Teater, 1991

Peer Gynt

Scenen är betydligt mindre och texten radikalt nedskuren när Bergman åter gör Peer Gynt med en clownliknande Börje Ahlstedt i titelrollen.

"Ett hisnande fräckt teateräventyr."

Tove Ellefsen i Dagens Nyheter

Om uppsättningen

34 år efter Malmöuppsättningen återvände Bergman till Peer Gynt. Börje Ahlstedt hyllades för sin insats i titelrollen. Sverker Andréasson i Göteborgs-Posten skrev:

Det verkar inte finnas något rum i rollen som Ahlstedt inte varit inne i. Han har hela tiden närkontakt med det naiva, bondsonen med det tunga fadersarvet förblir ett barn antingen han står där i cynikerns storstövlar eller blir kvarlämnas i bara kalsongerna ute i öknen. Hans blåögt spelande blick finner en väg ur varje svårighet. Skådespelaren stakar ut sin stig av fantasi och poesi mitt i Bergmans starka, styrande form.

Scenografen Lennart Mörk skapade i Målarsalens ganska sparsamma utrymme en scen som kunde sänkas, höjas, vridas och vändas och på ett kongenialt sätt illustrera pjäsens alla miljöer.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).
Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).

Spanien, Seville, Lope de Vega Theatre, Världsutställning, 15-18 augusti 1992
Spaniens ledande kritiker kallade produktionen "en föreställning med samma friskhet som om ett barn hade gjort den. Samma friskhet och samma grymhet."

Tyskland, Düsseldorf, 12-15 november 1992
En kritiker betraktade "Peer Gynt som en konformist, en konstnär och Ingmar Bergmans alter ego. Sagan är över, klockan tickar. Döden väntar, liksom teaterhistorien."

USA, New York, Brooklyn Academy of Music (BAM), 13 maj 1993
Fem föreställningar gavs på BAM. Mottagandet var minst sagt blandat. En recensent skrev t ex "Jag önskar att jag hade utrymmet att beskriva varje detalj i Bergmans uppsättning", medan en annan helt enkelt kallade den en "katastrof". Många hade dessutom svårt för föreställningens burleska humor och grova sexskämt.

Norge, Bergen Festival, Den Nationale Scene (DNS Theatre), 9-12 juni 1993
Kritikerna prisade skådespeleriet och föreställningens vitalitet, men många ställde sig undrande till Bergmans "ytliga" läsning av Ibsens text. Några kände också att den clownlika gestalt Peer blev i Ahlstedts gestalt hade svårt att bära upp pjäsens existentiella och tragiska slut.

Henrik Ibsen skrev Peer Gynt 1867. Han hade flyttat till Rom efter att ha misslyckats som teaterchef i Kristiania, nuvarande Oslo. Peer Gynt var en nydanande pjäs till i form som romantiskt sagospel med realistiska samtidsinslag. Det är lätt att se vissa likheter med Goethes Faust och det finns även influenser av H.C. Andersen.

Ursprungligen var Peer Gynt tänkt som ett läsdrama, men det har visat sig att texten väl kan fungera på teaterscenen. Den är tämligen lång och få regissörer har vågat sig på att iscensätta stycket i sin helhet. Det flesta regissörer väljer att bearbeta och korta texten, vilket i sig innebär en tolkning av den.

Pjäsens tendens har ofta uppfattats som en kritik av den norska nationalkaraktären men mer allmängiltigt är dess kritiska revision av den romantiska fantasins deformation av verkligheten och vilka tillkortakommanden som detta leder till. Gestalten Peer Gynt är en romantisk drömmare och en demonisk egoist, som i kläs av in på bara skinnet. Man skulle kunna se honom som både den förskräckande och lätt löjeväckande baksidan av 1800-talets glamorösa Byron-ideal.

Med 34 års mellananrum regisserade Bergman två uppsättningar av Peer Gynt. Den första, med en ungdomlig Max von Sydow, på Malmö stadsteater var fem timmar lång och den andra, med en medelålders jovialisk Börje Ahlstedt, på Dramaten var en timme kortare.