Teater, 1952

Kronbruden

Fokus ligger snarare på "brott och straff, skuld och försoning där polerna är ondska och förlossning, helvete och himmel" än nationalromantik när Bergman tar sig an Strindbergs Dalapjäs från 1901.

"För första gången fick man uppleva malmöscenens enorma potential. Inför våra häpna ögon öppnade Bergman den i ett virtuost spel på teaterrummets speciella resurser, en unik kombination av närverkan och rymd."

Henrik Sjögren i Lek och raseri

Om uppsättningen

I Kronbruden förekommer bland annat en isfärd som ansetts svårgestaltad. I en intervju med Henrik Sjögren berättade Bergman om hur de löste problemet:

Sedan fixade vi det där med snön. Det såg vitt ut och när istäcket brister och dom blir kvar på varsin sida, hade vi tunnor med dynamit under scengolvet – numera gör man sånt med högtalare – och när isen brast fyrade vi av dom och släckte de mittersta vertikalerna så det blev kolsvart. [...] Och så naturligtvis börja med att Naima fick komma – du ska tänka scenen är 36 meter djup - att Naima som jordegumman, denna lilla Naima som väl var en och en halv meter fick komma blåsandes lång bortifrån. Snacka om lekar. Det är precis vad det är fråga om. Plötsligt så leker man. [...] Intressant är att Strindberg – han var ju ständigt i penningnöd – tänkte skriva ett folkligt skådespel som skulle ge honom lite kosing.

Henrik Sjögren skriver vidare: "För första gången fick man uppleva malmöscenens enorma potential. Inför våra häpna ögon öppnade Bergman den i ett virtuost spel på teaterrummets speciella resurser, en unik kombination av närverkan och rymd."

Nils Beyer i Morgon-Tidningen konstaterade: "Man befann sig betydligt närmare svavelsjöarna i helvetet än Siljans glittrande vatten".