Gunnel Lindblom in memoriam
Gunnel Lindblom är död, och vi sörjer. Mycket har redan hunnit sägas om denna unika skådespelare och regissör. Se till exempel Jacob Lundströms fina runa i Dagens Nyheter, eller, förstås, allt det som finns här på sajten, som vår artikel om henne, intervjun vi gjorde för ett par år sedan och inte minst ett av hennes sista framträdanden.
Som vår hyllning till Gunnel Lindblom skall vi låta henne tala med sin egen röst – en röst som skälver av ilska, av sorg och av stolthet. Det rör sig om ett brev till Ingmar Bergman, odaterat men uppenbarligen skrivet några dagar efter premiären av Hamlet på Dramaten, det vill säga i juletid 1986. Lindblom spelade Gertrud, Peter Stormare titelrollen och Pernilla August Ofelia i en uppsättning som kom att bli en av Bergmans mest omtalade. Kritiken var visserligen inte så entydigt negativ som historieskrivningen kring Bergmans enda Hamlet ibland gjort gällande, men de som var kritiska var det verkligen. Vilket ledde till mothugg i andra tidningar, som ledde till repliker och småningom en debatt om debatten ... Plus ça change.
Vi lämnar omdömena (och våra omdömen om dem) därhän för en partsinlaga – skriven, alltså, av Gunnel Lindblom. Hennes brev börjar som ett försvar av deras tolkning av Hamlet och övergår i en kärleksförklaring till skådespelaryrket, tillsammans med en ursinnig uppgörelse med kritiken.
Att det är skrivet i hast (och affekt) märks; särskilt bearbetat är det inte. Inte minst därför är det ett så rörande vittnesmål om konstnärens omedelbara känslor inför att bli bedömd av en upplevt illvillig kritikerkår. Här visar Lindblom sin unika förening av intellektuell skärpa parad med skådespelarens fulla tillgång till sitt känsloregister.
I slutet av brevet byter Lindblom ämne, och visar en annan av sina unika förmågor: den enastående auktoriteten. Nu är det både regissören och skådespelaren som talar. Regissören hjälper Bergman vänligt men bestämt med rollbesättning och pjäsval; skådespelaren vill själv ha en roll … För som hon konstaterar: Bergman är bättre om Lindblom är med, ”så är det bara”.
Ja, så är det bara. Gunnel Lindblom är död, och vi sörjer. Vi tackar för hennes fantastiska arbete ”på bräderna” och lämnar ordet till henne:
Åh Ingmar,
Det här brevet skriver jag inte för din skull, utan för min. Vi har haft en sån underbart hänförande, stimulerande, tankeväckande repetitionsperiod – som kulminerade med publikdagarna och en berusande, djupt konstnärligt berikande fest, en symbios mellan förmedlare och mottagare – där jag prisar ditt beslut att vara med oss i konfrontationen med publikens behov att ge uttryck för sin upplevelse – applåderna.
Och dom SKA ha en möjlighet att rikta denna tacksamhet mot dej. Där har tyskarna lärt oss åtminstone nånting. Är regissören inte medverkande i applådtacket, betyder det att han tar avstånd från föreställningen. Tycker dom på kontinenten – och hädanefter också jag, för nu ångrar jag att jag aldrig förenade mig med skådespelarna på bräderna efter mina premiärer (som regissör nota bene) men det kan väl bli en ändring, fast just nu vet jag inte om jag ska dit igen, på din sida om rampen. För Jesus vad det var, är härligt att skådespela!
Dan efter premiären, med dessa undermåliga, undermänskliga recensioner, som jag nekar att ta del av men ändå känner på mitt skinn (för debatten gick ju hög i sminklogen), och vreden från Hamlet-aktörerna överträffades av kollegerna som hade varit åskådare på något gen-rep, och det gick åt mycket vitt smink denna söndagseftermiddag för att täcka skammens rodnad över halten och hållningen hos våra konstbedömare. Vad det är synd om dom, det enda man kan känna när harmen har lagt sig är medlidande. Känner du till Bournonvilles berömda ”bliv aldrig kritiker, min son, för då kommer du att betrakta med köld det som är skapat med värme”. Så tack, Skapare, eller Mor eller Far eller vem det nu är som har del i att man är på rätt sida. Men usch vad det gör ont! Ont!!! För du och vi ska uppskattas av våra fyra stackars djupt provinsiella tyckare, helst, men inte nödvändigtvis – det är bara att det känns som en sorts skam att vi lever och yttrar oss samtidigt, att vi inte kan ha någon glädje eller nytta av dom. Att publiken som går därifrån med en stark upplevelse, kanske känner sej tillrättavisad eller korrigerad av såna som har fel på sin mottagarapparat – ”batteriet är slut” och det är ju deras problem, inte vårt. Det är det som är viktigt att komma ihåg.
För mig alltså, du vet ju allt det där, jag pluddrar nu, men om du ett ögonblick skulle känna dej ensam, så är du inte det, aldrig! Tro inte det.
Vi på bräderna fortsätter ju att vara tillsammans, kanske är det därför jag vill vila mig lite från att vara regissör. T. ex.: Dagen efter ovationerna, på söndagsmatinén, gick jag sminkad till oigenkännelighet mot min loge och möter Peter som Stormar uppför trappan fyra steg i taget, och på mitt ”hur känns det, son”, så lyser hans ögon när han säger ”fint, idag ska vi spela ännu bättre”, och han spelar ännu bättre, och jag vet att han sett vad som står att läsa i pressen, men han tar två steg fram och två steg bak och så tre steg fram igen, och vi möts inne på scenen i ditt vidunderliga ljus, och vi är alla ett snäpp bättre än på premiären. Och publiken klappar händer som om dom trodde att det var premiär, och vi skiljs åt med djup tillförsikt om att det vi är med om är viktigt och ”ha en trevlig jul och vi ses på annandan.”
På festen efter premiären i vimlet av notabiliteter stod jag plötsligt öga mot öga med Max, hederspingvinen, det var så längesen och så plötsligt, att jag fick tårar i ögonen. Han såg ut precis som förr. Ska han aldrig bli äldre annat än i ansiktet?
Nu ska du få höra (hör vad hon tänkte men inte sade, som vår vän Brecht säger i Kritcirkeln). Jag vill vara med dig igen och igen, det räcker inte alls med Backanterna. I Lång dags färd mot natt finns det ingen plats för mej, därför skulle du göra klokt i att i stället välja Klaga månde Elektra för då kan du ha Bibi och Gunnel på samma gång plus Stormare, och så slipper du vara hänvisad till den alltför välkända Lång dags färd och Tommy Berggren och Jarl Kulle. Bibi och jag skulle nämligen kunna matcha alla herrarna, och ställa oss helt på din kvinnliga, jag menar manliga sida, för Tommy är så fruntimmersaktig och Jalle är så vek.
Bibi och Gunnel skulle kunna ta hand om det där åt dej. Konstellationen i Lång dags färd är nämligen inte riktigt bra. Jag vill att du ska ha det bra, och du får det bättre om jag är med, så är det bara. HÖR NU PÅ MIG som Ofelia säger i vansinnesscenen.
Din Gunnel
