Kaspers död

Om uppsättningen

Kaspers död var Ingmar Bergmans debut som dramatiker. Pjäsen skrevs under Bergmans tid vid Stockholms Studentteater och premiären ägde rum på Kårhusscenen den 24 september 1942. 

Det var Claes Hoogland, teaterns ordförande, som värvat Ingmar Bergman till Studentteatern. Detta innebar ett kliv framåt för Bergmans teaterkarriär. Stockholms Studentteater hade vid denna tid erhållit ett viss renommé och betraktades inte som en ren amatörteater, utan mer som "den professionella teaterns förgård, ett par trappsteg över annan amatörteater", som Claes Hoogland senare uttryckte det. På Studentteatern fick Bergman tillgång till skådespelare med en viss yrkeserfarenhet, några av dem till och med utbildade vid Dramatens elevskola. 

1942 fick Bergman också kontrakt med Svensk Filmindustri, vars chef Carl Anders Dymling satt i publiken under den sista spelkvällen tillsammans med Stina Bergman, chef på manuskriptavdelningen tillika Hjalmar Bergmans änka. Dagen efter erbjöds Bergman helårsanställning på manuskriptavdelningen.

Flera kritiker hade svårt att utläsa vad det var Bergman ville säga med pjäsen, och man tyckte sig se influenser från flera olika håll. Sten Selander i Svenska Dagbladet associerade till både Strindbergs och Pär Lagerkvists dramatik. Men han anade också att den unge Bergman hade något unikt att tillföra. 

Andra som såg likheter med Strindbergs och Lagerkvists dramatik uttryckte sig inte lika skonsamt. Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen skrev: "För tjugofem år sedan kallades sånt här för expressionism och vi trodde att Lagerkvist sagt sista ordet med sådana utstuderade mästerverk som Den svåra stunden och Himlens hemlighet. Men det blir kanske modernt igen, och för nordmännens raseri bevare oss då, milde Herre Gud."

Kusoffsky i Aftonbladet beskrev Kaspers död som "en ganska brokig produkt med rötter i både mysteriespel och modern expressionism [...] men [den] rymmer dock scener som visar att de äro skrivna av en riktig teatersjäl med krav på att få uttrycka sig i suggestiva bilder."

Även om dramatikern Ingmar Bergman väckte blandade reaktioner, var det flera som anade att regissören Ingmar Bergman var ett löfte. Selander menade att "ingen debut inom svensk dramatik på bra länge givit så otvetydiga löften för framtiden". Längre fram i sin recension skrev han:  "Dialogen är hela pjäsen igenom säkert behärskad och lagom naturtrogen, och författaren äger tydligen en fantasi, för vilken teaterscenen är det naturliga spelrummet, något varom också hans suggestiva och idérika regi bär vittne". Nils Beyer i Socialdemokraten såg även han en kommande teaterman i debutanten och skrev att det hade varit "en förbryllande teaterupplevelse, ett stycke så alltigenom tänkt för scenen, att det skulle vara omöjligt att läsa och kanske omöjligt att sätta i scen för någon annan än författaren själv. Däri låg det mest förbluffande i denna föreställning".