Religion hos Bergman

Under en tom, grym himmel

Så inbördes skilda filmskapare som Carl Theodor Dreyer, Robert Bresson, Alfred Hitchcock, Eric Rohmer, Martin Scorsese och Lars von Trier har åtminstone det gemensamt att de är religiösa och att det märks i deras filmer. Intressant nog är nästan alla av de nyss uppräknade katoliker. Enda undantaget är Dreyer, vilken precis som Ingmar Bergman är protestant. Bergman har emellertid till skillnad från den djupt troende Dreyer både i sina filmer och på annan plats ofta anfört tvivel på Guds existens, vilket gett honom epitet som ”protestantisk ateist”.

Men att kalla Bergman för en icke-troende är ändå att gå för långt. Detta är knappast platsen för någon ingående teologisk analys av Bergmans filmer, inte minst som ämnet redan har avsatt hundratals böcker, avhandlingar, artiklar och seminariediskussioner. Emellertid kan man också kortfattat göra reda för vissa fakta, som att han var prästson, att många av hans filmer behandlar religiösa frågeställningar och att redan filmernas titlar, som Det sjunde inseglet, Såsom i en spegel eller Ansikte mot ansikte, är uppenbara bibelreferenser.

I en artikel från 1940-talet citeras Bergman kallande Jean-Paul Sartre för en ”Djävulens utsände”. Det är rolig läsning för den som vet att Bergman senare så ofta skulle uppfattas som en Sartre-inspirerad existentialist, vars livshållning präglas av en illusionslös attityd till en absurd tillvaro utan mening där ångesten är vår arvedel, och så vidare. Men i detta tidiga uttalande varnar Bergman för existentialismen i allmänhet och Sartre i synnerhet:



Då jag första gången kom i kontakt med Sartre – han höll ett gnistrande klart och logiskt föredrag i Stockholm i våras – greps jag omedelbart av känslan, att han är en farlig människa och att hans budskap är livsfientligt. Jag känner det som en bjudande plikt att göra vad jag kan för att bekämpa hans inflytande.

Bergman fortsätter med att kalla Sartres nihilism för ”humbug” och beklagar sin samtids intellektuella deras ”andliga fattigdom” och framhåller sin egen dramatik – till exempel Rakel och biografvaktmästaren eller Dagen slutar tidigt – som exempel på en ”utomvärldslig idealbildning”.

Trots uttalanden som dessa om tro, hopp och kärlek är Bergmans filmer från denna tid ändå ganska svartsynta. Någon räddning, varken i denna värld eller hinsides, tycks inte vara förestående. Direkta referenser till religionen eller dess utövare är dessutom relativt sällsynta i Bergmans tidiga filmer. Om de förekommer är de ofta i form av ironiska porträtt av bigotta, introverta människor som plågas av motsättningen mellan köttets lust och andens krav. Typexemplet är präststudenten Henrik i Sommarnattens leende, som nog uppvisar vissa likheter med den unge Bergman själv (eller möjligen av dennes föreställning om sin far som ung).

Det var med Det sjunde inseglet som Ingmar Bergman blev filmkonstens religionsfilosof par excellence. En livstrött riddare på hemväg från korstågen far genom en pestdrabbad bygd och möter döden, högst bokstavligt. Riddarens skicklighet som schackspelare ger honom ett visst uppskov från sin oundvikliga hädangång, vilket han använder till att rädda en ung familj från pesten. Så lakoniskt sammanfattat så förefaller de teologiska problem som filmen presenterar inte alltför sofistikerade, snarare naiva. Den ”barnsliga fromhet” (med Bergmans ord om filmen) som på vissa sätt kännetecknar Det sjunde inseglet räcker därför knappast till för att förklara filmens enorma status eller de otaliga teologiska studier den har avsatt. Jämfört med till exempel Robert Bressons i detta avseende betydligt mer sofistikerade filmer från samma tid så kan man nästan undra över den uppståndelse som Det sjunde inseglet orsakade. Förklaringen måste ligga någon annanstans än i det tankegods som presenteras.

Kanske ligger emellertid orsaken till att Det sjunde inseglet blivit en sådan klassiker i ett film-religion-sammanhang just i dess troskyldiga framställningsform. Den personifierade Döden i svart slängkappa och med vitmenat ansikte (något som Bergman senare inte skulle förstå hur han vågade sig på) är kanske så drabbande just i kraft av sin naivitet. Trots mängden av senare parodier framstår Bengt Ekerots Döden i Det sjunde inseglet ännu som en av filmhistoriens mäktigaste gestaltningar.

Samma år som Det sjunde inseglet hade premiär skrevs den sannolikt första analysen (i en som sagt lång rad) av en kristen tematik hos Bergman. Det var kritikern Bengt Forslund som skrev en längre essä med titeln ”Prästsonen Ingmar Bergman”:

Ingmar Bergman är prästson, son till den nu pensionerade, väl ansedde och mycket omtyckte kyrkoherden i Hedvig Eleonora i Stockholm. Jag tror att detta är ett mycket betydelsefullt, och alltför ofta förbisett faktum när det gäller att skaffa sig en rätt uppfattning av Ingmar Bergman som dramatiker och filmdiktare.

Med tanke på den numer helt osannolika mängden studier på temat har Forslunds analys profetisk precision och faktumet är knappast längre förbisett.

Det var under 1960-talet som Bergmans religionsfilosofiska hållning blev på en gång tydligast och intressantast. Men redan i Det sjunde inseglet finns ett frö till vad som skulle komma. Bergman beskriver det bäst själv när han skriver om filmen i Bilder:



På den tiden levde jag med några förtvinade rester av en barnslig fromhet, en alldeles naiv föreställning om vad man skulle kunna kalla en utomvärldslig frälsning.
Min nuvarande övertygelse hade samtidigt manifesterat sig.
Mänskan bär sin egen Helighet och den är inomjordisk, den äger inga utomjordiska förklaringar. I min film lever alltså en tämligen oneurotisk rest av en uppriktig och barnslig fromhet. Den samsas fredligt med en kärv och rationell verklighetsuppfattning.

Bergmans ”nuvarande övertygelse” om en frånvarande Gud men en närvarande mänsklig helighet sammanfattar hans religiösa credo. Men hur går det ihop? Kan man tro på något heligt utan Gud? Den motsägelsefulla benämningen ”protestantisk ateist” verkar ha fog för sig. Men samtidigt är det svårt att kalla Bergman för icke-religiös. Något slags tro finns där fortfarande, vilket verkar framkomma i filmer som Såsom i en spegel eller Nattvardsgästerna och i viss mån i Tystnaden, Persona, En passion, Viskningar och rop eller Fanny och Alexander.

Såsom i en spegel är den första filmen i vad som har kallats en ”trilogi om Guds tystnad”. Filmens Karin får en religiös uppenbarelse som emellertid för det första kan förklaras rationellt (hon är diagnostiserad psykotisk); för det andra är mötet med Gud helt och hållet skräckfyllt: guden som kommer till henne är en ohygglig spindel. Så långt tycks Såsom i en spegel vara en vidräkning med resterna av den trosuppfattning Bergman hade kvar i Det sjunde inseglet. Om Gud finns så är det bara som en frammanad illusion hos en sjuk människa och inte ens då är han på något sätt god.

Men så kommer filmens slut som visserligen känns påklistrat, men samtidigt innehåller ett tankestoff som Bergman skall återkomma till senare och som tycks viktigt för honom. Efter att Karin har förts till sjukhus efter sitt (förmodade) sammanbrott så talar hennes far och yngre bror med varandra, uppenbarligen för första gången på länge, kanske någonsin:

David: Jag vet inte om kärleken bevisar Guds existens, eller om kärleken är Gud själv.


Minus: För dig är kärleken och gud samma sak?


David: Jag vilar min tomhet och min smutsiga hopplöshet i den tanken.

Att Gud är kärleken är en gammal tanke, som också pregnant formulerats av Paulus i just det första korintierbrev från vilket titeln Såsom i en spegel är hämtad. Formeln kan också förstås genom sin motsats: om Gud är frånvarande, eller tiger, så är det för att ingen kärlek finns. Utan kärlek, ingen Gud. Denna variation på samma teologiska tema är ämnet för Bergmans nästa film Nattvardsgästerna och skulle senare varieras på ett mer subtilt sätt i till exempel Tystnaden eller Persona. I Nattvardsgästerna finns en scen som, åtminstone när den återges i skrift, nästan låter som en parodi på Ingmar Bergman:



Märta: Vad tänker du på, Tomas?


Tomas: Dig är det likgiltigt.


Märta: Säg i alla fall.


Tomas: Guds tystnad.


Märta: Guds tystnad?


Tomas: Ja, Guds tystnad.

Den av tvivel ansatte prästen – Tomas är ett nästan övertydligt namn för den som kan sin bibel – kan efter hustruns död inte förmå sig att tro längre. Hans liturgiska plikter reduceras till tomma ritualer och hans själavård för församlingsmedlemmarna blir tafatta självbespeglingar: i stället för att rädda den deprimerade Jonas Persson närmast driver Tomas honom till självmord med sin självupptagna cynism. När människor inte kan mötas eller ens försöka förstå varandra, är Gud avlägsen. Tomas älskarinna, den beskäftiga skollärarinnan Märta, ser det som sin uppgift att frälsa honom från hans olyckliga tillstånd. Situationen är förstås djupt ironisk; eftersom hon inte tror på Gud och han är präst så borde väl förhållandet vara det omvända. Ändå verkar hon – eller åtminstone någonting – lyckas. För när Jonas Persson är död och Tomas fått det slutgiltiga beviset på sin otillräcklighet, och efter att han har förklarat för Märta hur utled han är på hennes omsorger, så händer uppenbarligen något med honom. Kyrkvaktmästaren Algot Fröviks till synes barnsliga, men i själva verket bråddjupa, funderingar kring Kristi lidande verkar också hjälpa till.

I filmens sista scen skall Tomas hålla gudstjänst. Men eftersom ingen tror på Gud längre så kommer inga besökare utom Märta, som enligt kantorn ”inte räknas”. Tomas har influensa och feber, kantorn vill hem och kyrkvaktmästaren undrar om han skall ringa i klockorna eller om det blir mässfall. I sin enda beslutsamma handling i filmen förkunnar Tomas att det blir högmässa i alla fall. Klockorna ringer in och filmen slutar med att vi ser Tomas i halvbild som predikar inför tomma kyrkbänkar: ”Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig. Himlen och jorden är full av hans härlighet.”

Det är ett mycket bergmanskt slut och ett mycket bättre än det i Såsom i en spegel. För hur skall vi egentligen förstå det? Med tanke på vad som har hänt – en småbarnsfar och älskad make har tagit livet av sig; Tomas har betett sig förskräckligt mot Märta – så verkar slutrepliken djupt ironisk. Var finns den härlighet prästen talar om? Å andra sidan tycks inte Tomas nya ansiktsuttryck kunna säga annat än att han nu, för första gången, tror på vad han säger.
 I Bilder formulerar Bergman själv det hela lite diplomatiskt:

Han genomför högmässan trots att ingen är där mer än Märta Lundberg.
Om man är troende kan man nu säga att Gud talat till honom. Om man saknar gudsföreställningar kan man hellre säga att Märta Lundberg och Algot Frövik är två mänskor som reser en medmänska som fallit omkull och är på väg ner i jorden.
Då är det likgiltigt om Gud är tyst eller om Gud talar. 

Bergman är ingen präst. Han är knappast ute efter att frälsa oss med en tro. Tror i traditionell mening gör han knappast själv. I ett av sina sällsynta offentliga framträdanden de sista åren, på Ingmar Bergman-veckan i Fårösund i juli 2005, så hamnade den nästan åttiosjuårige, men synnerligen vitale, Bergman i en diskussion med biskopen av Visby, Lennart Koskinen, som bjudits in för att tala om den religiösa tematiken i Såsom i en spegel. ”Biskop Koskinen!”, utropade Bergman från sin plats bland publiken, ”tror du på Gud?” Koskinen svarade att visst trodde han. Varpå någon i publiken ställde samma fråga till Bergman, som bland annat svarade att han var helt övertygad om att han skulle få återse sin döda hustru och att ”Kristus är en filosof, som ger vittnesbörd om att det finns andra världar. Precis som Bach.”

Tystnaden, Persona, En passion, Viskningar och rop eller Scener ur ett äktenskap uppvisar alla ett likartat mönster som Nattvardsgästerna. Ett fåtal närstående personer, ofta ett par, gör förskräckliga saker mot varandra, misshandlar den andra fysiskt eller psykiskt. De lever, med en finurligt motsägelsefull formulering av Bergman i essän Ormskinnet, i en ”självisk gemenskap”. För trots sitt avskyvärda beteende mot varandra är de ömsesidigt beroende. De klarar sig inte själva. Rollfigurernas enda hopp om räddning står till få ögonblick av kontakt, av medmänsklighet, rentav kärlek. Så kanske Ingmar Bergmans moral kan sammanfattas. En moral som – oavsett om han eller vi tror eller inte tror – verkar djupt kristen.

I sin artikelserie Visionen i svensk film från 1962 anklagade författaren och senare regissören Bo Widerberg Bergman för att göra filmer som behandlade förhållandet mellan människan och Gud på bekostad av relationen människor emellan.



Den fråga Ingmar Bergman i film efter film låter ställa, gärna av Max von Sydow mot en fond av barrskog, är om det finns en Gud, om det finns en högre rättvisa, om det finns någon uppifrån kommande kärlek. Han riktar nästan alltid sina frågor uppåt [...] men mera sällan i sidled, mot människor. Han gör vertikala filmer i ett läge då vi mer än någonsin behöver en horisontell film, en konst i sidled. Metafysiska frågor kan betyda något också i profan transponering, det kan gå att översätta en fråga om Gud till ett plan där den kan vara meningsfull också för den av den kristna problematiken behovslöse. Men i Bergmans filmer går det sällan att byta ut Gud mot någon annan kraft, något annat värde. I en IB-film är Gud sig själv nog.

Det är ett roligt och på vissa sätt kanske träffande omdöme, men frågan är om inte Widerberg skjuter över målet. För gör inte Bergman just den ”profana transponering” som Widerberg efterfrågar? Gud är visserligen ”närvarande” hos Bergman, men bara som ett negativt avtryck, genom sin frånvaro. Och just detta tema om Guds tystnad är vad som möjliggör för Bergman att kondensera den mänskliga erfarenheten. Bergmans övergripande ämne är bristen på kommunikation, och religionen blir därvidlag en institution som tydliggör problematiken. (Bergman gör liknande saker med konsten och familjeinstitutionen. 

Guds tystnad blir hos Bergman en metafor för en högst profan kärlekslöshet. Frälsningen, om den finns, blir därför en paradox. Vi är alla ensamma och eftersom all kommunikation har upphört att fungera kan vi inte få kontakt med andra. Samtidigt är denna fåfänga strävan vårt enda hopp. Tänk på de tafatta, språkförbistrade mötena mellan Ester och den åldrade kyparen i Tystnaden, eller Tomas som predikar inför en obefintlig församling i Nattvardsgästerna.