Långfilm, 1957

Smultronstället

Den åldrade professorn Isak Borg omprövar sitt liv under bilfärd mellan Stockholm och Lund.

"Vårt umgänge med andra människor består huvudsakligen i att vi diskuterar och värderar vår nästas karaktär och beteende. Detta har medfört att jag frivilligt avstått från praktiskt taget all så kallad samvaro."

Isak i Smultronstället

Om filmen

Vintern 1956-1957 präglades av intensivt och lyckosamt arbete för Bergman. Sommaren ägnades åt Det sjunde inseglet, och därefter tre uppsättningar på Malmö Stadsteater: Katt på hett plåttak, Erik XIV och Peer Gynt. Själv mådde han dock inget vidare. Under vårvintern skrevs han in på Karolinska Sjukhuset och vistades där i nästan två månader för 'allmän översyn och upprustning'. Under tiden skrev han manuskriptet till Smultronstället.

I en intervju från 1960-talet talar han om hur han under en resa till Dalarna hösten 1956 stannade till i Uppsala vid sin mormors hus på Slottsgatan [ska vara Trädgårdsgatan]. En känsla överföll honom: tänk om den gamla kokerskan Lalla skulle öppna dörren, som hon gjort så många gånger förut?

"Så slog det mig – tänk om man skulle göra en film om det här att man bara kommer alldeles realistiskt och plötsligt öppnar en dörr, och så går man in i sin barndom, och så öppnar man en annan dörr och kommer ut i verkligheten, och sen svänger man om ett gathörn och kommer in i någon annan period av sin tillvaro, och allting pågår, lever. Det var faktiskt uppslaget till Smultronstället."

Senare skulle han revidera tillkomsthistorien. I Bilder kommenterar han sitt tidigare påstående: "Detta är en ganska beskedlig osanning. Det verkliga förhållandet är att jag ständigt lever i min barndom."

Smultronstället, bakombild, Bergman, Gunnel Lindblom — Gunnel Broström (Berit Alman) och Ingmar Bergman under inspelningen av Smultronstället.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Arbetet med manuskriptet påbörjas hur som helst på allvar under sjukhusvistelsen våren 1957 efter det att Bergman fått klarttecken från Carl Anders Dymling som fått se en kort synopsis. Bergmans läkare på KS var hans gode vän Sture Helander, som inbjöd honom att lyssna på sina föreläsningar om psykosomatik. Helander var dessutom make till Gunnel Lindblom som skulle komma att spela Isaks syster Charlotta i filmen. För övrigt verkar rollbesättning och andra förberedelser ha gått oerhört fort, för det färdiga manuskriptet är daterat 31 maj och inspelningarna börjar 2 juli. Att ett stort antal av skådespelarna kom från Malmö Stadsteaters fasta ensemble bör ha underlättat.

Besättningen av den överlägset viktigaste rollen – Isak Borg – är en historia för sig. Med tanke på att Smultronstället kanske är den av Bergmans filmer som äger det tydligaste släktskapet med hans favoritfilm Körkarlen, så kunde man tänka sig att Victor Sjöströms medverkan var planerad redan tidigt. Så verkar inte ha varit fallet. I Bergman om Bergman har hävdade Bergman att han kom att tänka på Sjöström först efter det att manuset var färdigt, och då bett Dymling kontakta honom. I Bilder däremot, skriver han: "Det är antagligen signifikativt att jag aldrig för ett ögonblick tänkte på Sjöström då jag skrev manuskriptet. Det var Carl Anders Dymling som kom med förslaget. Jag tror att jag tvekade ganska länge." Vad som är sant lär vi inte få veta, men för den färdiga filmen var Sjöströms rollprestation av absolut central betydelse. 

Smultronstället, bakombild, Bergman, Victor Sjöström — Den legendariske Victor Sjöström (Isak Borg) hade redan sju år tidigare arbetat med Bergman då han spelade orkesterledare Söderby i Till glädje.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Inspirationskällor

Smultronstället är en av Bergmans mest kopierade och refererade verk, och även det omvända gäller: i få andra Bergmanfilmer är det lika enkelt att se förebilder och kreativa lån.

Influenserna från August Strindberg – ofta förekommande hos Bergman – är tydliga. Strindbergs 'Erinran', som inleder Ett Drömspel (och som senare kom att citeras explicit i Fanny och Alexander verkar också kunna vara Smultronställets cred "Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer."

Med tanke på att Bergman under de fem åren före Smultronstället satt upp inte mindre än tre Strindbergpjäser (Kronbruden, Spöksonaten, Erik XIV) är affiniteterna knappast förvånande. Strindbergs svurne fiende Henrik Ibsen tycks även han vara central för Smultronstället. Inte minst Peer Gynt, som Bergman alltså haft premiär på strax före han skrev manuset till filmen. Liksom dramats Peer reviderar filmens Isak sitt liv. 

De många lånen uppmärksammades även i en av få negativa recensioner, som exempel på filmens litterära lån och därmed bristande originalitet: "Från Ibsenepoken kommer den gamla schablonen om de levande som egentligen är döda. Från 'Hans Nåd' [Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente] de roliga grälen med trotjänaren. I skickligt gjorda drömavsnitt spökar Pär Lagerkvist, då inte Strindberg får bistå med en jubeldoktor som tenteras." 

Ett tydligt filmiskt lån är som sagt Sjöströms Körkarlen, den film som enligt Bergman "betytt mest av alla filmer. Jag såg den första gången då jag var femton år. Numera ser jag den minst en gång varje sommar antingen ensam eller tillsammans med yngre personer. Jag ser tydligt hur Körkarlen ända in i minsta detalj har påverkat min yrkesutövning." 

Smultronstället, arkivmaterial, b20300006a — Nästa alla Bergmans regimanus inleds med ett par handskrivna sidor. Dessa kan innehålla allt från dagboksanteckningar till regianvisningar.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Den första drömsekvensen, med dess likvagn – men utan körkarl – är ett tydligt exempel på influenser från Sjöström, liksom klockan utan visare vilken återfinns i Karin Ingmarsdotter. Men den mest uppenbara hyllningen till idolen är naturligtvis dennes egen medverkan, vilket innebar att Sjöström:

[...] ryckte åt sig min text, förvandlade den till sin egendom, satsade sina erfarenheter: ensamhet, kyla, värme, kärvhet, leda. Han ockuperade min själ i min fars gestalt och gjorde alltsammans till sin egendom – det blev inte en smula över! Han gjorde det med den stora personlighetens suveränitet och besatthet. Jag hade ingenting att tillägga, inte ens en förnuftig eller irrationell kommentar. Smultronstället var inte längre min film, det var Victor Sjöströms film!

Förutom uppenbara lån från tidigare verk kan inspirationen till Smultronstället givetvis också spåras till Bergmans mer personliga erfarenheter. Åtminstone är Bergman som vanligt snabb att själv framhålla biografiska detaljer, i detta fall inte minst hans vid tiden svårartade förhållande till sina föräldrar: "Jag avbildade mig själv i min fars gestalt och sökte förklaringar till de bittra stridigheterna med min mor. [...] Isak Borg = I B = Is och Borg. Det var enkelt och billigt. Jag modellerade en figur som till det yttre liknade min far men som var jag alltigenom."

Smultronstället, Victor Sjöström, Gunnar Björnstrand — Det bittra mötet mellan Isak Borg (Victor Sjöström) och sonen Evald (Gunnar Björnstrand) är ännu en i raden av Bergmans många konfrontationer mellan en yngre och en äldre version av ett och samma jag, som här går i dialog med varandra.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Den smärtsamma identifikationen med den far som han ändå tagit avstånd ifrån, måste sägas vara en kärna i det insiktsfulla porträttet av Isak Borg, liksom av dennes livströtte son Evald. Och tudelningen av en och samma person som ung och gammal är ett kärt tema fram till de allra senaste verken, men som kan spåras tillbaka i tiden till åtminstone prosatexten Bo Dahlins anteckningar angående föräldrars skilsmässa från 1951, där en scen mellan en svartsjuk son och moderns älskare av Maaret Koskinen har analyserats som just ett i Bergmans verk bekant stilgrepp: "Ja, stundtals får man intryck av att Bergman ställvis har konfronterat en yngre och en äldre version av ett och samma jag, som här går i dialog med varandra (för övrigt ett favoritgrepp också i senare alster)."

En annan, mer kuriös källa till greppet att teckna sig själv i två upplagor finns i en underhållande artikel av Bergman i populärmagasinet Se, skriven strax före Smultronställets tillkomst. Artikeln är ett ironiskt självporträtt med utgångspunkt i en påstådd händelse vid filmfestivalen i Cannes, där det "spelades festivalroulette med min film 'Sommarnattens leende'." En rysk konstnär bad att få teckna Bergmans porträtt, och placerade honom halvt bortvänd mot en stor golvspegel.

"Så småningom var bilden färdig och jag fick se den. Där fanns två Bergman, en så att säga direkt och en i spegeln. Den direkte hade ett barnsligt, nästan enfaldigt ansiktsuttryck. Spegelbilden var en gammal man, ett spöke med trött blick, kort sagt en gubbe."

Smultronstället, Victor Sjöström, Bibi Andersson — "Har du sett dig i spegeln, Isak? Du är en gammal, ängslig gubbe som snart ska dö."

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Det är svårt att inte se en av Smultronställets nyckelscener, där Isak i en drömsekvens tvingas titta på sig själv i en spegel som Sara håller upp och ser en gammal man, i ljuset av denna anekdot. Om den sedan verkligen är alldeles sann är en annan sak.

Slutligen kan man spekulera i om inte flera kända målningar stått förebild för enskilda kompositioner i filmen (även om detta aldrig bekräftats av Bergman). Scenen där Isak Borg i en drömsekvens tvingas bevittna hustruns otrohet äger såväl formella som tematiska likheter med Edvard Munchs "Svartsjuka", liksom några av de mer idylliska scenerna från barndomen bär tydliga spår från Carl Larssons "Kräftfiske".

Inspelningen

Inspelningen började 2 juli 1957 och ägde till största delen rum i Filmstadens ateljéer i Råsunda utanför Stockholm. Ett par tagningar gjordes i Gamla Stan, och bilder från bilfärden spelades in på plats vid Slussen i Stockholm; i Gränna (bl.a. lunchen på Gyllene Uttern; Dalarö och Ägnö i Stockholms skärgård; samt Universitetsplatsen i Lund.

Under inspelningen vållade den snart 79-årige Sjöströms hälsa vissa problem. Dymling hade övertygat honom om att ta rollen med orden: "Du ska bara ligga under ett träd och käka smultron och tänka på ditt förflutna, så det är inget jobbigt." Men det var nog ganska jobbigt trots allt. Under de första dagarna hade Sjöström problem med sina repliker, vilket gjorde honom frustrerad och ilsken. För att avlasta sin vördade mentor kom Bergman överens med Ingrid Thulin att om något gick fel i scenerna dem emellan skulle hon alltid ta på sig skulden. Småningom blev det bättre, inte minst sedan man ändrade inspelningstiden så att Sjöström alltid kunde komma hem i tid för sin kvällswhisky klockan 16.30. Även den gamle lebemannens uppenbara förtjusning över att spela mot den 22-åriga Bibi Andersson underlättade.

Smultronstället, bakombild, Bergman, Victor Sjöström, Bibbi Andersson, Gunnar Fischer — Sjöströms (Isak Borg) medverkan var en källa till underhållning och filmhistorisk bildning för hela filmteamet. Med Bergmans ord: "Victor Sjöström var en utomordentlig berättare, rolig och medryckande - särskilt om någon vacker yngre dam var närvarande. Vi satt vid filmhistoriens källa, både den svenska och den amerikanska."

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Sjöströms medverkan var även en källa till underhållning och filmhistorisk bildning för teamet. Med Bergmans ord: "Victor Sjöström var en utomordentlig berättare, rolig och medryckande – särskilt om någon vacker yngre dam var närvarande. Vi satt vid filmhistoriens källa, både den svenska och den amerikanska."

Filmens fotograf var Gunnar Fischer. Om den berömda, medvetet överexponerade mardrömsscenen i början av filmen har Fischer sagt i intervju med Mårten Blomkvist att han och Bergman försökte att med ljusets hjälp förstärka intrycket av mardrömmen.

Vi kom överens om att vi skulle försöka göra hårda bilder, försöka ta bort gråskalans alla mjuka skiftningar. Och jag råkade också få ett antal filmmeter att göra prov på och det var mycket sällsynt, i allmänhet fick vi hushålla med det […]. Jag tror att jag valde en mycket snabb, ljuskänslig film. Sen hade vi tur med den här gatan vi skulle filma, där var ett knallhårt solljus som passade bra för att göra de här svarta och vita bilderna. Men efter lunch när vi kom ned dit igen hade solen flyttat på sig - den gör ju det - och där stod mitt i den här gatan skuggan av en stor björk. Och vad gör man då" Jag kunde inte gärna gå till ateljén och säga: Kan ni såga ned den där björken? - Det kanske man gör i Hollywood, men inte i Stockholm. Jag vet inte hur vi gjorde, men den syns ibland.

Drömsekvensen spelades in i Filmstadens ateljéer, med undantag för ett par tagningar med likvagnen, som spelades in i Gamla Stan vid tvåtiden på morgonen. Enligt Fischer hörde man vid inspelningen av de sistnämnda tagningarna plötsligt en munter sång; det var nattvandrare på väg hem från en glad afton. När de då fick se en likvagn komma körande utan kusk tystnade sången snabbt. 

En av de märkligaste incidenterna vid filminspelningen var historien om de hundratals ormar som skulle statera i drömscenen där Isak bevittnar sin hustrus otrohet. "Vart jag än såg tycktes det välla fram ormar liksom födda ur den sumpiga och porösa markytan."  Som många kommentatorer påpekat, kanske det var lika bra att scenen inte blev av eftersom ormarnas symbolik kunde bli väl uppenbart freudiansk. Men anledningen till att ormarna inte kom med i filmen är värd att återge: natten före tagning hade alla ormar rymt från det terrarium de förvarades i och flytt till Råsundas omgivande skogar.

Efterspel

Inspelningarna avslutades 27 augusti 1957, och efterarbetet påbörjades strax, med Oscar Rosander som klippare. Filmen hade premiär i sju svenska städer den 26 december 1957. Recensionerna var översvallande, med något undantag. 

Filmen valdes ut till tävlingssektionen på Berlins filmfestival där den vann Guldbjörnen som bästa film. Den förblir Bergmans mest prisbelönta film, och etablerade på allvar Bergmans rykte som internationell filmskapare.

Med Det sjunde inseglet som möjligt undantag, har ingen annan Bergmanfilm blivit föremål för så många referenser i andra filmer. Philip och Kersti French har till och med framhållit den som "the ur-road movie" och hävdar därmed att andra filmer i genren - som exempelvis Easy Rider (1969) - står i implicit skuld till Bergmans film. Det kanske är överdrivet, men oavsett i form av parodi eller som hommage finns en mängd referenser i Smultronstället i filmer av så skilda regissörer som Pedro Almodóvar (Höga klackar), André Téchiné (Ma saison préferée), Alexander Payne (About Schmidt) och Tim Burton (Big Fish). Den mest outtröttlige av Smultronsställets parafraserare är emellertid Woody Allen, som gjort åtminstone tre filmer som - helt eller delvis - kan betraktas som pendanger till Smultronstället: En annan kvinna, Små och stora brott och Harry bit för bit. 

Smultronstället, promotion, filmprogram — Färdkarta ur det svenska filmprogrammet för Smultronstället. Filmen har av kritiker ibland framhållits som "the ur-road movie" - som exempelvis Easy Rider (Dennis Hopper, 1969) - står i implicit skuld till.

© AB Svensk Filmindustri

Slutligen, med tanke på att Bergman enligt egen uppgift försökte modellera Isak Borg utifrån sin far, med vilken han dessutom låg i bitter fejd vid tiden, är det intressant att se dennes egen reaktion på filmen i ett brev till dess huvudrollsinnehavare:

Herr Regissör Victor Sjöström!

Tillåt mig, Ingmars far, att få sända Eder en vördsam hälsning och ett från hjärtat gående tack för Eder strålande medverkan i Ingmars sista film. - Och tack för allt vad Ni skänkt Ingmar och mig och en skara, som ingen kan räkna av ädel konst och andlig lyftning genom hela Eder gärning. – Jag bevarar alltid i tacksamt minne några vänliga uppmuntrande ord som Ni sade mig om Ingmar, då han ännu var mycket ung och jag stod där tvekande och undrande. Min hustru ber att få förena sig med mig i ett varmt tack.

Eder vördsamt tillgivne

Erik Bergman

4/1 58

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Ingmar Bergman, Laterna Magica.
Ingmar Bergman, "Ingmars självporträtt", Se, nr.9, 3 mars 1957.
Stig Björkman, Torsten Manns, Jonas Sima, Bergman om Bergman, (Stockholm: Norstedt, 1970). 
Bengt Forslund, Victor Sjöström: Hans liv och verk, (Stockholm: Bonniers, 1980).
Philip French & Kersti French, Wild Strawberries, (London: BFI Publ.,1995).
Maaret Koskinen, I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap, (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2002).
Mårten Blomkvist, Intervju med Gunnar Fischer inför visningen av Smultronstället på Cinemateket 10 maj 2003.
Svensk filmdatabas.
Maaret Koskinen, Dagens Nyheter, 18 augusti 1990.
Ettore Scola, Chaplin 30, nr. 2-3 1988.

Robin Hood i Stockholms-Tidningen:

Åter ger oss Ingmar Bergman en makalös, en enastående film. Den är mänskligt vänlig och varm och handlar om döden. [...]

En känslokall, cynisk generation av intellektuella har sett ner på Sjöström, funnit hans bondefilmer 'tråkiga' och satt honom långt under Stiller. Ingmar Bergman har sista tiden studerat Sjöströms filmer och plötsligt insett storheten hos dem -- den vackra idealistiska känslovärmen som döljer sig i 'tråkigheten'.

Och så har han med filmen Smultronstället velat resa ett äreminne över Sjöström. Han har gått till verket med gripenhet: Victor Sjöström har aldrig varit så bra som här sedan Körkarlen. Men hur har det kunnat bli en 'spännande', 'fascinerande', 'glad' film av detta stoff? Ja, det är mirakulöst. Ingmar Bergman behärskar numera filmens uttrycksmedel så fullständigt att han kan dikta fritt och ohämmat med dem och vet precis hur han skall betvinga sin publik - genom att kasta den från ytterlighet till ytterlighet, sätta in en chock när det behövs och så genast mildra effekten genom en lustig, ''vänlig'' situation, eller en rolig replik mitt i prick. [...]

Varenda skådespelare faller in på rätt sätt på rätt plats vid rätt tillfälle. Det är orättvist att framhäva någon särskilt. Nämner man Sjöström själv, Bibi Andersson, Naima Wifstrand, Gertrud Fridh (storartad), Sif Ruud, Gunnar Sjöberg, Jullan Kindahl, så betyder det inte att de övriga skulle vara sämre.

Ingrid Thulin har här sitt stora filmgenombrott. Fotografen Gunnar Fischer, som gett drömscenerna en medvetet skarp, överexponerad ton, har förstått att framhäva den skulpturala skönheten hos hennes huvud. Hennes ögon, och deras uttryck, glömmer man inte.

C B-n i Dagens Nyheter:

Ingmar Bergmans nya film är en förtjusande konstruktion, en briljant uppvisning av hans artistiska kunnande utefter hela dess register. [...]

Smultronstället har en ram som vittnar om att dess berättare inte räds för den mest påfrestande sentimentalitet: den gamle professorn i Stockholm som skall jubelpromoveras i Lund och som under promotionsdagens bilresa ner genom Sverige åter upplever sin ungdoms landskap och sitt människolivs långa land av lycka och besvikelser. Det finns oerhört mycket av Hjalmar Bergman i denne fine gamle krumelur med hans trofast stultande hushållerska, liksom hela filmen är mycket Hjalmar Bergmansk med sin ständiga konfrontation mellan ålderdom och ungdom, mellan förvärvad livsvisdom och omedelbar ungdomlig livsaptit och livsbejakelse.

Men sen man gjort sina generella anmärkningar mot filmen vill man gärna tacksamt erkänna dess många utsökta enskilda mänskliga och artistiska kvaliteter. Det finns mycket rörande poesi i Smultronstället. Victor Sjöström som professor Borg har självfallet en utomordentligt effektfull -- om också ibland en smula tråkig -- auktoritet, i närheten av den stora dödsfloden. Större än något jordiskt hav, och det gnistrar av förtjusande kontraster i samspelet mellan honom och de liftande ungdomarna: Bibi Anderssons lilla förtrollande Sara, inklämd i bilen mellan Folke Sundquist och Björn Bjelfvenstam. Och med underbara minnesbilder från professorns och seklets ungdom: sommarställen, smultronställen, namnsdagsuppvaktning på verandan, vita svepande klänningar i gräset. Bilder som ser ut som illustrationer ur Carl G Laurins 'Minnen'.

Och som kontrasteffekter: några otäckt frätande äktenskapliga uppgörelser. Professorns minnesbild av sin maka (Gertrud Fridh) och hennes älskare (Åke Fridell). Grälet på landsvägen mellan Gunnar Sjöbergs Alman och hans hysterika till hustru (Gunnel Broström) [...]

Smultronstället är alltså utan all tvekan en av Ingmar Bergmans tekniskt skickligast genomförda filmer. Den är verkligen styvt gjord – men ändå gjord. Gjord!

Staffan Tjerneld i Expressen:

Ingmar Bergmans nya film är en förtjusande konstruktion, en briljant uppvisning av hans artistiska kunnande utefter hela dess register. [...]

Sjöström bör ha infriat Bergmans alla förväntningar. Han gör det riktigaste och rikaste gammelmansporträtt vi sett på svensk film. Där sådana roller annars sällan når ut över den söta idyllen.

Bergman har också kunnat mobilisera en lång rad skickliga aktörer där man den här gången främst fäster sig vid Jullan Kindahls charmerande hushållerska Agda och Ingrid Thulin som vacker och desillusionerad ung fru.

Det är bara en som svikit i den stora produktionen och det är diktaren Ingmar Bergman. Han har låtit locka sig till arbetet av regissör Bergmans smittande entusiasm, trots att han i själva verket haft litet eget att komma med. I stället har han levererat litterära lån.

Från Ibsenepoken kommer den gamla schablonen om de levande som egentligen är döda. Från 'Hans Nåd' de roliga grälen med trotjänaren. I skickligt gjorda drömavsnitt spökar Pär Lagerkvist, då inte Strindberg får bistå med en jubeldoktor som tenteras. Ett avsnitt, ett gammaldags sommarnöje, är original, men det är en ytlig och oengagerad skildring. Eftersom Smultronstället är gjord med pretention är bristen i innehållet allvarlig.

Kommentarer

Ettore Scola i Chaplin:

Men bortsett från dessa överraskande etniska överensstämmelser tror jag att bland de verk från litteraturens och konstens, musikens och filmens områden – kan det röra sig om 15 eller 20? - som dröjer sig kvar i människans medvetande tills de blivit en del av hennes egna minnen (det är det som kännetecknar konstverket) –bland dem finns med all säkerhet en av Bergmans filmer.

Bland mina egna minnen finns Smultronstället, en film som också tillhör den som inte sett den, också den som inte ens hört talas om den. Den är ett ställe för själen.

Maaret Koskinen i Dagens Nyheter:

Smultronstället är alltså uppbyggd som en resa, detta gamla beprövade berättarrecept, som ligger till grund för sinsemellan så olika litterära verk och genrer som Kristens resa, pikaresken, bildnings- och utvecklingsromanen. Kanske är resan till och med urformen för allt klassiskt berättande, inte för inte har motivet i senare tider fått något av en renässans inom just filmen: roadmovien.

Och Smultronstället är sannerligen Bergmans roadmovie par excellence. Dock, som vi sett, med det klassiska resemotivet kombinerat med en mer modernistiskt influerad färd genom ett subjekt, en associativ medvetandeström, där smultronen vid det gamla nu igenbommade sommarstället blir till något av en sentida, filmisk motsvarighet till Prousts madeleinekaka, utlösande minnen som sammanfaller och är lika med berättelsen. Det vi ser i denna film är formligen en visualisering av modernismens tanke att livet, som någon uttryckt det, består av isolerade skärvor som får mening genom sin tidsrelation till minnena hos den som upplever.

Samtidigt är Isaks resa en färd mot jagets mitt, ett i allra högsta grad stabilt jag, vars existens knappast ifrågasätts. Det vi bevittnar här är alltså en rejäl, gammaldags psykoanalys, där Isaks drömmar och minnen förväntas ge nycklarna till vem han är, nycklar som inte skulle kunna lämnas ut av hans medvetna jag. Den tillryggalagda vägen sammanfaller så med en större förståelse av Isak, både vad gäller åskådaren och honom själv: en resa mot självinsikt, mot ett centrum, en sanning av något slag.

Detta ganska mekaniska synsätt präglar Smultronstället även estetiskt. Filmen antar skepnaden av ett pussel, där allt faller på plats, till synes skarvlöst, på ett nästan för välordnat och fullständigt sätt. Tag t ex detta att så gott som samtliga av filmens övriga karaktärer inte så mycket lever sina egna liv som återspeglar sidor i Isaks karaktär och öde, blir till nyanser i bilden av honom: hans unga vackra sonhustru och reskamrat (Ingrid Thulin), vars olyckliga äktenskap dubblerar Isaks eget kylslagna äktenskap, de liftande ungdomarna som han plockar upp under färden, och vilkas inbördes rivalitet om sällskapets enda flicka speglar hans egen kamp med sin bror om ungdomskärleken Sara. [...]

Inte för inte anses Smultronstället vara Bergmans mästarprov i det klassiska berättandets konst. Och i detta mästarprov är det frestande att se den vackra minnesbilden av föräldrarna som filmens sista pusselbit, därtill som en ganska endimensionell happy end, resans själva mål och mening: Isak har nu äntligen nått sitt "hem". [...] I och med denna sista dröm har Isak, som Jörn Donner uttryckt det, "funnit smultronstället, funnit paradiset och lyckan". [...] Plattityder som "avklarnat" och "försonande ljus" ligger inte långt borta.

Dessa kvaliteter - som onekligen finns där - har säkert bidragit till att göra Smultronstället till en av Bergmans mest älskade filmer. Men det förtar inte intrycket av att bilden av föräldrarna framstår som mycket mer mångfacetterad än så, mer än enbart en romantiserad bild ur det förflutna. Varför griper den tag än idag? Kanske har det något att göra med det sätt på vilket Isaks vision - där ju fadern och modern är så mycket yngre än han själv, medan han själv, innesluten av sin egen dröm, syns i nuets bara alltför skröpliga skepnad - slår en bro mellan barndom och ålderdom, samtidigt som den tycks vara en blick in i ett hinsides liv [...].

I denna enda bild tycks all tid samtidigt vara närvarande, med Isak stående i själva skärningspunkten mellan imaginärt och verkligt, begynnelse och återkomst, liv och död. Och kanske är det så att han här faktiskt tar steget över tröskeln. [...] I vilket fall vore det på ett sätt subtilt logiskt att låta just denne drömmare, som Bergman framställt som en död-i-livet, få ett dödsögonblick svept i skiraste sommarskrud, i en sorts omvänd figur: liv-som-död. Och därmed sätta punkt för den gamle herrns resa - resan in i ett jag som, måhända, sammanfaller med dess upplösning.

Distributionstitlar

Les fraises sauvages (Frankrike)
Fresas salvajes (Spanien)
Jordbærstedet (Norge)
Mansikkapaikka (Finland)
Il posto della fragole (Italien)
Ved vejs ende (Danmark)
Wild Strawberries (Storbritannien)
Wild Strawberries (USA)
Wilde Erdbeeren (Västtyskland)
Wilde Erdbeeren (DDR)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk): Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (köpvideo): Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 91

Censur: 091.290
Datum: 1957-12-16
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2490 meter

Urpremiär: 1957-12-26, Röda Kvarn, Helsingborg, Sverige, 91 minuter
China, Jönköping, Sverige
Röda Kvarn, Linköping, Sverige
Fontänen, Malmö, Sverige
Scania, Malmö, Sverige
Skandia, Norrköping, Sverige
Fontänen, Stockholm, Sverige
Röda Kvarn, Stockholm, Sverige
Röda Kvarn, Uppsala, Sverige

Inspelningsplatser

Filmstaden, Råsunda.
Gyllene Uttern nära Gränna.
Slussen, Stockholm.
Dalarö och Ängsö i Stockholms skärgård.
Universitetsplatsen, Lund.

Musik (i urval)

Fuga i ess-moll (musik Johann Sebastian Bach)

Kungliga Södermanlands Regementes marsch (musik Carl Axel Lundvall)

Marcia Carolus Rex (uppteckning Wilhelm Harteveld)

Parademarsch der 18:er Husaren (musik Alwin Müller)

Under rönn och syrén/Blommande sköna dalar'' (musik Herman Palm, text Zacharias Topelius)

Ja, må han leva!

Isak: Vårt umgänge med andra människor består huvudsakligen i att vi diskuterar och värderar vår nästas karaktär och beteende. Detta har medfört att jag frivilligt avstått från praktiskt taget all så kallad samvaro. Härigenom har jag blivit en smula ensam på min ålderdom. Min livsdag har varit full av hårt arbete och det är jag tacksam för. Det började som slit för brödfödan och slutade som kärlek till en vetenskap.

Isak: Kanske bör jag tillfoga att jag är en gammal pedant, något som under stundom varit ganska påfrestande både för mig själv och de människor som tvingas leva i min närhet. Jag heter Eberhard, Isak Borg och är 78 år gammal.

Fröken Agda: Ja, ta bilen och åk! Och förstör den högtidligaste dagen i mitt liv.
Isak: Vi är inte gifta fröken Agda.
Fröken Agda: Jag tackar Gud varje kväll att jag inte är gift med professorn. I 74 år har jag handlat efter eget förstånd och det ska inte svika mig i dag heller.
Isak: Är det fröken Agdas sista ord i den här saken.
Fröken Agda: Det är mitt sista ord. För mig själv kommer jag att säga åtskilligt, om elaka herrar som bara tänker på sig själva och inte det minsta på andra, som tjänat trofast i 40 år.
Isak: Egentligen är det obegripligt att jag funnit mig i frökens ohyggliga härsklystnad under alla dessa år.

Isak: Nej, tacka vet jag cigarrer. Det är stimulans och avkoppling, det är en last för män.
Marianne: Vilka laster får en kvinna hållas med?
Isak: Gråta, föda barn, tala illa om sin nästa.
Marianne: Hur gammal är du egentligen, farbror Isak?
Isak: Varför frågar du det?
Marianne: För ingenting. Hurså?
Isak: Jag vet varför du frågar.
Marianne: För all del.

Isak: Vad har du emot mig egentligen?
Marianne: Ska jag svara dig uppriktigt?
Isak: Jag frågar ju.
Marianne: Du är en gammal egoist, farbror Isak. Du är fullständigt hänsynslös, du har aldrig lyssnat till någon annan än dig själv, men du maskerar det bra bakom din gammelmansfiness, din vänliga charm. Men du är en benhård egoist. Sen må du i tal och skrift utmålas som den store människovännen, men vi som har sett dig på nära håll, vi vet vem du är. Oss lurar du inte.

Isak: Det är möjligt att jag blev lite sentimental. Det kan ju hända blev lite trött och kände mig en aning vemodig. Det är inte otroligt att jag kom att tänka på ett eller annat som var förknippat med barndomens lekplatser. Jag vet inte hur det inträffade, men dagens klara verklighet gled över i minnets ännu klarare bilder som steg till mig med styrkan av ett verkligt skeende.

Sara: Vi har fått lift nästan ända till Italien. Det här är Anders, och han med glasögonen heter Viktor och kallas för Vicke. Och det här är fader Isak. Puddingen som ni står och glor så ni nästan ramlar omkull heter Marianne.

Alman: Hur gick det? Vi har inga ursäkter. Skulden är helt och hållet på oss. Det var min fru som körde.

Alman: Där borta står min hustru, Berit. Hon har minsann varit skådespelerska, det var den komplikationen vi diskuterade när Kom fram nu Berit och be om förlåtelse.
Berit: Förlåt så mycket, som man sa när man var liten. Det var mitt fel alltsammans. Jag skulle just klippa till min man när den där kurvan. Ja, där ser man, en del straffar Gud med detsamma. Eller vad säger du, Sten? Du är katolik.

Marianne: Hur skulle det vara om ni lämnade er hustru i fred en liten stund?
Alman: Kvinnornas gråt åt kvinnorna. Rör inte vid kvinnornas tårar, de äro heliga. Ni är vacker ni min bästa fröken, vad ni nu heter. Gamla Berit, däremot, börjar bli lite sjabbig, därför har ni råd att försvara henne.
Marianne: Jag tillåter mig att hysa medlidande med er hustru av flera skäl.
Alman: Mycket sarkastiskt anmärkt. Ändå verkar ni inte det minsta hysterisk. Lilla Berit däremot, det är en prakthysterika. Vet ni vad det innebär ur min synpunkt?
Marianne: Enligt er hustru är ni ju katolik.
Alman: Alldeles rätt, ja. Det är mitt sätt att härda ut, jag förlöjligar min hustru och hon förlöjligar mig.

Isak: Hur mycket blev det hela nu, då?
Henrik: Eva och jag bjuder på den här soppan.
Isak: Å, kommer aldrig på fråga.
Henrik: Såra oss inte doktorn. Vi kan vara lite spanska av vi också fast vi bor i Gränna.
Isak: Finns inte minsta skäl att ni skulle betala min bensin. Ja, jag uppskattar vänligheten.
Henrik: Man minns ju saker förstår doktorn. Det finns sånt som inte kan betalas, inte ens med bensin.
Eva: Nej, vi glömmer ingenting i första taget.
Henrik: Nej, fråga vem som helst här i stan, eller på sluttningarna här omkring, och de minns doktorn och vet vad doktorn gjorde för dem.
Isak: Jag borde kanske ha stannat här.

Viktor: För övrigt fattar jag inte hur en modern människa kan bli präst. Anders är ju inte helkorkad.
Anders: Jag ska säga dig att din rationalism är ett obegripligt, andligt snusförnuft, för du är ju inte idiot, va?

Marianne: Har du sovit gott?
Isak: Ja, men jag har drömt. Kan du tänka dig, de sista månaderna har jag haft de besynnerligaste drömmar. Det är rent av komiskt.
Marianne: Vad är det som är komiskt?
Isak: Det är som om jag skulle vilja säga mig själv någonting som jag inte vill höra när jag är vaken.
Marianne: Och vad skulle det vara?
Isak: Att jag är död fast jag lever.

Evald: Det är orimligt att leva i den här världen. Det är ännu orimligare att befolka den med nya stackare. Och allra orimligast är att tro att dom ska få det bättre än vi.
Marianne: Det där är svepskäl.
Evald: Kalla det vad du vill. Jag var själv ett föga välkommet barn i ett äktenskap som var en frisk avglans av helvetet.

Evald: Det här livet äcklar mig till kräkningar och jag tänker inte ta på mig ett ansvar som tvingar mig att existera en dag längre än jag själv vill.

Texten avslöjar filmens slut.

Professor Isak Borg skall promoveras till jubeldoktor i Lund. Natten innan har han en märklig dröm. Den får honom att ändra sina planer, och istället för att resa med flyg till Lund bestämmer han sig för att ta bilen, trots hushållerskan Agdas protester. Med på resan följer Isaks svärdotter Marianne. Hon förebrår honom för hans hårdhet och snålhet gentemot sonen Evald. De tar en paus vid en vacker skogssjö, där Isak snart försjunker i ungdomsminnen om kärlek och svek. Scener ur hans liv, närmare 60 år tidigare, återkommer nu med stor kraft. Isak väcks ur sitt dagdrömmeri av en ung kvinna. Hon heter Sara, precis som hans ungdomskärlek, och hon ber nu att Isak skall ge henne och två manliga kamrater lift.

Professor Isak Borg, 78 år, sitter vid ett bord och skriver. Hans röst återger det skrivna. Han är en ensam man som i morgon ska promoveras till jubeldoktor vid Lunds universitet.

Borg har på natten en dröm: Han befinner sig i en okänd, folktom stadsdel. Husen är förfallna. På en vägg hänger en klocka. Den saknar visare. Efter en stund visar sig en vagn dragen av hästar. På vagnen finns en kista. Vagnen fastnar i en lyktstolpe, och ett hjul lossnar. Kistan faller av. Borg tittar närmare på den. En hand sticker ut -- och griper tag i honom. Han ser sig själv ligga i kistan.

På dagen för promotionen vaknar Borg tidigt. Han beslutar ta bilen i stället för flyget från Stockholm till Lund, trots protester från hushållerskan Agda. Han får sällskap i bilen av sin svärdotter Marianne.

I bilen börjar Marianne tala om de 5 000 kr som Evald, hennes man, varje år återbetalar till sin far. Du behöver inte pengarna, säger hon. Sagt är sagt, svarar Borg. Evald respekterar mig. Han hatar dig också, säger hon och påminner honom sedan om hans replik, när hon för en månad sedan kom för att bo hos honom: Blanda inte in mig i era äktenskapliga kalamiteter. Hon säger att hon tycker synd om svärfadern.

Borg kör av från vägen och stannar i en skog. Efter en kort promenad berättar han att här bodde en gång han och alla hans syskon varje sommar. Marianne går för att ta sig ett dopp. Han försjunker i minnesbilder.

Borg ser sin bror Sigfrid tvinga till sig en kyss av hans, Isaks, käresta och kusin Sara. Hon gråter, undrar vad Isak ska säga och känner sig nästan som en dålig kvinna. Senare tröstas hon av Isaks syster Charlotta som lovar ta Sigfrid i upptuktelse.

Borg väcks ur sina drömmerier av en ung flicka som vill ha lift. Hon och hennes reskamrater, Anders och Viktor, får åka med. Hon heter Sara. I bilen berättar Borg om sin ungdomskärlek Sara. Hon är nu 75 år och gift med hans bror Sigfrid.

De är nära att krocka med en annan bil. Ingen människa skadas, men den andra bilen, en Volkswagen, går inte att köra vidare. Borgs bil får två passagerare till, herr och fru Alman, som från första stund grälar. Han är grymt ironisk, hon förtvivlad. Sedan han kallat henne en prakthysterika och hon börjat slå på honom, ber Marianne dem lämna bilen.

Efter lunch på Gyllene Uttern utanför Gränna, där Anders och Viktor råkar i en häftig diskussion om Gud, bryter Borg upp för att besöka sin gamla mor.

Borgs mor talar om barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon visar upp gamla leksaker och sin makes guldklocka som har förlorat visarna. Trots detta tänker hon ge den till Sigbritts son som snart fyller 50 år.

När bilresan går vidare, somnar Borg. Marianne sitter vid ratten. Han drömmer:

Han påminns av Sara om sin förestående bortgång. I ett hus ser han henne föras till bords av Sigfrid. Han kallas till tentamen av herr Alman som efter diverse prov skriver ''inkompetens'' i tentamensboken. Alman anklagar honom också för känslokyla. I en skog får Borg se sin hustru, död sedan 30 år, möta sin älskare. Den situationen, från 17 maj 1917, har Borg ständigt burit i minnet, säger Alman. Nu talar hustrun. Hon ska gå hem och bekänna för Isak, be om förlåtelse -- och han kommer att vara alldeles kall och oberörd.

Borg undrar vad straffet är. Ensamheten, gissar Alman. Finns det ingen nåd? frågar Borg. Jag vet ingenting om sådant, svarar Alman.

När Borg vaknar, är han ensam med Marianne. Bilen står parkerad. Ungdomarna har tagit en promenad. Marianne berättar om en uppgörelse med sin man för en tid sedan:

Hon berättar att hon är med barn. Evald slår bakut. Du får välja mellan mig och barn, säger han. Jag tänker inte ta på mig ett ansvar som tvingar mig att existera en dag längre än jag själv vill.

I bilen säger Marianne till Borg att hon nu tänker tala om för Evald att hon inte kan gå med på hans villkor.

Framme i Lund installerar sig Borg hemma hos Evald. Borgs hushållerska Agda, som flugit ned, är redan där. Marianne meddelar Evald att hon tänker ge sig av hemifrån i morgon.

Borg promoveras till jubeldoktor i domkyrkan.

Borg gör sig klar att gå till sängs. Han tar god natt av Agda. Det hörs sång utanför fönstret. Det är Sara, Anders och Viktor som uppvaktar och tar farväl. De har fått lift vidare till Hamburg.

Borg hör Evald och Marianne komma hem och passar på att fråga sonen hur det ska bli mellan honom och Marianne. Jag har bett henne stanna, svarar Evald. Jag kan inte vara utan henne. Hon har lovat att tänka på saken.

Borg får också tillfälle att växla ett par ord i enrum med Marianne. Jag tycker om dig, Marianne, säger han. Jag tycker om dig, Isak, säger hon.

I sängen minns Borg ett par barndomssituationer: Han och Sara befinner sig på ett smultronställe. Det finns inga smultron kvar, säger hon. Tillsammans kommer de fram till en strand. Längre bort, på en udde, sitter hans far och mor. Fadern metar. De vinkar till honom.