Tjuvarnas bal
Uppsättningen faller kritikerna i smaken trots att Bergman får bassning för att ha ändrat Jean Anouilhs slut.
"En högst älsklig och intagande föreställning, fjärilsvingad, insvept liksom i blå romantiska slöjor."Olof Lagercrantz i Svenska Dagbladet
Om uppsättningen
I slutet av 40-talet var Jean Anouilh en av de mest iscensatta dramatikerna i Skandinavien och hans popularitet var säkert en av anledningarna till att Bergmans ändring av slutet fick så hård kritik. Ebbe Linde i BLM skrev bland annat:
"Det enda man allvarligt vill protestera mot är stympningen av slutet. Det går inte att förbättra Anouilh med sådana självrådigheter, även om man heter Ingmar Bergman."
Bergman skulle följande år sätta upp ytterligare en Anouilhpjäs, En vildfågel.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv
- Henrik Sjögen, Ingmar Bergman på teatern, (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1968).
- Ingmar Bergmans Arkiv.
Kjell Hjern i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning sällade sig till de kritiker som förkastade strykningen av pjäsens slutscen:
Det kommer emellertid allvar in i leken, den yngsta dottern och den yngsta tjuven blir förälskade i varandra och deras kärlek demaskerar plötsligt och oväntat de äldres ansikten. Man ser deras förtvivlan och avund, men mer fördärvade är de inte, än att de vill tryggas de ungas kärlek. Så mynnar stycket ut i Ingmar Bergmans regi och i slutscenen blev framförallt genom Hjördis Petterssons (Lady Hurf) och Gertrud Fridhs (den äldre systern) beundransvärt fina stumspel gripande. Men ovanpå denna scen följer i Anouilhs manuskript ännu en, som regissören inte borde ha strukit, eftersom den är ytterligt karakteristisk för författaren och är helt i styckets anda. Förväxlingskomedin tar fart på nytt. De ungas kärlek ger inte någon garanterad lycka. Det är detta som den verkningsfulla och ironiska slutvinjetten vill säga (vilket också fast betydligt svagare antyds i den replik, med vilken föreställningen på Studion slutar).
I övrigt fick Bergman lovord, därtill även av Olof Lagercrantz i Svenska Dagbladet som kallade uppsättningen: "En högst älsklig och intagande föreställning, fjärilsvingad, insvept liksom i blå romantiska slöjor." Ebbe Linde i sin tur menade att Bergman: "skapat något övermåttan festligt, en färgrik karneval med lagom mycket dansanta inslag och en rätt avvägning mellan spex och allvarliga tonfall.
Anouilh indelade själv sina stycken i två kategorier – Pièce Noir och Pièce Roses (svarta och rosa pjäser). Tjuvarnas Bal räknade han till de senare.
Pjäsen utspelas under tidigt 1900-tal. En excentrisk engelsk aristokrat, Lady Hurf, och hennes två unga brorsdöttrar semestrar i Vichy. De två flickorna utgör hett villebråd för de lokala bedragarna med sin tilldragande skönhet och ännu mer tilldragande rikedom och blir byte för tre tjuvar liksom en utarmad far som önskar gifta in sin imbecille son i en rik familj. Tjuvarna förklär sig till spanska ädlingar som genom en av den uttråkade Lady Hurfs nycker bjuds in att bo tillsammans med dem. Identitets- och känsloförvecklingar ökar förvirringen och kärleken blomstrar mellan klassklyftorna i denna "comédie-ballet".
Medarbetare
- Hjördis Petterson, Lady Hurf
- Nine-Christine Jönsson, Juliette
- Gertrud Fridh, Eva
- Semmy Friedmann, Dupont-Dufort d.ä.
- Folke Sundquist, Dupont-Dufort d.y.
- Gordon Löwenadler, Utroparen
- Aja Gneiser, Amman
- Ove Tjernberg, Polis
- Jan von Zweibergk, Polis
- Lars Barringer, Polis
- Gunilla Tamm, Flickan
- Lorang Landberg, Musikern
- Jean Anouilh, Författare
- Ellen Bergman, Koreografi
- Ingmar Bergman, Regi
- Yngve Nordwall, Lord Edgar
- Tore Lindwall, Hector
- Arne Nyberg, Gustave
- Harry Ahlin, Peterbono
- Carl-Johan Ström, Scenografi