Skrifter, 1942

Möte med Kasper

Programblad, Stockholms Studentteater.

Om texten

I programbladet till sin uppsättning av dramatikerdebuten Kaspers död skriver Bergman en intervju mellan författaren och huvudrollsinnehavaren Kasper.

Den näsan misstar man sig inte på.
Det var Kasper.
Nu såg jag att han var rädd och upphetsad. Den smala, elaka munnen ryckte och de stora blodsprängda ögonen flackade. Kasper var rädd.
– Hur är det fatt Kasper?
– Du känner till min pjäs, inte sant? Fast nu har jag gjort sista akten. Vi har spelat den nu, jag, polisen och mästerman.
– Men den tar på mina nerver. Jag börjar kanske bli gammal.
– Visst börjar du bli gammal. Du borde göra andra pjäser. Såna som jag skriver. Så som nu kan du inte gå på länge till.
– Prata inte smörja. Det är inte det. Men ser du, det skulle ju en dag kunna hända att mästerman inte låter lura sig som han gjort nu i, ge mig si, femhundra år. En dag kanske han säger: "Nej du, min gubbe, mig lurar du inte. Det är jag som skall hänga dig och inte tvärtom!" Vad skall man då göra? Då är det slut med mig. Varje gång vi spelar nu för tiden tänker jag så. Och jag blir inte lugn förrän jag har hängt upp rackaren. Knappt då heller förresten.
– Men det är ju bara en pjäs.
– Är du säker på det? Jag har i varje fall börjat tvivla och därför är jag rädd. - Kasper är rädd.
– Det är nerverna. Du skulle ta något med vitaminer i. Och börja med morgonpromenader.

– Driv med mig du, men det är som jag säger. Jag tycker det är samma sak alltihop antingen jag slår käringen hemma eller på teatern. Jag vet inte riktigt var det är jag spelar. I köket eller på scenen.
– Ja, men nu skall du göra min pjäs. Och den är väl inte så farlig?
– Där märks det att du inte begripit ett smack av det jag talat om hela tiden. Din pjäs är djäkligare än allt annat jag har varit med om i den vägen.
– Nej men, hur så då? Du var ju så nöjd först. Var du inte?
– Det kan väl hända. Man ju gammal aktör och en stor roll kittlar ju alltid ens komediantfåfänga. Men den där rollen är djäklig ändå.
– Hur så?
– Jag skall ju dö.
– Dö? Jaså i pjäsen. Det gör väl ingenting. För resten blir det nog mer effektfullt.
– Det kan ju hända. Men har du någonsin förr varit med om att Kasper har dött? Alla andra har dött, men aldrig Kasper. Det är skandalöst. Dumt!
– Jaså, tycker du det?
– Du är stött nu. Nå, var det då. Men jag säger ändå vad jag tycker. Det är löjligt att Kasper skall dö. För han är odödlig. Och så skall man dö, äsch!
– Hur vill du ha det då?
– Tja, jag vet inte precis. Men vore det riktigt så sparkade jag ut dom där herrarna med likkistan och fortsatte min fest. Och sen när käringen kom hem skulle jag klå henne och sen skulle jag rulla omkring och leka med subborna och sen skulle jag mörda Döden och sen skulle jag gå och rycka Gud i skägget och kittla honom under fotsulorna. Kanske skulle jag mörda honom också. Sen skulle jag våldta några änglar… Ja, det vore en pjäs det.

– Kanske det, du. Tack för uppslaget i alla fall.
– Men det här! Det är obehagligt. Det säger jag dig som gammal aktör. Och går det bra så är det inte din förtjänst.
– Nej, naturligtvis är det din.
– Ja, när du säger det så.
Det blev tyst en stund
– Nu skall jag gå. Jag måste få mig en sup och en bit mat innan vi börjar repetera din pjäs. Så får man opp ångan igen.
– Du menar självkänslan.
– Försök inte att göra dig rolig!
– Men du lovar väl att inte gör om pjäsen. Jag menar på ditt vis.
– Jag vet inte. Jag får se. Hej!
Med denna dunkla hotelse slank Kasper in på närmaste krog.