Skrifter, 1943

Novellen

Detta är en okänd liten pärla (vi hittade de två bladen när de föll ur ett album med tidningsklipp sparade av Bergmans föräldrar).

"En viss naiv uppriktighet som gör att den blir någorlunda trovärdig."

Om texten

Fragmentet är odaterat så årtalet är en gissning.

Det förefaller vara ett utlåtande om en inskickad novell från tiden när Bergman var manusredaktör på SF; men av allt att döma är det i själva verket ett slags parodi på den egna verksamheten, författad av en uttråkad Bergman med högre ambitioner än att slita med andras manuskript.

Redaktören (dvs. Bergman) är kritisk till den insända novellen. Rollfiguren Marianne är t.ex. ”hopplöst skildrad”. Men han ser också förtjänster, som i en (sannolikt) fejkad redogörelse för diskussioner mellan honom själv och hans chef på SF:s manusavdelning, Stina Bergman:

Fru Bergman frågar: Varför tycker ni om novellen? Jag svarar: Därför att det omedvetet finnes ett försök till naken mänskoskildring i den.

Roligast är nog att motivet i den föregivna novellen dels liknar ett av Bergmans egna favoritteman; dels att redaktören är så kritisk mot just det:

Detta motiv att stjäla en annan mänskas mask och sätta den framför sitt eget ansikte inför världen och den älskade är gammalt. (O’Neill: Den store guden Brown, Hem från Babylon, Arsène Lupin). Och här är det behandlat utan känsla, utan spänning eller dramatisk tillspetsning.