Television, 2003

Saraband

Marianne återser sin frånskilde make på gamla dar och hamnar mitt i ett nytt uppslitande familjedrama.

"Med 'Saraband' fullbordar Bergman 'Scener ur ett äktenskap' – och visar samtidigt att all konst i någon mening måste förbli ofullbordad."

Astrid Söderbergh-Widding i Svenska Dagbladet

Om filmen

Den 25 oktober 2001 kunde pressen meddela sensationen: Ingmar Bergman filmar igen! Enligt Sydsvenska Dagbladet rörde det sig om "en fortsättning på den klassiska tv-serien Scener ur ett äktenskap." Produktionens titel: "Anna". Hemlighetsmakeriet var stort, hävdades det

Expressen följde upp nyheten dagen efter, bland annat genom att intervjua Ann-Kristin Westerberg, dåvarande utlandschef på Svensk Filmindustri. För Westerberg hade Bergman berättat att filmen ursprungligen tänkts som "nio dialoger för valfritt medium". Det var ett arbetssätt som Bergman använt sig av under en längre tid: Efter repetitionen, Sista skriket och många andra av de senare verken skulle lika gärna ha kunnat förbli litteratur

Bergman skulle själv likna metoden vid Bachs cembalosonater (utan jämförelser i övrigt): "De kan spelas av stråkkvartetter, blåsensemble, gitarr, orgel eller piano. Jag har skrivit som jag har varit van att skriva sedan mer än femtio år - det ser ut som teater men kan lika gärna vara film, television eller bara läsning."

Expressen-artikeln passade också på att dementera tidigare framkomna uppgifter om att det skulle röra sig om en "fortsättning" på Scener ur ett äktenskap: även om Erland Josephson och Liv Ullmann har kvar sina rollnamn Johan och Marianne, så rör det sig inte om vad som hände trettio år senare, lät Bergman meddela via det tillfälliga språkröret Westerberg.

Inspirationskällor

Under 2000 filmade Liv Ullmann Trolösa, där Erland Josephson spelade en bärande roll. Inspelningen skedde på Fårö, så det var naturligt att minnen från inspelningen av Scener ur ett äktenskap infann sig. Mellan tagningarna, medan man väntade på rätt ljusförhållanden, gick de gamla vännerna Ullmann och Josephson på stranden och lekte att de återigen var Johan och Marianne, men trettio år senare.

"Vi spelade dem gamla och tjockskalliga", förklarar Ullmann, "Joakim Strömholm filmade det, vi skänkte den till Ingmar och ett år senare fanns ett manus!"

Länge hette filmen "Anna" (tidigare hade även titlar som "Mariannes resa" eller "Analys av en situation" förekommit). Den slutgiltiga titeln har sitt ursprung i en spansk pardans som ofta uppfördes vid de europeiska hoven under barocken. I alla Bachs cellosviter ingår en sarabandsats och i filmen förekommer sarabanden ur den femte sviten. Det är för övrigt ett stycke Bergman använt tidigare, i Viskningar och rop.

Men i Saraband är det möjligen ännu mer passande eftersom filmen är strukturerad just parvist; ett antal episoder som var och en består av en laddad dialog mellan två människor. Formellt är Saraband på så sätt ett av Bergmans mest kompromisslösa verk; ett musikaliskt-matematiskt organiserat mästerstycke, utfört vid åttiofem års ålder.

Det är emellertid bara det minsta sätt på vilket Bergman återanvänder sin egen repertoar, till och med sitt eget privatliv, i Saraband. Kanske är hans sista film också hans allra mest personliga. Exempelvis finns i filmen ett fotografi av den döda Anna (Henriks hustru och Karins mor). Greppet känns igen från andra filmer där döda kvinnor fortsätter spela en viktig roll: i Alfred Hitchcocks Rebecca, Otto Premingers Laura eller Alf Sjöbergs Fröken Julie återkommer ett porträtt av den döda kvinnan, vars inflytande ändå är märkbart. Men i Saraband förs greppet till en ny nivå: kvinnan på fotografiet är Ingmar Bergmans verkliga hustru Ingrid, som avled i cancer 1995.

Likadant med ett svartvitt fotografi föreställande den gård där Johan bor. Det verkliga motivet är Bergmans älskade sommarviste som barn; morföräldrarnas fritidshus "Våroms" i Dalarna. Utöver personliga referenser som dessa är det lätt att dra sig till minnes Bergmans filmer och iscensättningar. Förutom den självklara Scener ur ett äktenskap anmäler sig de uppslitande föräldrakonflikterna i flera av hans filmer, dalamiljön i Jungfrukällan, den katatoniska dottern i Höstsonaten, den elake men ångerköpte patriarken från Smultronstället, det antydda incestmotivet i Såsom i en spegel och så vidare. Saraband är, kort sagt, en bra ingång till Ingmar Bergmans universum.

Inspelningen

Medan Erland Josephson och Liv Ullmann återigen fick göra sina paradroller Johan och Marianne, besattes rollerna som Henrik och Karin av Börje Ahlstedt respektive Julia Dufvenius. Ahlstedt hade haft flera tunga roller för Bergman förut; som morbror Carl i både Fanny och Alexander, Den goda viljan och Larmar och gör sig till, som Claudius i Hamlet och som Peer Gynt.

Dufvenius kan tyckas ha varit ett betydligt mer oprövat kort för Bergman; deras enda samarbete inskränkte sig till att hon haft en liten figurantroll i Maria Stuart några år tidigare. Men enligt Bergman själv, som under denna tid höll på att skissa på filmen, så hade han redan bestämt sig för att Dufvenius var rätt för rollen.

Detta visste nu inte Dufvenius själv, så när hon ett par år senare avbröt sitt dammsugande för att svara i telefon så blev hon förvånad över att det var Bergman som ringde. Han hade, påstod han, skrivit en pjäs och tänkt på henne när han skrev en av rollerna. Ville hon ha den? Det ville hon, skulle det visa sig, men hon var tvungen att fråga hur han kunde känna henne så väl att han kunnat basera en hel rollfigur på henne? "Då svarar han att han ju sett mig i 'Skvalet' eller 'Kladdet' eller vad det hette. Han menade tv-serien 'Glappet'."

Saraband är inspelad med digital teknik. Sveriges Television fick tips om en helt ny HDTV-kamera, Thomson 6000, och beslutade sig för att pröva. Eftersom modellen var helt ny fanns bara fem exemplar i sinnevärlden, varav SVT hyrde fyra; tre för inspelning och en som back-up. Bergman imponerades av den nya HDTV-tekniken. Det skulle därmed bli fråga om världens första TV-produktion med trekamerabaserad progressiv HDTV-teknik. Att regissören var en av världens äldsta verksamma, är ett ganska fascinerande faktum.

Men den nya tekniken skulle visa sig vara en utmaning för såväl den analog-vane regissören som för hans medarbetare. Rapporter figurerade i pressen om Bergmans vrede över de trilskande kamerorna. I synnerhet var det ljudet från kamerorna som störde honom. HD-kameror har nämligen inbyggda fläktar för att kyla den hårt belastade elektroniken, vilket för Bergman var ett avgjort steg tillbaka: det påminde honom om hans ungdoms hopplösa tröskverk till kameror. "Då hade vi en fransk Debrie-kamer. Det man hade då att ljuddämpa med var bly och kameran blev därför fruktansvärt tung. Lik förbaskat måste man ha ett stort täcke över kameran för att den inte skulle höras på ljudbandet. Dom där täckena har följt mig genom hela mitt liv i filmbranschen."

Och det var inte slut ännu, för återigen fick man använda ett slags täcken: man packade in kamerorna i väggisolering från ett ljudkontrollrum som höll på att byggas om. Värst av allt var att ljudproblemen innebar att man fick överge trekameratekniken (som Bergman detaljplanerat filmen efter) och gå tillbaka till en kamera.

Bergmans upptagenhet vid kamerans ljud kan verka smått besatt. Men det finns flera orsaker. Dels filmens egna förutsättningar: "Det är ständigt två personer i bild som konfronteras med varandra och då är det viktigt att deras röster hörs ordentligt, med den mänskliga röstens alla nyanser." En annan orsak är regissörens egna ofta omvittnade akustiska överkänslighet:

"Mitt högra öra är visserligen totalfördärvat sedan militärtjänsten, då jag betjänade en så kallad 'kulspruta', modell fjorton. Men mitt vänstra öra hör fortfarande syrsorna. På höger öga har jag vad man kallar 'synrester', men med det vänstra ser jag som en korp."

När man till slut rett ut, eller funnit sig i problemen, gick inspelningen bra. Men som Bergman senare skulle formulera det apropå sin påtvingade digitala erfarenhet: "Det är som med JAS, mycket raffinerat tekniskt, men går inte att använda i krig."

Efterspel

Filmen hade premiär på Sveriges Televisions kanal 2 den 1 december 2003. Några dagar efter premiären kunde Dagens Nyheter, med illa dold lättnad, meddela att Saraband hade lockat 990 000 tittare, att jämföra med senaste avsnittet av den då aktuella såpan Skeppsholmen, vars senaste avsnitt sågs av 755 000. Om det rörde sig om en överlappande publik förtäljer inte historien. SVT själva ansåg det vara en oerhörd framgång.

Det officiella mottagandet i form av recensioner och kommentarer varierade kraftigt i svensk dagspress. I generaliserande ordalag kan sägas att landsortstidningar var kritiska och inte sällan raljerande till Saraband, medan storstadspressen mottog filmen mer ingående och oftast i mer berömmande tongångar.

I sin recension i Svenska Dagbladet föreslår Astrid Söderbergh Widding en tänkvärd slutsats kring Sarabands mottagande:

"Det har sina risker att i likhet med Bergman ta flerfaldiga avsked: först avskedet från filmmediet med 'Fanny och Alexander', följt av flera återkomster som manusförfattare, och så nu till sist (fan tro't) avskedet också från tv-dramat. De som talat sig varma för den mogne Bergmans frodighet i 'Fanny och Alexander' torde ha det svårare med det avskalade uttrycket i hans sista verk."

Det är uppenbart att Saraband inte fick det folkliga genomslag som Fanny och Alexander och inte hellre den direkta förelöparen Scener ur ett äktenskap fick. Saraband är formellt komplex med få eller inga anspråk på konventionell realism, men därför med desto större krav på sin åskådare. Den som hade förväntat sig en fortsättning på den i flera avseenden lättillgängligare Scener ur ett äktenskap lär ha blivit besviken.

Det utländska mottagandet däremot, var något helt annat. Återigen får den Bergman-kunnige en känsla av déjà-vu: det dåliga inhemska mottagandet av till exempel en 50-talsfilm som Sommarnattens leende stod i exakt omvänd proportion till utlandets hyllningar.

I Frankrike, som var det första landet att visa den på biograf, mottogs den i stort sett av en enig kritikerkår som ett "chef-d'oeuvre" eller mästerverk. "Med sina bekanta teman kärleken, döden, hatet och familjen snuddar Bergman vid det sublima", kunde det heta. Filmen nominerades också för bästa europeiska film i den franska Césargalan 2005.

Le Nouvel Observateurs recensent Pascal Mérigeau skrev: "Jag vet inte om det finns en cineast i världen som inte håller Bergman som den största av alla. Med 'Saraband' har mästaren efterlämnat det ultimata verket, summan av alla summor, det absoluta verket."

En till Sverige tillrest reporter för Télérama kunde till och med kosta på sig att häpna över det svenska ointresset: "Svenskarna är tystlåtna: Saraband? Det var ett år sen den visades på tv, det är passerat! Och Bergman... likaså."

I USA, där filmen också gick upp biograferna, var mottagandet något mera blandat, men övervägande positivt. I Time kallade Richard Corliss filmen "sublim" och Bergman för världens främste levande regissör. Andra jämförde Saraband med verk av Ibsen och Dreyer (inom-skandinaviska referenser som märkligt nog tycks ha gått den svenska kritiken förbi). Allra mest entusiastisk var nog Christian Science Monitor som kallade den årets, och kanske seklets, bästa film. För sin roll som Henrik nämndes Börje Ahlstedt flitigt i förhandssnacket inför offentliggörandet av Oscarnomineringarna, något som är tämligen ovanligt för skådespelare i icke engelskspråkiga produktioner.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Ingmar Bergman, Femte akten.
Richard Corliss, Time, 17 december 2005.
"Cecilia Hagen mötte den evigt unge Ingmar Bergman", Expressen, 3 juni 2003.
"Cecilia Hagen möter Julia Dufvenius", Expressen, 30 november 2003.
Pascal Mérigeau, Le Nouvel Observateur, 8 december 2004.
Betty Skawonius, "Kaos är granne med Bergman", Dagens Nyheter, 14 juli 2004.
Lasse Svanberg, "IB möter Hi-Tech", TM 35, nr. 3, 2003.
Frédéric Strauss, "Bergman: L'ombre du commandeur", Télérama, 8 december 2004.
Astrid Söderbergh Widding, "Ett obönhörligt fullbordande", Svenska Dagbladet, 1 december 2003.
Svensk filmdatabas.

Kristina Torell i Göteborgs-Posten:

Hon [Marianne] blir lyssnaren i detta komplexa kammardrama som Ingmar Bergman har liknat vid en concerto grosso. En konsert för hel orkester med fyra solister. Genom dessa fyra personer talar han om förlamande sorg, saknad och smärta, livutan mening, döden, tro och tvekan, ångest, svek och självförakt. Man hör hans röst bakom orden. Och det är starkt, gripande. Mer konkret är språket i Saraband vackert. Inte i takt med tiden, tycker kanske en del, men det skulle låta falskt om 85-årige Bergman försökte uppdatera sitt sätt att uttrycka sig.

Astrid Söderbergh-Widding i Svenska Dagbladet:

Det har sina risker att i likhet med Bergman ta flerfaldiga avsked: först avskedet från filmmediet med 'Fanny och Alexander', följt av flera återkomster som manusförfattare, och så nu till sist (fan tro't) avskedet också från tv-dramat. De som talat sig varma för den mogne Bergmans frodighet i 'Fanny och Alexander' torde ha det svårare med det avskalade uttrycket i hans sista verk. En sak är emellertid säker: 'Saraband' följer upp 'Scener ur ett äktenskap' med obönhörlig konsekvens. Också där fanns en viss ojämnhet, till följd av de starka känsloutbrotten och av växlingarna i intensiteter. Men dansens skönhet är större än de enstaka stegens. Med 'Saraband' fullbordar Bergman 'Scener ur ett äktenskap' – och visar samtidigt att all konst i någon mening måste förbli ofullbordad.

Maria Bergom Larsson i Aftonbladet:

Saraband bar från början arbetsnamnet Anna. Kanske är den frånvarande Anna egentligen filmens huvudperson. Annas ansikte fyller rutan gång på gång. Den frånvarande kärleken som lämnat efter sig en övergiven värld fylld av hat och oförsonlighet. Anna har monopoliserat kärleken och godheten. Och vad blir då kvar åt dom stackare som ska leva vidare? Henrik för över sin kärlek till hustrun på dottern i en relation som på ytan ser faderligt omtänksam ut där den gemensamma passionen för musiken binder samman men under ytan är chockerande incestuös. Han går till sist under när dottern lämnar honom. [...]

De sista bilderna visar Johan som stönande av döds- eller livsångest i nattens vargtimme ber att få krypa ner i Mariannes säng. Han står naken och huttrande inför oss, en böjd gubbe. Också hon tar av sig nattskjortan och de ligger nakna bredvid varandra i sängen – det kunde vara en tröstscen men här blir det tvärtom en accentuering av ensamheten för ingen av dem förmår av tafatthet ge någon värme eller tröst. Den tröstande gesten att få vila i en famn uteblir, båda vänder ryggen till.

Dixie Eriksson i Nerikes Allehanda:

Frågan är om inte maestron här och var rent av hamnar i knät på pekoralet. Lika oavsiktligt komisk låter Johans utbrott: 'Livet är ett helvete och vem fan har sagt att man ska ha roligt i helvetet' liksom 'Jag är för liten för min ångest'.

Men det är som alltid jävlar anamma i Bergmans svartsyn. Och här har han onekligen åstadkommit en besk existentiell cocktail, 'bourgeoisie black', när han låter sitt världsberömda skilsmässopar, Johan och Marianne (Liv Ullmann), återförenas i en gammal gård i Orsa finnmark.

[...] Bergmans herrskap lever fan så illa trots silverskedar i munnen. Och kanske är Ingmar Bergman i den slutliga analysen en rätt konventionell pessimist i helsvart som fyller sin filmiska gottpåse med livsångest och meningslöshet på ett synnerligen bildmässigt sätt.

Andres Lokko i Expressen:
"Den yttre problematiken må vara omodern (när sprang du senast in i ett 21-årigt cellogeni som talar flytande tyska?), men de grundläggande frågorna i dessa tio sammanfogade dialoger är eviga. [...] Jag kan inte minnas när jag senast kände en sådan rädsla för annalkande ålderdom och ensamhet – med oundviklig bitterhet som bihang – som just under minuterna efter Saraband."

Bo Strömstedt i Expressen:
"Börje Ahlstedt är ett gammalt proffs; att han hos Ingmar Bergman visar sitt mogna mästerskap är inte att förvånas över. Men att han – i ganska korta scener, med de minsta medel – i sina ögon, i sin kropp lyckas förmedla berättelsen om ett helt liv är ett skådespelarkonstens mirakel."

Jens Runnberg i Falu Kuriren:
"Lika efterlängtad som den avslutande filmen i filmtrilogin om Tolkiens ring har varit i breda lager, lika efterlängtad var Bergmans avslutande film Saraband i de svenska intellektuella lager som alltid förbehållslöst vördat Ingmar. Många var antagligen förvånade över att Saraband var så... ja, dålig."

Mats T Olsson i Borås Tidning:
"Självklart tänker jag inte ifrågasätta Bergmans hantverksskicklighet. Inte många kan som han få sina skådespelare att prestera sitt allra yttersta, eller skapa sådan dynamik och styrka med en så avskalad form. Men för svensk films skull, och alla filmtittares välbefinnande, är det kanske dags att släppa vördnaden, respekten – och rädslan – för Bergman. Inse att gubben hör (tidiga) 1900-talet till och faktiskt har gjort sitt i filmhistorien."

Gunnar Bergdah i Helsingborgs Dagblad:
"I 'Saraband' blir framförallt Börje Ahlstedts intill döden plågade figur det dramatiska navet. Vi betraktar hur en människa krackelerar, hur trycket inifrån spränger sönder själen. Det sker i en mycket bergmansk tillit till närbildens magi. Bergman har själv sagt 'Kinematografins stora landvinning är närbilden, det nakna mänskliga ansiktet' och som ingen annan filmregissör har han fulländat sin egen teori."

Jan-Olov Andersson i Aftonbladet:
"Josephson prickar in de sylvassa elakheterna i dialogen med närmast otäck precision. En skithög det är svårt att inte älska att hata. Värre är det med Henrik och Karin. Deras relation är, minst sagt, skruvad. I kombination med en dialog som stundtals doftar dammig tv-teater, blir resultatet i några scener stelt och teatraliskt överspel."

Distributionstitlar

Sarabande (Norge)

Produktionsuppgifter

Arbetstitel: Anna

Produktionsland: Sverige, Danmark, Norge, Italien, Finland, Tyskland
Förhandsstöd: Nordiska TV-samarbetsfonden, Nordisk Film- & TV Fond
Produktionsbolag: Sveriges Television AB, Danmarks Radio, Norsk Rikskringkasting, Radiotelevisione Italiana, Yleisradio Ab TV1, Zweites Deutsches Fernsehen, Österreichischer Rundfunk, ZDF Enterprises GmbH, Network Movie Film- und Fernsehproduktion GmbH & Co. KG

Färgsystem: Färg

TV-visning: 2003-12-01, SVT1, Sverige, 110 minuter

Musik

Titel: Svit, violoncell, BWV 1011, nr 5, c-moll. Sats 4 (Sarabande)
Kompositör: Johann Sebastian Bach (ca 1720)
Instrumentalist: Torleif Thedéen

Titel: Triosonat, orgel, BWV 525, nr 1, Ess-dur. Sats 1 (Allegro)
Kompositör: Johann Sebastian Bach (ca 1727)
Instrumentalist: Torvald Torén

Titel: Symfoni, nr 9, WAB 109, d-moll. Sats 2 (Scherzo)
Kompositör: Anton Bruckner (komponerad 1887-1896)
Dirigent: Herbert Blomstedt

Titel: Koralpreludium, BWV 1117, "Alle Menschen müssen sterben"
Kompositör: Johann Sebastian Bach (1708)
Instrumentalist: Hans Fagius

Titel: Kvartett, stråkar, nr 1, op. 51:1, c-moll
Kompositör: Johannes Brahms

Marianne: Och du?
Johan: Ja, för all del. Ibland när jag betraktar min självvalda isolering så tänker jag att jag lever i helvetet. Och att jag redan är död fast jag inte vet om det. Men, för all del, jag har det ganska komfortabelt. Jag har ingen anledning att klaga. Jag rannsakar mitt liv framlänges och baklänges, med facit.
Marianne: Det låter inte särskilt roligt.
Johan: Nej, kära Marianne, det är just så. Det är inte roligt men vem fan har sagt att det ska vara roligt i helvetet?

Johan: En gammal präst sa en gång till mig att ett bra förhållande mellan man och kvinna består av två komponenter: gott kamratskap och handfast erotik. Ingen kan säga annat än att vi var bra kamrater. Snälla, duktiga.
Marianne: Bra kamratskap.
Johan: Absolut.
Marianne: Du var trolös.

Marianne: Jag fattade plötsligt att jag var världens mest bedragna och lurade hustru, och älskarinna. Ja, Johan var notoriskt och tvångsmässigt otrogen kort sagt.

Johan: Man ska respektera ett uppriktigt hat, och jag respekterar ditt hat. Men förresten ger jag fullständigt fan i om du hatar mig eller inte. Du finns knappast. Och vore du inte för att du var far till Karin, som gudskelov är lik sin mor, så skulle du över huvud taget inte existera. Så nån fiendskap är det inte tal om här, det kan jag garantera dig.

Henrik: Det svinet sitter på massa miljoner, men har dör inte. Han är väl mumifierad av sin egen elakhet.

Johan: Henrik misslyckas konsekvent med allt han tar sig för. Han kan inte ens ta livet av sig ordentligt.

Johan: Jag vet inte, men jag tror faktiskt att jag har, vad ska jag säga, en djävla ångest.
Marianne: Vadå ångest, vad då för ångetst? Men jag ser ju nu att du är ledsen.
Johan: Jag är inte ledsen, det är värre än så, jag har en djävla ångest. Den där ångesten är mycket större än jag. Den vill tränga ut överallt, genom alla hål, genom ögonen, genom skinnet, genom arslet. Jag har en gigantisk, mental, total diarré.

I Saraband träffas Marianne och Johan (paret ur Scener ur ett äktenskap) åter efter många års tystnad. De har inte haft kontakt på mer än 30 år, men plötsligt känner Marianne ett behov av att få träffa sin före detta make. Hon bestämmer sig för att besöka Johan i hans hem i Dalarna. En vacker höstdag står hon så vid hans vilstol och väcker honom med en lätt kyss.

På gården bor även Johans son Henrik och dennes dotter Karin. Henrik undervisar dottern i cellospel och ser redan hennes framtid som utstakad. De två männens relation är mycket ansträngd, men båda månar om den unga Karin. Alla sörjer de Anna, Henriks älskade fru som dött för två år sedan, men som fortfarande på många sätt är närvarande bland dem. Marianne förstår snart att allt inte står rätt till och dras in en komplicerad och uppslitande maktkamp.

Saraband kan ses som en concerto grosso, en konsert för en hel orkester men med fyra solister, sa Ingmar Bergman själv.

En saraband är en erotisk pardans som var mycket populär bland hoven under 16- och 1700-talen. Den förbjöds dock i Spanien då den ansågs vara för oanständig.