För att inte tala om alla dessa kvinnor gjordes för att SF skulle tjäna pengar. Att den sedan blev en stor tillgjordhet från början till slut är en annan historia. Jag påpekar i Laterna Magica: 'Ibland krävs det betydligt större kurage att slå till bromsarna än att skjuta av raketen. Jag saknade det modet och insåg, för sent, vilken sorts film jag borde ha gjort."

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Ingmar Bergman, Laterna Magica.
  • Svensk filmdatabas.
  • Svensk filmdatabas

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi och manus
  • Erland Josephson, Manus
  • Sven Nykvist, Foto
  • Ulla Ryghe, Klippning
  • Katinka Faragó, Scripta
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Max Goldstein, Kläder
  • Börje Lundh, Smink
  • Britt Falkemo, Smink
  • Cecilia Drott, Smink
  • Karl-Arne Bergman, Rekvisita
  • Gerhard Carlsson, Elektriker
  • Erik Nordgren, Musik
  • Charles Redland, Musik
  • Per-Olof Pettersson, Ljudtekniker
  • Evald Andersson, Specialeffekter, ljud
  • Olle Jakobsson, Mixning
  • Nils Nordling, Elektriker
  • Svante Björklund, Elektriker
  • Ivar Almér, Elektriker
  • Wilhelm Almqvist, Elektriker
  • Yngve Söderlund, Passare
  • Gustav Wiklund, Passare
  • Rune Håkansson, Passare
  • Lars-Owe Carlberg, Inspelningsledare
  • Allan Ekelund, Produktionsledare
  • Lars Johnsson, B-foto
  • Peter Wester, B-foto
  • Tage Sjöborg, B-ljud
  • Lenn Hjortzberg , Regiassistent
  • Lars-Erik Liedholm, Regiassistent
  • Bertha Sånnell, Klädassistent
  • Harry Kampf, Stillbildsfoto
  • Jarl Kulle, Cornelius, musikkritiker, cellisten Felix biograf
  • Bibi Andersson, Ingrid, kallad Humlan, Felix älskarinna
  • Harriet Andersson, Lisa, kallad Isolde, Felix kammarjungfru
  • Eva Dahlbeck, Adelaide, Felix hustru
  • Karin Kavli, Jeannette Bring, kallad Madame Tussaud, Felix beskyddarinna
  • Gertrud Fridh, Hedda, kallad Traviata, Felix lärjunge på cello
  • Mona Malm, Cecilia, Felix unga släkting
  • Barbro Hiort af Ornäs, Beatrice, Felix ackompanjatris
  • Allan Edwall, Jillker, Felix impressario
  • Georg Funkquist, Tristan, f.d. cellist, Felix chaufför och betjänt
  • Carl Billquist, den unge cellisten
  • Jan Blomberg, den engelske radioreportern
  • Göran Graffman, den franske radioreportern
  • Jan-Olof Strandberg, den tyske radioreportern
  • Gösta Prüzelius, den svenske radioreportern
  • Ulf Johanson, svartklädd man
  • Axel Düberg, svartklädd man
  • Doris Funcke, första servitrisen
  • Yvonne Igell, andra servitrisen
  • P A Lundgren

På kartan