Sagan

Uppsättningen fick överlag ett fint bemötande, i Helsingborgs Dagblad skrev Mbg:

Han gav den romantiska sagostämningen i rikt mått – här triumferade ännu en gång hans belysningskonst. De mera realistiska avsnitten gavs med dramatisk skärpa; ur scenerisynpunkt var särskilt släktmötesscenerna briljanta. När ehrenstrålarna klumpade ihop sig över bordet fick man ibland en vision av en månghövdad hydra. För övrigt hade pjäsen fått sin rätta rytm och sina rätta stämningar, vilka underströks av musik och andra ljudeffekter.

I Skånska Social-Demokraten poängterade Tom att regissören Bergman inte hade behövt lägga särskilt stor vikt på att dramatisera författarens Bergmans text då den var "verkligt teatermässig i sig". Han fortsatte: 

Ingmar Bergman har inte gjort mer än nöden krävt, och det må man vara honom tacksam för. Hans intensiva manér är en styrka nu som tidigare. Dramatisk nerv och intensitet, liv och blod präglar föreställningen lika mycket som sagans behagfulla, glittrande feeri. Man kan skatta sig lycklig över att han har en så skicklig dekoratör som Gunnar Lindblad. Ingenting tycks vara omöjligt att lösa för den mannen. Med hans inramning, som alltid skickligt använda ljuseffekter och med egna små men fyndiga medel har Ingmar Bergman lyckats skapa scener av mycket sublim verkan. Särskilt slutbilden från slottsparken med den uppåtgående solen i bakgrunden är betagande vacker.

Hjalmar Bergman skrev Sagan 1919. Enligt hustrun Stina Bergman bestämdes det att pjäsen inte skulle få spelas förrän makarna var döda, men Per Lindberg, som kände till stycket, gav sig inte förrän han fick sätta upp pjäsen på Dramatikerstudion i Stockholm 1942.

Flera kritiker har kommenterat att stycket är svårt att karaktärisera. Därmed är det också svårt att göra en tolkning som ger alla dess skiftningar och nivåer rättvisa. Pjäsen har till vissa delar en utpräglad lyrisk karaktär som, i andra delar, kontrasteras mot en betydligt mer robust realism vittnande om författarens insikt om livets brutalitet. Handlingen har karaktär av dröm, av fantasi; det är en saga om kärleken ljus och om svekets svärta.

Dramats huvudperson är den unga flickan, vid namn Gudrun, som för länge, länge sedan blev dränkt av sin käresta, riddare Sune. Hundra år senare stiger hon upp ur källan och söker gripa in i människornas öden genom att främja kärleken. Denna gång är det den fattiga Astrid som älskar riddare Sune. Han i sin tur ämnar gifta sig med Rose, en dotter ur den fina släkten Ehrenståhl. Rose älskar dock sin kusin Gerard, en bortskämd och egoistisk cyniker. Romantik blandas med beräknande krasshet som leder till ett köpslagande med känslor. Det går med andra ord inte riktigt som Gudrun tänkt sig. Men även om det kräver ett offer på kärlekens altare slutar det hela ändå lyckligt.

Flera, även Ingmar Bergman, har påpekat att pjäsen har stora likheter med Alfred de Mussets pjäs Lek ej med kärleken.