Teater, 2000

Spöksonaten

Bergmans fjärde Spöksonaten blir hans sista Strindberguppsättning och resultatet är "mer ett bokslut än en demaskering."

"Det känns som om Bergman till slut gjort Strindberg rättvisa och själv nått fram."

Henrik Sjögren i Lek och raseri

Om uppsättningen

I Svenska Dagbladet jämförde Lars Ring Jan Malmsjös skalliga Hummel med "en uppsvälld Nosferatu – en vampyr som lever av andras tid och liv. Visst kan man spåra en självkritisk regivinkel. Hummel är ju mästerregissören som vill få ett helt hus att dansa efter hans pipa – men det metafysiska, mefistofeliska draget är mer tydligt."

Föreställningen gästspelade i Norge, Danmark och USA.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Lek och raseri, (Stockholm: Carlsson Bokförlag, 2002).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).

Norge, Oslo Nationalteatret, Back Stage, 31 maj-1 juni 2001
Många recensenter hade redan skrivit om uppsättningen i samband med premiären i Stockholm. En av de kvarvarande gjorde en djärv analys och jämförde det parasitiska temat i Strindbergs pjäs med orsakerna bakom Attacrörelsens kamp mot global kapitalism.

Danmark, Köpenhamn, Det Konglige, 9-10 juni 2001
Tre gästspelsföreställningar genomfördes.

USA, New York, Brooklyn Academy of Arts (BAM), 20-24 juni 2001
Fem föreställningar gavs och kritikerna var lyriska.

Spöksonaten, drama av August Strindberg, ett av hans s.k. kammarspel, färdigställt 1907. Handlingens bakgrund är ett kärleks- och otrohetsdrama där affärsmannen Hummel berövas sin fästmö av Översten när han är tjugo år gammal. Dramat skildrar två avgörande dagar i Hummels åttioåriga livs slutskede. Första och andra akten utspelas den dag Hummel möter döden i Överstens salong. Tredje akten utspelar sig några dagar senare och skildrar hans dotters död. Under dramats berömda, stora "spöksupé" framträder människorna sådana som de verkligen är, utan lögner och förställning, och avslöjar varandra inför levande och döda. Den unge, synske Studenten, som blir styckets resonör, får här ge uttryck för idéer starkt inspirerade av Swedenborg. Dramats scenarrangemang var nydanande i sin expressionistiska, absurda och groteska stil och kom att få stort inflytande på det moderna dramat. Titeln kommer av Beethovens pianosonat i d-moll.

Enligt Henrik Sjögren i Lek & raseri speglar Ingmar Bergmans fyra iscensättningar av Spöksonaten (1941 under titeln En spöksonat, 1954, 1973 och 2000) djupare och tydligare än något annat hans utveckling som regissör och Strindberg-tolkare.

Ingmar Bergman kom i kontakt med pjäsen redan som 12-åring då han köpte den i ett antikvariat ("namnet attraherade mig synnerligen") för att framföra den på sin dockteater. Pjäsen visade sig vara för svår för dockteatern, men vissa detaljer fäste sig i hans minne.

Mer om Bergmans förhållande till pjäsen kan du läsa i texten om respektive uppsättning.