Teater, 1948

Macbeth

Bergmans första uppsättning på Göteborgs stadsteaters stora scen tillika hans tredje Macbeth präglas av Carl-Johan Ströms spektakulära scenografi.

Om uppsättningen

Föreställningen utgjorde säsongens storsatsning med specialskriven musik av Roman Maciejewski. Carl Johan Ströms scenografi var komplex med tre spelplan, där det översta utgjordes av ett sju meter högt torn där Macbeth satt och blickade ut över Birnamskogen.

Claes Hoogland följde repetitionerna och intervjuade bland annat skådespelare och regissör om deras relation till Macbeth-karaktären. Resultatet redovisades i föreställningens programblad där Macbeth beskrevs som: "En diktare, naiv, lättpåverkad, känslig och med en farlig fallenhet att leka med idéer."

Efter premiären uttalade sig Bergman om sitt förhållande till Shakespeares blankvers: "Jag tycker att Shakespeare ska talas, inte läsas på vers. Den moderna svenska publiken är inte van vid att höra vers. De flesta kulturer har en skatt av klassisk dramatik i bunden form men vi saknar dramatik som skriver vers."

Bergman mindes själv uppsättningen som mindre lyckad. Tjugo år efteråt såg han förklaringen i: 

[...] en djupgående ideologisk konflikt mellan Anders Ek och mig. Att det alls blev en föreställning är helt obegripligt. Anders var socialist, och jag betraktade dramat som en moralisk konflikt. Anders såg det så att mördaren drivs till mord men kan ha rena händer. Föreställningen blev på det sättet mycket otydlig genom att vi hade olika utgångspunkter. Jag hade alltså gjort en pjäs, där det i centrum skulle stå en person som bryts ner moraliskt undan för undan, och Anders hade en människa som oböjligt var en oskuld, som var ren från början till slut.

Ingmar Bergman satte upp pjäsen tre gånger på 40-talet:

Mäster Olofsgården 1940 med Curt Edgard i titelrollen.
Helsingborgs stadsteater 1944 med Sture Ericson i titelrollen.
Göteborgs stadsteater 1948 med Anders Ek i titelrollen.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlsson Bokförlag, 2002).
Henrik Sjögren, Ingmar Bergman på teatern, (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1968).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005). 
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005) .

Scenografin gjorde starkt intryck på recensenterna och Sigfrid Neander-Nilsson i Göteborgs Morgonpost konstaterade kort:  "Det doftar av blod och brott från scenen”. Andra flöt ut i målande beskrivningar som exempelvis Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen:  "intrycket av barbarisk gråstenstyngd är enormt. Över huvud är det en brännande visuell föreställning. Där kryllar av briljanta och suggestiva detaljer. Scenerna stiger fram med en oerhörd vildhet och must i formgivningen, med perspektiv ut i styckets sägenomspunna dunkel."  

Ebbe Linde var inte sämre, även om han ansåg att scenografin tog väl mycket plats från såväl Shakespeare som skådespeleriet: 

Till höger sköt upp ett bålstort torn med uppskjutande spiraltrappor utan ledstång. Där skulle senare både Anders Ek och Karin Kavli skala upp och ner så det väldiga bygget skakade, därmed förjagande all uppmärksamhet som kunde komma Shakespeare till del, där man satt på spänn som på cirkus, innerligt rädd att någon olycka skulle hända. [... ] Luften ovanför togs också i anspråk. Där dinglade hängda lik från ekgrenarna under de mer diaboliska scenerna och blodigt helstekta oxkroppar under det mer konungsliga gästabudet. Gapskrattande män med dryckeskrus och brinnande facklor befolkade estraderna och i utescenerna klang det av standar och vapen. Efter en så utförlig beskrivning av dekoren kan man fatta sig kortare om det dramatiska förloppet för det gjorde långt mindre intryck.

I Göteborgs Posten såg dock Elis Andersson mer än dekor:  "Överhuvud har regissören sökt lyfta upp pjäsen över skräckplanen och låtit friska vindar plöja genom den tjocka luft av spökstämning och gastkramning, som brukar ligga tung över så många gamla Macbeth-föreställningar."

Även skådespelarna imponerade, om Karin Kavli skrev Karl Ragnar Gierow i Svenska Dagbladet:  "Hennes Lady Macbeth var mitt i all grymhet så levande, så mänsklig och kvinnlig, som man sällan får se henne."Hon var vidare, enligt Sten af Geijerstam i Dagens Nyheter: "den kattlikt klena makan, den affärsmässiga mörderskan, den perfekta värdinnan vid spökbanketterna. Endast i sömnen faller allt detta av. Då avslöjas att lady Macbeth också har en själ och att den redan är i helvetet. Vad detta betyder fick Karin Kavli en att känna genom märg och ben i sömngångarscenen: denna människa var hopplöst förbrukad, hennes jämmer nerifrån fördömelsen var inte mänsklig längre, den pinade en utan att väcka medlidande."

Anders Eks Macbeth var, enligt Sten af Geijerstam i Dagens Nyheter, inte i första hand en grym tyrann utan ett offer: "en sammansatt diktarnatur som av sitt sinnes alltför rörliga mottaglighet drevs till illdåd och själsligen gick under." Bergman och Ek hade, enligt Ivar Harrie i Expressen, tagit fast på Shakespeares rad "Livet är en saga berättad av en dåre."