Trolösa

Astrid Söderbergh Widding i Svenska Dagbladet: 

Lena Endres närvaro i Trolösa är stark, präglad av hela hennes nyanserade uttrycksfullhet och professionalism. I många avseenden är det hon som bär filmen. Ändå - det som mer än något annat dröjer sig kvar på näthinnan hos mig är Erland Josephsons ansikte, orörligt stilla och samtidigt liksom vibrerande av uppmärksamhet, hans intensiva blick som fixerar samtalspartnern, som om själva hans liv berodde av hennes nästa ord. Bergmans text är skarpt utmejslad, märgfull, mättad med mening, som hade hela hans bildskapande kraft flyttat över i skriftens medium. Det gör inte regissörens uppgift särskilt lätt; på något sätt tycks varje bild redan på förhand bli redundant inför denna verbala vulkaniska kraft.

[...]

I Ullmanns regi gestaltas denna känslostarka skildring utifrån närbildsestetikens alla välbekanta kännemärken: en kamera som smyger sig på personerna som för att avslöja deras innersta, en kammarspelsmässig intimitet, ett yttre skeende bestämt av det inre. Barnets smärta iscensätts i ultrarapid. Ljuset växlar från gråmulna gotländska dagrar till flödande, gyllene strålar som övergjuter bilden. Här någonstans uppstår emellertid också ett dilemma som överskuggar bilderna. I all sin psykologiska lyhördhet och perfektion blir filmen stundtals alltför uppenbar i sitt bildspråk. Det är vackert, ibland för vackert, överväldigande tydligt. Orden dominerar, medan bilden illustrerar.

Monica Tunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten: 

Den är, som hennes förra Bergmanfilm Enskilda samtal, en skådespelarnas film. Lena Endre bär tillsammans med Krister Henriksson uppfilmen genom lysande insatser.

[...]

I långa avsnitt förs handlingen fram av Lena Endres berättarröst och än en gång bevisas hur bildmässiga Bergmans texter är. Vi lyssnar och orden skapar inre scener. Det är imponerande att Liv Ullmann i regel lyckas foga samman alla delar och ändå bibehålla spänningen. Närbilderna, beskärningen, Jörgen Perssons vackra foto understryker berättelsernas pendlingar mellan kammarspelets intimitet och filmens rörligare öppenhet. Trolösa kan tyckas otidsenlig, men är inte det, bara ovanlig i en tid där tempo och action är allt och ofta ingenting.

Helsingborgs Dagblad:

Trolösa, som Bergman skrivit utifrån en egen erfarenhet, är ett triangeldrama, en passionshistoria. Erland Josephson är Bergmans alter ego som sitter vid sitt skrivbord på Fårö och tar emot besök av Marianne. Hon stiger fram ur hans egen fantasi och skaparkraft för att berätta om hur det gick till när hon svek sin man, dirigenten Markus, och sitt barn på grund av passion för David, regissören. Men det är inte bara hon som sviker barnet, de gör det alla.

"På ett enastående manus av Ingmar Bergman har Liv Ullmann gjort sin största regi och i huvudrollen, den helt dominerande, har Lena Endre överträffat sig själv. Det är dessa tre personer som gör denna film till en enastående uppvisning i filmkonst när den är som allra bäst."
- Roland Johansson i Borås Tidning

"Ingmar Bergman är förstås ständigt närvarande. Historien är hans och den lyssnande Erland Josephson hans ombud. Efter alla berättelser om föräldrarna, är det nu dags för Bergman on-line. Självporträttet förskönar inte. Så här var det. Så blev konsekvenserna. Osentimentalt - knappast sympatiskt. Men starkt gripande."
- Bernt Eklund i Expressen

Distributionstitlar

Infedele (Italien)
Infiel (Spanien)
Faithless (USA)
Treulosen (Tyskland)
Troløs (Danmark)
Uskoton (Finland)

Produktionsuppgifter 

Produktionsland: Sverige, Norge, Finland, Italien, Tyskland
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri
Förhandsstöd: Svenska Filminstitutet, Nordisk Film- & TV Fond
Produktionsbolag: Sveriges Television AB
Samproduktionsbolag: Svensk Filmindustri, SF Norge A/S, Yleisradio Ab, Radiotelevisione Italiana, Zweites Deutsches Fernsehen

Bildformat: Vidfilm (1,85:1)
Färgsystem: Färg
Ljudsystem: Dolby Stereo Spectral Recording

Censur: 136.925
Datum: 2000-06-05
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Längd: 4221 meter

Urpremiär: 2000-09-15, Filmstaden, Göteborg, Sverige
Filmstaden, Malmö, Sverige
Filmstaden Söder, Stockholm, Sverige
Röda Kvarn, Stockholm, Sverige
 

Texten avslöljar filmens slut. 

"Ingen form av vanligt misslyckande, varken sjukdom eller ruin eller motgång i yrket ger så grymt och djupt eko i det undermedvetna som en skilsmässa. Den vidrör direkt all ångests ursprung och väcker den till liv. Med ett enda hugg tränger den så djupt som livet överhuvudtaget når."
- Botho Strauss

På speldosa hörs en melodi ur Mozarts "Trollflöjten".

Den gamle regissören Bergman sitter i sitt hus vid en långsträckt, öde strand. Han är sysselsatt med manusförfattande. Ur sitt förflutna manar han fram en kvinna, Marianne Vogler, som tar gestalt inför hans ögon. På hennes begäran beskriver han henne: Hon är tilldragande; hon slutade scenskolan för sjutton år sedan och arbetar som skådespelerska; hon är uppskattad som aktris och har ett bra ansikte som duger till både drama och komedi; sedan elva år är hon gift med Markus, som är dirigent med internationellt renommé; de har en nioårig dotter, Isabelle. Isabelle är Markus barn i hög grad. De har en särskild relation.

"Berätta om David", ber Bergman. Och Marianne berättar: David och Markus arbetade gärna med opera. David förde regi, och Markus dirigerade. David har varit gift för andra gången. Han umgicks i familjen. David och Markus var riktiga vänner.

"Beskriv David", uppmanar Bergman Marianne, som fortsätter: Han var 40 år, begåvad, oberäknelig, snäll, omtänksam, hänsynslös om han blev trängd, pedantiskt noga och omsorgsfull i sitt yrke, slarvig i privatlivet, han hade få vänner och många fiender. Jag spelade i Ostrovskijs "Bruden utan hemgift" som David regisserat. Han drack för mycket och förberedde nu "Drömspelet". Vi var arbetskamrater och kände ett slags syskonskap.

Så börjar historien. Mariannes berättelse interfolieras av Bergmans frågor.

Efter sista föreställningen av "Bruden" möts David och Marianne, som bjuder hem honom på middag. Markus vistas i utlandet. Dottern Isabelle somnar efter att ha fått en godnattsaga. Efter middagen sitter de och pratar över ett glas vin. Plötsligt säger David: "Skulle du vilja älska med mig?" Marianne blir bestört men också en aning road: "Snälla, lilla David..." Efter en stund medger hon att han kan få ligga i sängen bredvid henne, hon ska hålla honom i handen. På natten vaknar hon och ser honom sovande nära sig. Hon attraheras av honom.

De besöker tillsammans Thielska galleriet, där David ber Marianne om förlåtelse för sitt "egendomliga förslag härom kvällen. Jag kanske borde gå i analys. Jag saknar varje naturlig relation till verkligheten." Marianne svarar med att kyssa honom. "Det här är allvarligt, fan så allvarligt", säger David och varnar henne: "Jag släpar på ett livsfiasko. Jag är klumpig och krånglig, litar inte på någon människa. Ingen är så taskig som jag." Men Marianne berörs inte av hans självkarakteristik: "Så här roligt och fantastiskt kan livet faktiskt bli."

I efterhand, gentemot Bergman, gör hon reflektionen: "Vad var det för galenskap som drabbade mig!"

Marianne har tilldelats ett tre veckors stipendium för att studera teater i Paris och planerar vistelsen tillsammans med David, som under den aktuella tiden gör sig ärende dit. I själva verket iscensätter de det äktenskapsbrott som snart ska äga rum. Markus anar uppenbarligen ingenting. Att de båda kommer att träffas i Paris har hans välsignelse. Under Mariannes Parisvistelse är han på konsertturné i utlandet. Isabelle bor hos sin mormor.

I Paris har Marianne och David en underbar tid tillsammans. De älskar, äter fantastiska middagar och gör utflykter tillsammans. David får i present en speldosa som spelar en melodi ur "Trollflöjten". Snart blir dock Marianne på det klara med att det innanför David finns en annan människa som hon inte känner. Vid en utflykt ber David henne berätta om hennes tidigare älskare. Han noterar lidelsefritt vad hon aningslöst bekänner, men på kvällen bryter ett helvete lös. I oresonlig svartsjuka överöser han henne på hotellrummet med hugg och slag. Efter utbrottet är de båda förstummade, hon rasande och han ångerfull. Sedan börjar de se det komiska i situationen och brister ut i skratt. Marianne: "Vi sjönk allt djupare in i varann."

Inför hemresan uppstår en konflikt. Hur ska det här fortsätta? Marianne vill inte förlora David, men vill i övrigt att allt ska vara som vanligt. Hon vågar inte säga det, men David förstår: "Du vill ha allt och mig på köpet."

Hemma i Stockholm ställer David krav på henne: "Jag kan inte leva så här. Det är förödmjukande. Jag vill ha klarhet och sanning." Marianne ställer sig avvisande.
David har problem med aktörerna i "Drömspelet". De är missnöjda med honom och han med dem. Vid en av repetitionerna närvarar Marianne, som sedan söker upp honom på hans rum i teatern. De försonas och hemma hos honom har de aggressivt sex. Marianne: "Det var som en dröm där det man fruktar mest händer gång på gång."
Inte utan konflikter inrättar de sig. De träffas i fortsättningen ett par gånger i veckan och har sex med varandra. David växer in i Marianne, som hon uttrycker det. Hon är rädd: "Jag lever med två män. Det går utmärkt. Om jag inte var så moraliskt indoktrinerad."

Strax därefter börjar tragedin. Markus kommer på dem i Davids bostad. Förnedring, gråt och förläget skratt. Markus säger att han kände till förhållandet redan före Paris. Han säger sig ha blivit tagen men ville avvakta, låta passionen brinna ut. Nu, säger han, måste saken ha sin gång, och, tillägger han, det kommer att göra ont. Sedan han gått, slår Marianne besinningslöst in på David.

Efter några dagar har Marianne ett samtal med Isabelle. Det var plågsamt, säger hon, Isabelles ansikte var fullständigt uttryckslöst, blankt. Isabelle frågar om hon kan få bo hos David och mig. Nej, sa jag, det är alldeles för trångt. Isabelle lämnar rummet.

Efteråt önskar Marianne att allt hon yttrat var osagt: "I detta ögonblick tar Isabelles liv en oförutsebar riktning och det var jag som bar skulden."

Nu utbryter en juridisk strid om vårdnaden av Isabelle, eftersom Markus vägrar delad vårdnad. Socialförvaltningen gör en utredning där man som negativt konstaterar att David aldrig haft kontakt med barnen i sina tidigare äktenskap och att Marianne vid flera tillfällen "långtidsparkerat" Isabelle hos sin mamma, som för övrigt berättat att Isabella förändrats. Hon har nu ofta mardrömmar och har svårt att koncentrera sig i skolan.

Sommaren har kommit. Marianne är gravid med Davids barn. Det känner hon som positivt, men hennes advokat råder henne att hålla graviditeten utanför rätten. Det står nu också klart att socialförvaltningen rekommenderar Markus som ensam vårdnadshavare av Isabelle, sedan denne deklarerat att han avstår från alla internationella uppdrag bara för att hålla sig hemma.

En kväll vid tiotiden hör Markus av sig per telefon till Marianne. Han är trött på konflikten och säger sig ha en lösning. De avtalar en träff klockan sju på kvällen nästa dag. David, svartsjuk och misstänksam, förbjuder henne att träffa honom ensam, men hon framhärdar.

Hon träffar Markus och efter en tafflig omfamning kommer han med sitt förslag till lösning: "Om du låter mig knulla dig, får du vårdnaden." Jag sjönk neråt, säger Marianne, jag kunde inte svara.

Marianne kommer hem från träffen halv två på natten. David som väntat på henne i fönstret frågar om hon är nöjd med samtalet. Ja, svarar hon, jag fick vårdnaden. Men hennes kroppsspråk antyder skuld. Hon döljer skötet med händerna. Och David borrar vidare: "Jag vill att du ska ta av dig trosorna. Har du spermafläckar i trosorna?" Till slut bekänner hon att hon legat med Markus. Då skulle hon få vårdnaden. "Tänkte du inte på vårt barn, som ni skändade!" skriker David.

David har nu infunnit sig hos Bergman "När jag tänker tillbaka på hur jag bar mig åt, känner jag skam. Det finns inget annat ord. Det var inte hon som bedrog mig, det var jag som bedrog henne i det viktigaste ögonblicket i vårt liv. När hon behövde mig som mest." Han fortsätter: "Jag dömdes till ett straff som utplånade min skuld men som fortsatte eftersom Marianne är borta." Marianne drunknade.

Bergman skriker tyst och vrider sig i sin stol vid skrivbordet. Marianne: "David och jag försökte reparera vårt samliv, men glädjen var borta. Jag gjorde abort." - "Stackars Marianne!" säger Bergman.

Efter en tid begår Markus självmord i sitt hem. En fru Danelius som hittat honom livlös hade alarmerat ambulans och följt honom till sjukhuset.
Marianne söker upp fru Danelius som förklarar att hon känt honom sedan länge och att hon haft ett förhållande med Markus under hela hans äktenskap med Marianne. Hon säger också att Markus känt till Mariannes och Davids förhållande redan före Parisresan.

I ett efterlämnat brev, som fru Danelius läser upp, skriver Markus att han avtalat att dö med Isabelle, men att hon sedan inte infunnit sig, av rädsla. Isabelle blev tagen från mig, skriver han, och här står jag tomhänt. Egentligen är jag redan död.

Under en följande filminspelning har David varit otrogen med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, vilket gör Marianne både rasande och aggressiv. Den närvarande Isabelle döljer sitt ansikte i händerna. "Vi blev vänner för livet, fast noggrant åtskilda", säger Marianne. Bergman tar avsked av henne: "Tack för hjälpen."

- Vi ses väl nån gång.
- Det blir ensamt utan dig.
- Det var vänligt sagt.
- God natt.

Bergman tar fram speldosan som spelar melodin ur "Trollflöjten". Han vandrar i skymningen längs den vidsträckta, öde stranden.