Television, 1997

Larmar och gör sig till

Morbror Carl träffar döden i form av en kvinnlig clown.

"[E]tt av den snart 80-årige mästarens starkaste verk över huvud taget."

Nils Schwartz, Expressen

Om filmen

I centrum för Larmar och gör sig till står den återkommande Bergmankaraktären, morbror Carl Åkerblom, ingenjör och Schubertfanatiker. Börje Ahlstedt gör sin paradroll för fjärde gången i ordningen, efter Fanny och Alexander, Den goda viljan och Söndagsbarn.

Året är 1925 och Åkerblom har intagits på en mentalklinik i Uppsala efter att med ett stolsben ha försökt slå ihjäl sin unga fästmö Paulin Thibault (Marie Richardson). På kliniken träffar han en pensionerad professor, den egensinnige Osvald Vogler (Erland Josephson) som ivrigt redogör för sina tämligen oanständiga visioner. Hans dövstumma hustru (Gunnel Fred) är förmögen, och under hennes finansiering lanseras så småningom ingenjörens senaste uppfinning: den levande talfilmen.

Förutom Ahlstedts morbror Carl ser vi återigen Pernilla August som Bergmans mor och Anita Björk som hans mormor.

Larmar och gör sig till visades i Cannesfestivalens sidosektion "Un certain regard" 1998, trots att det är en tv-film.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv
Svensk filmdatabas

Nils Schwartz i Expressen:

I kortversionen av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander framtonar morbror Carl som en mat- och spritglad gamäng som roar barnen med att släcka ett stearinljus med en präktig brakskit.

I den längre versionen får vi se en annan och mörkare sida av honom, en ångestriden koleriker som far ut i ett rasande utbrott mot sin timida tyska hustru.

Det är denna dubbelnatur som är centralgestalten i Bergmans märkliga TV-drama Larmar och gör sig till, som visar sig vara ett av den snart 80-årige mästarens starkaste verk över huvud taget.

[...]

På många sätt är Larmar och gör sig till en repetition i motiv och teman som återkommit genom hela Bergmans produktion, på en gång mörkare och mera genomlysta än tidigare, med en tunnare vägg mot den heliga dårskapen, som är det arv gycklarna lämnar efter sig på jorden. De elva åskådarna på föreställningen i Grånäs tycks t ex vara hämtade från rollistan i Nattvardsgästerna.

Ingegerd Waaranperä i Dagens Nyheter:

Förutom att detta måste vara ett eldorado för Bergman-experter, så blir det en storartad hyllning till skådespeleriet, som Bergman här sätter högre än själva filmkonsten som han ju har anklagat för lögn och förförelse.

Den kritiken får här sitt mest sublima uttryck: I den talade stumfilmen står skådespelarna gömda bakom filmduken och ger via stora Radiotjänst-mikrofoner röst åt sig själva, omsorgsfullt synkroniserat med läpprörelserna på filmduken. (Har vi inte alla anat att det är så det går till?)

När filmduken brinner upp fortsätter föreställningen som teater, till slut står bara Börje Ahlstedt där som regissörens alter ego, ensam med urberättelsens enklaste medel, sig själv och sina händer, som han formar till en ram och gör närbild av sitt ansikte med.

Distributionstitlar

En présence d'un clown (Frankrike)
I klovnens nærvær (Norge)
In the Presence of a Clown (England)
Dabei: Ein Clown (Tyskland)
Vanità e affanni (Italien)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige, Danmark, Norge, Italien, Finland, Tyskland
Produktionsbolag: Sveriges Television AB, Danmarks Radio, Norsk Rikskringkasting, Radiotelevisione Italiana, Yleisradio Ab TV1, Zweites Deutsches Fernsehen
Förlaga: Larmar och gör sig till (Pjäs)

TV-visning: 1997-11-01, SVT1, Sverige, 120 minuter

Carl hålls inlåst på Akademiska sjukhusets psykiatriska klinik i Uppsala efter en attack mot sin fästmö Paulin. Han blir god vän med den excentriske Osvald Vogler och så småningom ger sig de tre ut på en turné med en ny uppfinning. De visar stumfilm i Grånäs Godtemplarlokal i Dalarna, men läser replikerna i mikrofoner så att publiken tror sig se talfilm.