Lustgården

Om filmen

Lustgården tillkom på initiativ av Ingmar Bergman som tyckte att det var på tiden att Svensk Filmindustri gjorde en ordentlig färgfilm. Tillsammans med Erland Josephson skrev han också manuset. De båda gjorde något år senare samma sak med Bergmans egna första färgfilm (likaså en komedi) För att inte tala om alla dessa kvinnor.

Lustgården blev dock aldrig någon succé, och inför filmens första tv-visning 1970 mindes Bergman filmens tillkomst i tidningen Röster i Radio/TV:

Vidare var det så att jag ansåg att SF äntligen skulle öva sig på att göra en snyggt genomarbetad färgfilm. Vi hade därute vår egen färgfilmsgrupp som träffades och gjorde vissa försök. Jag lyckades övertala bolaget att satsa på färg den gången. Det skulle bli en snygg sak i färg, lite vemodig, men ha lite knorr på svansen. Vi hade skitkul hela tiden vi lade upp det hela. Ja, och så började Alf Kjellin jobba med regin. Jag hade inte så mycket tid över, för jag slet fortfarande med "Nattvardsgästerna". [...] "Lustgården" blev färdig. Den var vid gud inte märkvärdig men jag tyckte faktiskt den var varm och vänlig, lite som jag hade tänkt mig den. Men så kom premiären, den skulle upp på Röda Kvarn på annandagen det året. Jag hade legat efter SF för att de skulle korrigera ljuset i projektorerna på Röda Kvarn nu när vi ordnat med en så snygg egen färgfilm. Ena projektorn visade ett pissgult ljus, den andra ett likblått – det var ju inte så bra när man skulle visa färg. Så även det gick man med på och köpte nya fina projektorer som byttes mot dom gamla. Men det hade med sig att när filmkritikerna skulle få se filmen på Röda Kvarn två dagar före jul, gick det inte. Bion var inte klar. Man körde ut hela Stockholms kritikerkår till Råsunda och visningsrummet på Film-Teknik. Det var en ohygglig dag, storm och snöglopp. En hård nordostan, förkylningsväder och gråmörkt. Jag kom över gården utanför Film-Teknik när kritikerna strömmade ut efter visningen och jag greps av ohyggliga aningar. Det var en enastående samling svarta korpar som hade sett vår sommarlät- ta lilla komedi. Och jag sa till mig själv: "Den filmen är död". Och förresten: Kan man tänka sig en film som kommit mer katastrofalt fel? Fel årstid. Fel år, fel årtionde. Mitt i nya vågens värsta svallning och allting. Det var dessutom det år den medelålders publiken slutade gå på bio och satt hemma framför TV:n i stället. Men när jag sorterar mina synder (ja, jag sa 'sorterar'), så tycker jag att 'Lustgården' är den mest lättförlåtna. En nästan vit synd. För jag går omkring med en stillsam ömhet för den filmen. (Men jag hoppas verkligen TV har vett att köra den i färg.)