Om Sjöström

Född Viktor David Sjöström den 20 september 1879 i Silbodal, Värmland. Familjen Sjöström emigrerade 1880 från Värmland till USA och fadern Olof, som hade haft det knapert i Sverige, lyckades bra med en fartygsagentur i New York. Modern Elisabeth, en före detta landsortsaktris och syster till premiäraktören Victor Hartman vid Dramaten, dog i barnsängsfeber 1886 och fadern gifte då om sig med en yngre kvinna som tidigare varit familjens barnflicka. Förhållandet till styvmodern blev dock kärvt och detta kopplat till faderns tilltagande religiösa stränghet gjorde att en bångstyrig Sjöström 1893 skickades ensam hem till Sverige för att bo med sin faster i Uppsala.

På skolloven besökte han sin morbror i Stockholm och fick följa med till Dramaten. Med ett glödande intresse för teater blev han redan i tonåren Uppsala idrottsklubbs regissör (de hade en teatersektion) och främste aktör. 1895 återvände fadern till Sverige och Stockholm och Sjöström flyttade då hem till honom. Han avbröt även sina studier och började arbeta, bland annat med att sälja nymodigheten doughnuts på Stockholms gator, allt för att hjälpa till att försörja sin återigen fattige far.

1896 dog fadern och Sjöström bestämde sig för att bli skådespelare på riktigt. Han hade dock inte råd att söka till Dramatens scenskola utan tog istället jobb hos ett turnerande teatersällskap. Fram till sommaren 1912 kuskade han runt i Sverige och Finland som resande teaterskådespelare och, med tilltagande framgång, regissör. 

Februari 1912 blev Victor Sjöström kontaktad av svensk films förste filmproducent av betydelse, Charles Magnusson (1878–1948) som engagerade honom som överregissör på sitt produktionsbolag Svenska Bio. Här lärde Sjöström även känna Mauritz Stiller som skulle komma att bli den andra store svenske stumfilmregissören. På Svenska Bio fanns även fotograferna Henrik och Julius Jaenzon som fotograferade filmer för både Stiller och Sjöström. För att lära sig hantverket medverkade Sjöström först som skådespelare i en av Stillers filmer men gjorde snart regidebut med Trädgårdsmästaren. I denna, av svenska censuren totalförbjudna film, spelade Sjöström själv titelrollen och de övriga huvudrollerna spelades av Lili Beck (Sjöströms andra hustru) och Gösta Ekman.

Det var dock 1913 och med den med tidens mått mätt socialrealistiska Ingeborg Holm som Sjöström fick någon egentlig uppmärksamhet som filmskapare. Filmen väckte ett oerhört uppseende i Sverige, både som konstverk och som debattinlägg om den svenska fattigvården. Ingeborg Holm blev även en stor framgång utomlands. Majoriteten av Sjöströms 1910-talsfilmer var dock tidstypiska melodramer som idag inte finns bevarade.

1916–1918 blev Sjöströms genombrottsår och även början på den svenska filmens guldålder som brukar sägas vara mellan Sjöströms Terje Vigen från 1916 och Stillers Gösta Berlings saga från 1923. Terje Vigen, med Sjöströms tredje hustru Edith Erastoff i en av huvudrollerna, och Berg-Ejvind och hans hustru befäste Sjöströms namn i europeisk film. Framförallt den senare filmen brukar framhållas som en milstolpe. Båda filmerna spelades delvis in, under strapatsartade former, på plats i Stockholms ytterskärgård respektive Abisko nationalpark.

Terje Vigen gillades även av Selma Lagerlöf som gav sitt godkännande till Sjöströms filmatisering av Tösen från Stormytorpet, som blev den första av Sjöströms fem Lagerlöf-filmatiseringar. 1919 slogs Svenska Bio, för vilka Sjöström varit anställd sedan 1912, ihop med Filmindustri AB Skandia och det nya bolaget Svensk Filmindustri bildades. Året efter stod bolagets nya ateljéer klara i Råsunda. Det nya bolagets första filmprojekt var Victor Sjöströms magnum opus Körkarlen, baserad på Selma Lagerlöfs roman från 1912. Romanen räknas inte till någon av Lagerlöfs främsta men bokens teman om omvändelse och moralisk kamp intresserade Sjöström och bokens övernaturliga inslag intresserade fotografen Julius Jaenzon som såg sin chans att experimentera med dubbelkopiering. Filmen är tekniskt märkvärdig och epokgörande, men även innehållsmässigt blev denna film en succé. Ingmar Bergman, såg varje sommar filmen i sin biograf på Fårö: "Min relation till Körkarlen är väldigt specifik. Första gången jag såg den var jag femton år. [...] Jag minns det som en av mitt livs stora emotionella konstnärliga upplevelser."

1923 bjöds Sjöström in till Hollywood och fick där arbeta med Louis B. Mayer och Irving Thalberg. Han blev ett av det nystartade bolaget Metro-Goldwyn-Mayers första stora regissörsnamn och till skillnad från många andra svenskar som prövade lyckan i Hollywood, till exempel Mauritz Stiller och Hjalmar Bergman, hade han stor kommersiell och artistisk framgång. 1928 dog Stiller i Stockholm och Victor Sjöström besökte honom på dödsbädden. Det var bland annat detta som ledde till att Sjöström och hans familj, som nu bestod av hustrun Edith och två döttrar, flyttade tillbaka till Sverige 1930. Han regisserade bara två filmer efter detta, ingen av dem blev någon större succé. Han medverkade dock i flera filmer som skådespelare och återvände även till teatern.

1939–1943 ägnade Sjöström sig nästan uteslutande åt teatern men vintern 1942–43 rekryterades han tillbaka till Svensk Filmindustri av dess nye chef Carl Anders Dymling, som konstnärlig ledare med ansvar för hela filmproduktionen. I sin nya roll lät han sig inspireras av Irving Thalberg och involverade sig mycket i manusarbetet ("Har man ett bra manuskript, kan man anse filmen till 75 procent i hamn") och till viss del i efterarbetet, men höll sig borta från inspelningar. Under denna tid kom Sjöström för första gången i kontakt med Ingmar Bergman, som då arbetade på bolagets manuskriptavdelning. Han lotsade bland annat Bergmans första manus Hets till produktion. När Bergman sedan själv skulle regissera Kris var Sjöström den unge regissörens enda allierade i ett bolag där Bergman gjort sig impopulär och från vilket han sedermera fick sparken.

1945 dog Sjöströms hustru Edith och fyra år senare lämnade han Svensk Filmindustri. Han gjorde några få filmroller under denna tid, varav den främsta var som den åldrade orkesterledaren i Bergmans Till glädje.

Under 1950-talet återvände Victor Sjöström till livet som turnéskådespelare. Han gjorde bland annat rollen som Willy Loman i En handelsresandes död, titelrollen i Swedenhielms (Max von Sydow gjorde en av sönerna när Sjöström gästspelade på Hälsingborgs stadsteater) och sist av allt titelrollen i Johan Ulfstjerna.

1957 återbetalade Ingmar Bergman sin tacksamhetsskuld till Sjöström med huvudrollen i Smultronstället, jämte Körkarlen den film som Sjöström är mest ihågkommen för. Bergman skrev rollen för Sjöström, som först ville backa ur då han ansåg den för svårspelad, men Bergman insisterade:

Victor var på dåligt humör och sa: 'jag vill inte göra det här, jag tycker inte att du har rätt'. Vi kom ihop oss därför att jag ville ha Victor att göra vissa saker som inte han ville göra, eller rättare sagt [...] han var spänd och ville göra för mycket och jag ville att han inte skulle göra någonting alls. Men sen var han otrolig att jobba tillsammans med [...] om han var hemma varje dag kvart över fem och fick sin whiskygrogg punktligt. (Ingmar Bergman i Bergmans 1900-tal)

Under inspelningen hade Bergman även en 18-årig regiassistent med enda uppgift att ta hand om Sjöström. Denne 18-åring var ingen mindre än Hasse Ekmans son Gösta Ekman, namne och barnbarn till den Gösta Ekman som spelade Sjöströms son i debuten Trädgårdsmästaren.

Redan dagen efter premiären på Smultronstället insjuknade Victor Sjöström och fördes till Karolinska sjukhuset för hjärtbesvär. Under 1959 blev han allt sämre och fördes återigen till sjukhus i december. Efter tre veckor fick han en blodpropp och avled på kvällen den 3 januari 1960.

Efter Sjöströms bortgång läste Ingmar Bergman bland annat följande ur den dagbok han förde under inspelningen av Smultronstället vid en minneshögtid arrangerad av Svenska filmakademien den 20 februari 1960:

Vi har tagit de sista kompletterande scenerna till [Smultronstället] – de sista närbilderna på Isak Borg då han når fram till klarhet och försoning. Hans ansikte lystes upp av ett hemligt ljus, som reflekterades det från en annan verklighet. Hans ansiktsdrag blev plötsligt milda, nästan utslätade. Hans blick var öppen, leende, kärleksfull [...]

Det var ett mirakel [...]

Så fullständig stillhet – en själ som funnit frid och klarhet. Aldrig förr och senare har jag upplevt ett ansikte så ädelt och befriat. . . Ändå var det ingenting annat än ett stycke skådespeleri i en smutsig studio. Och skådespeleri måste det vara. Denna ytterst blyga mänskliga varelse skulle aldrig ha visat oss kringstående denna djupt begravda rikedom av känslighet och renhet om det inte hade varit fråga om ett stycke skådespeleri, om föreställning?