Om Thulin

Född den 27 januari 1926 i Sollefteå som dotter till en fiskare. Thulin kom som 17-åring till Stockholm och studerade där först på handelsskola samtidigt som hon tog ballettlektioner vid sidan om. Hon upptäcktes av Johan Falck som engagerade henne på Norrköpings stadsteater. 1948 antogs Thulin till Dramatens elevskola och studerade där fram till 1950. Efter examen engagerades hon vid Dramaten under två säsonger.

1948 filmdebuterade Thulin i Egil Holmsens Känn dej som hemma. Hon gjorde därefter många dekorativa filmroller innan hon i mitten av 50-talet påbörjade sitt långa samarbete med Ingmar Bergman, som då var chef på Malmö Stadsteater. Hennes första Bergmanfilm blev Smultronstället, där hon spelade rollen som Marianne, Isak Borgs svärdotter. För sin insats i nästa Bergmanfilm, Nära livet, tilldelades hon ett kollektivt skådespelarpris i Cannes. Hon fortsatte därefter att i ett flertal Bergmanfilmer spela komplexa roller där hennes vackra yttre ofta doldes. I en intervju i Göteborgs-Tidningen kommenterade Thulin samarbetet så här:

"Jag var ganska trött på den där underhållningen jag fick göra med Arne Mattsson där jag skulle springa blond och vacker över någon äng med en kille hand i hand. Bergman gjorde mig så ful så fort han fick se mig, så där behövde jag inte känna att jag spelade för någon. Dom där mer svårtydda, psykologiska roller passade mig nog bättre."

Mellan åren 1948–57 gjorde hon sexton filmer med regissörer som Åke Ohberg, Rolf Husberg, Hasse Ekman, Göran Gentele, Arne Mattsson och Stig Olin. Hon var med i fem avsnitt i den sverigeinspelade amerikanska tv-serien Foreign Intrigue och hade 1960 den kvinnliga huvudrollen i Alf Sjöbergs Domaren.

1960–62 var Ingrid Thulin engagerad vid Stockholms nystartade stadsteater, där hon bland annat gjorde titelrollen i Fröken Julie mot Anders Ek i Birgit Cullbergs regi. I kölvattnet av de framgångsrika Bergmanfilmerna påbörjade Thulin även en internationell karriär i Vincente Minnellis De fyra ryttarna, där hennes repliker dubbades av Angela Lansbury. Hon regisserades även av Alain Resnais i Kriget är slut, filmade i Spanien och Italien och hade 1969 en av huvudrollerna i Luchino Viscontis De fördömda. I Sverige gjorde hon mamman i Mai Zetterlings Nattlek, där hon återförenades med Jörgen Lindström, den unge skådespelaren från Tystnaden (och Persona). Hon spelade även norrlänning i Yngve Gamlins Badarna.

Ingrid Thulin var 1952–55 gift med sedermera teaterchefen Claes Sylwander och 1956–89 med Svenska Filminstitutets huvudarkitekt Harry Schein. Den senare, upplevde Bergman, skrev förödmjukande om hans filmer på 50-talet och när Schein och Thulin gifte sig lär han delvis ha engagerat Thulin för att tvinga Schein att pendla mellan Stockholm och Malmö. Schein var dock senare på 1960- och 70-talet en av Bergmans främsta försvarare inom den livliga svenska filmdebatten (läs mer om detta i texten om Viskningar och rop).

Efter att ha prövat på att bo i England, Spanien och Frankrike flyttade Ingrid Thulin till Italien 1970 och levde många år i ett stort gult i hus i Sacrofano, strax söder om Rom. Med Italien som bas ägnade hon sig åt att regissera och undervisa i scenkonst vid sidan av skådespelarengagemang i film, TV och på teater. 1982 regisserade hon norrlandsskildringen, den självbiografiskt färgade Brusten himmel, som belönades med en guldplakett för bästa debutfilm på filmfestivalen i Chicago. I filmen medverkade flera Bergmanbekantingar, bland annat Thommy Berggren som alkoholiserad fader och Margareta Krook som hans auktoritära moder. Tio år senare skrev Ingrid Thulin också memoarboken Någon jag kände.

Om Ingrid Thulins motsägelsefulla personlighet har Bengt Forslund skrivit:

"Ingen kan vara mer öppen än hon, ingen är svårare att komma in på livet. Ingen har varit vackrare än hon, ingen kan göra sig fulare. Ingen kan tyckas mer okomplicerad, ingen mer komplicerad. Ingen har haft en starkare erotisk utstrålning, ingen har kunnat spela frustrerade kvinnor som hon. Ingen kan vara mer naturligt närvarande, ingen mer intellektuellt avvisande."

Ingrid Thulin återvände till Sverige i början av 2000-talet för vård och avled i cancer i Stockholm den 7 januari 2004.