Personaglajorna äntligen här

Hon tar av glasögonen och stoppar dem i fickan. Elisabet sitter kvar ängsligt orörlig.

– Använda och kasta bort. Du har använt mig: till vad vet jag inte och nu behöver du mig inte längre och kastar bort mig.

Alma ska just gå in i huset men stannar på tröskeln och upphäver ett dämpat tjut av desperation.

– Ja då. Jag hör utmärkt väl, hur det låter, hur falskt det låter: "Du behöver mig inte längre och så kastar du bort mig." Så har det blivit! Vartenda ord. Och de här solglasögonen.

Hon tar upp dem ur fickan och kastar dem på terrassen. Så sjunker hon ner på trappstenen.