Teater, 1973

Spöksonaten

Tredje gången gillt för Bergman och Spöksonaten. Gertrud Fridh i en dubbelroll som Mumien och Fröken.

"Suveränt självrådig."

Åke Janzon i Svenska Dagbladet

Om uppsättningen

Denna uppsättningen var Bergmans tredje av Strindbergs Spöksonaten. Redan 1941 hade han satt upp den på Medborgarhuset och 1954 regisserade han den på Malmö stadsteater. Dramatikern Strindberg och i synnerhet dennes Spöksonaten kom att bli Bergmans ständiga följeslagare genom hela hans teaterverksamma liv.

På något sätt har man ju sedan levt med texten i alla år och undan för undan har den öppnat sig. Ofta gör man ju så att man iscensätter den här pjäsen utifrån och inåt. Man börjar med att iscensätta första akten och det går bra. Sedan tar man andra akten och det går också bra. Sedan tar man tredje akten och då går det åt helsike.

Bergman valde denna gång att börja med att lösa tredje akten för att så finna lösningen till hur de två första akterna skulle tolkas. I en intervju i Svenska Dagbladet berättade han: "Dagsmedvetandets logik skall upphöra att fungera i tredje akten, för där härskar en helt annan sorts logik som är mycket mer drastisk och fruktansvärdare. Om man inte förstår att Studenten i sista akten mördar Fröken, undan för undan med ord, då faller hela akten."

Scenografin öppnade upp spelrummet mer än traditionellt brukligt. Borta var den klassiska husfasaden; i stället var den lika med scenöppningen. Jarl W. Donnér i Sydsvenska Dagbladet tolkade detta symboliskt, som att "vi, åskådarna, är som den falske översten och andra av husets invånare, skenvarelser med obehagliga hemligheter och skuldbelastat förflutet".

Den traditionella rumsinteriören visades under de två sista akterna i form av projektioner. Dessa väggprojektioner raderades ut under spöksupén och ersattes av en projicerad tegelmur. Dessa visades även under tredje akten när Studenten gjorde upp med sitt liv. Donnér tolkade detta som en bild för "livet som ett fängelse – 'dårhuset, tukthuset, bårhuset jorden' som Studenten uttrycker det". Att på detta sätt vända scenbilden utåt mot publiken, var inte nytt för Bergman, han hade tidigare använt greppet i både Vildanden och Woyzeck.

En utgångspunkt för Bergman var att betrakta händelseförloppet som Strindbergs egen dröm. Den karaktär som närmast kan ses som drömmaren och författarens alter ego är Studenten. Men då Studenten stundtals själv deltar i handlingen kunde han inte helt frikopplas och göras till observatör av skeendet. Bergman löste problematiken genom att ge Mathias Henrikson en sminkning som antydde en Strindbergmask och lät även projicera ett porträtt av Strindberg på mellanaktsridån. På detta vis skulle publiken påminnas om vem som var drömmaren.

Ett nyskapande grepp i denna uppsättning var att låta samma skådespelare, Gertrud Fridh, spela både Fröken och Mumien. På ett tidigt stadium fanns idén att även dubblera Hummel och Studenten. Denna tanke övergavs, men den yttre likheten mellan de två underströks med hjälp av smink. Likheten mellan Hummel och Studenten, liksom den mellan Mumien och Fröken uppmärksammades också av flera kritiker. Samband och sammanhang trädde fram på ett tydligare sätt och den tredje akten uppfattades nu som mer integrerad med helheten. Dramats inre logik bar hela vägen.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Egil Törnqvist, Bergman och Strindberg: Spöksonaten - drama och iscensättning Dramaten 1973, (Bokförlaget Prisma, 1973).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Leif Zern tolkade i Dagens Nyheter Bergmans uppsättning och läsart på följande vis:

Den tredje akten framstår inte längre som ett romantiskt bihang till de två första akterna; det som sker i hyacintrummet är tvärtom väl förberett under spökdinén, där det borgerliga familjelivets fasor avmålas och avslöjas av en Strindberg furiösare än någonsin. Det borgerliga samhället reproducerar sig självt enligt en evig upprepnings lag. Huvudmotiv och sidomotiv faller här in i varandra som kinesiska askar.

Alla var dock inte lika övertygade om det meningsfulla i att låta Gertrud Fridh spela både Fröken och Mumien. Åke Janzon i Svenska Dagbladet var en av de kritiker som invände mot greppet. Längre fram i recensionen skev han dock: "Däremot måste man välkomna Ingmar Bergmans försök att integrera den tredje och sista akten i skådespels helhet. [...] I tredje akten, menade Bergman, leds vi in i den djupaste drömmen, den infantila, där alla vanliga proportioner har upphört att fungera".

I de scener där både Mumien och Fröken var närvarande, lät Bergman dansaren Karin Thulin stumt dubblera Gertrud Fridh. En annan dansare, Kari Sylwan, gestaltade den stumma rollen som Mjölkflickan.

Majoriteten av kritikerna var eniga om att det var en stark och egensinnig uppsättning av Bergman: "det är inget tvivel om att Spöksonaten är en av de stora Strindbergs-aftnarna på Dramaten", skrev Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Zern i Dagens Nyheter instämde och räknade uppsättningen till en av "de stora teaterupplevelserna".

Italien, Florens, Pergolateatern, 7-8 april 1973
Italienska recensioner hyllade bland annat uppsättningens "poetiska lätthet".

Spöksonaten, drama av August Strindberg, ett av hans s.k. kammarspel, färdigställt 1907. Handlingens bakgrund är ett kärleks- och otrohetsdrama där affärsmannen Hummel berövas sin fästmö av Översten när han är tjugo år gammal. Dramat skildrar två avgörande dagar i Hummels åttioåriga livs slutskede. Första och andra akten utspelas den dag Hummel möter döden i Överstens salong. Tredje akten utspelar sig några dagar senare och skildrar hans dotters död. Under dramats berömda, stora "spöksupé" framträder människorna sådana som de verkligen är, utan lögner och förställning, och avslöjar varandra inför levande och döda. Den unge, synske Studenten, som blir styckets resonör, får här ge uttryck för idéer starkt inspirerade av Swedenborg. Dramats scenarrangemang var nydanande i sin expressionistiska, absurda och groteska stil och kom att få stort inflytande på det moderna dramat. Titeln kommer av Beethovens pianosonat i d-moll.

Enligt Henrik Sjögren i Lek och raseri speglar Ingmar Bergmans fyra iscensättningar av Spöksonaten (1941 under titeln "En spöksonat", 1954, 1973 och 2000) djupare och tydligare än något annat, hans utveckling som regissör och Strindberg-tolkare.

Ingmar Bergman kom i kontakt med pjäsen redan som 12-åring då han köpte den i ett antikvariat ("namnet attraherade mig synnerligen") för att framföra den på sin dockteater. Pjäsen visade sig vara för svår för dockteatern, men vissa detaljer fäste sig i hans minne.

Mer om Bergmans förhållande till pjäsen kan du läsa i texten om respektive uppsättning.