Teater, 1940

Macbeth

Bergman spelar själv Duncan "med glödande ögon" i den första av tre 40-talsuppsättningar av Shakespeares pjäs.

"Ingen Duncan har varit mer lik en get."

Ingmar Bergman

Om uppsättningen

Shakespeare är en av de dramatiker Bergman gång på gång återvänt till. Macbeth gjorde han i ytterligare två uppsättningar bara under 40-talet; 1944 på Helsingborgs stadsteater och 1948 på Göteborgs stadsteater.

Inför denna, hans första uppsättning, skrev Bergman i SFP-bladet: "För min del skulle jag vilja säga, att detta dramas njutbarhet ligger i blandningen av skarp psykologisk analys, sagans kusliga och underbara stämningar samt kriminaldramats spänning och logiska stringens, allt detta sammanfört till en genial enhet".

Bergman betraktade dramat som en ond saga och formulerade inga uttalade kopplingar till situationen i världen och nazismen. I uppsättningen 1944 skulle detta däremot komma att fokuseras då Bergman i programbladet skriver att han tolkar Macbeth som ett antinazistiskt drama.

Flera av de medverkande i uppsättningen var inkallade och det krävdes ett digert arbete för att övertala befälhavare runtom i landet att utverka permissioner så att premiären skulle kunna bli av. Den gick dock av stapeln enligt planerna och plats för Mäster Olofsgårdens uppsättning var denna gång Flickläroverket vid Sveaplan. Redan här visade sig Bergmans förmåga att tillsammans med scenografer arbeta fram uttrycksfulla scenbilder som låg i linje med tolkning och regi. Scenografin 1940, som var gjord av Ruben Zehlén och Torsten Ohlsson, imponerade på flera kritiker. När Ingmar Bergman 1948 satte upp Macbeth i Göteborg återanvände han samma scenbild.

I Laterna Magica mindes Bergman uppsättningen på följande sätt:  

Då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, skulle min amatörteater spela Macbeth i Sveaplansskolans aula. Vi hade byggt upp en simultanscen och mödat oss ett år. Skolan blev förläggning, de flesta av oss blev inkallade. Av någon outgrundlig anledning fick vi tillåtelse att spela vår föreställning. På skolgården monterades luftvärnskanoner, golven i korridorer och klassrum var täcka av halm, det myllrade av mer eller mindre uniformerade soldater. Mörkläggning.   Själv spelade jag Duncan och hade fått en alltför liten peruk, jag målade håret vitt med fettsmink och klistrade ett skägg under hakan, ingen Duncan har varit mer lik en get. Ladyn hade aldrig repeterat utan glasögon och snubblade i särken. Macbeth fäktade livligare än nånsin (vi hade fått våra svärd i sista ögonblicket) och slog Macduff i huvudet så att blodet stänkte, han fördes till sjukhus efter föreställningen.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Laterna Magica.
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Margareta Wirmark (red.), Ingmar Bergman film och teater i växelverkan, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 1996).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Carlssons Bokförlag, 2002).
Margareta Wirmark (red.), Ingmar Bergman film och teater i växelverkan, (Carlssons Bokförlag, 1996).

Trots att det inte var någon professionell uppsättning recenserades Bergmans Macbeth på flera håll. Uppsättningen beskrevs som genomarbetad och med en förvånansvärd hög nivå på skådespelarnas insatser. Visserligen fanns det brister i röstbehandling och en recensent påpekade att det stockholmska idiomet kanske inte var riktigt på sin plats, men att föreställningen som helhet var imponerande. Inte minst berodde detta på att den unge Bergman visade en tydlig talang och att det tydligt fanns en tanke bakom regin.

Helge G. Hane i Mäster Olofs-gårdens månadsblad:

Ingmar Bergman har ett gott grepp om innehållet och säker blick för gestaltningen på scenen. Den, som för flera år sedan såg hans uppläggning av enkla kammarbagateller, är glad att återse honom i mer krävande saker, där hans talang tydligt avtecknar sig. Ingmar Bergman förstår sig på teater.

Oscar Rydqvist i Dagens Nyheter:

Den unge spelledaren är otvetydigt en regissörstalang, och det ligger en verklig regitanke bakom hans iscensättning, som framförallt går ut på att lyfta fram Macbeths och ladyns tragiska konflikter ur krönikespelet och som dekorativt förlagt dramat till brytningen mellan medeltid och renässans.