Television, 1970

Fårödokument

Glesbygdsproblematik och fårfödslar i Bergmans första dokumentär, där infödda och inflyttade Fåröbor intervjuas.

"Han, Bergman, har ju talt för Fåröborna och fått fram det mesta, tyckte jag. Man måste väl få säga sin mening. Som det här med slakteriet."

Verner Larsson, fårägare på Fårö

Om filmen

Fårödokument är Ingmar Bergmans första dokumentärfilm. Som nybliven husägare på den lilla ön i Östersjön greps han av de människor som befolkade den och kände behovet av att dokumentera deras vardag. Filmen visades i TV och rönte stor uppskattning. Tio år senare fick den en uppföljare med titlen Fårödokument 1979.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Svensk filmdatabas.
Svensk filmdatabas.

Mauritz Edström i Dagens Nyheter:

Ingmar Bergmans dokumentärfilm om Fårö tycker jag definitivt kan räknas till hans bästa filmer. Inte tack vare några tänkbara formella märkvärdigheter utan för motsatsen, att den var så enkel och kom så nära sin verklighet. Bergman har inte bara tillägnat den Fåröborna. Hans film blev också i praktiken en kärleksförklaring till ön och dess människor. Men ännu viktigare: genom att skildra deras livsvillkor så klart och metodiskt kunde Bergman med närliggande konkreta exempel föra glesbygdens talan på ett kraftfullt sätt.

Hans slutapell för de människor han intervjuat i filmen kom genom sin knapphet att verka som ett rytande.

Naturligtvis kan man inte bortse från att denna film får ett nästan biografiskt intresse, därför att det är Ingmar Bergman som för första gången går ut med kameran i dokumentära ärenden och därför att han då skildrar den ö dit han flytt undan sin egen berömmelse men som han också använt i sina senaste filmer.

Men det Fårö han visade oss blev inte intressant genom Bergman. Han visade sig knappast överraskande vara en alldeles utmärkt reporter. [...]

Man kunde känna det befriande och så tror jag också Bergman själv upplevt det att se honom så helt gå utanför sig själv och använda sin stora skicklighet som filmare till att formulera, beskriva och försvara en livsform som i dagens Sverige sitter hårt i kläm. På många sätt är ett samhälle som denna glesbygd ute i havet en marginalföreteelse, vänd bakåt undan förändringen. Men i den vaknande debatten om regionplaneringen kommer ändå Bergmans film in med ett levande material och med viktiga frågetecken.

De knappa miljöbilderna av kusten med raukarna, stranden med den döda skogen och ödehusen var helt tillräcklig för att helheten skulle bli tydlig. I en utsökt bildsvit, med en nästan arkaisk ton, skildrades fårfödslarna ute i markerna, den födande tackan som vänder nosen uppåt och som efteråt slickar lammet rent. Det fanns några sådana betoningar, som så att säga ringade in upphovsmannen.

Ändå ingen glesbygdsromantik. Bergman konstaterar att här lever människorna under kärva, små och ofta otrygga villkor. De som vill göra det och offrar vissa moderna bekvämligheter för andra värden bör få möjligheter att göra det så långt samhällsresurserna i övrigt kan understödja det.

Han sa det med en värme och direkthet som övertygade.

Distributionstitlar

Livet på Fårö (Norge)
Mon île Fårö (Frankrikre)
Alternativtitel: Fårö-dokument

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (16 mm): FilmCentrum
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Cinematograph AB

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit och färg
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 88

TV-visning: 1970-01-01, TV1, Sverige, 88 minuter