Vertigo värdig vinnare – Dreyer dock dito

För att riktigt understryka det faktum att den här bloggen legat nere hela sommaren tar vi som första ämne upp en redan gammal nyhet.

Jag tror det är Alberto Manguel som kallat listor för poesins hjärta. Mina egna försök i genren brukar trots det bli ganska prosaiska (”mjölk / smör / frukt och grönt / middagsmat” – inte riktigt Rilke).

Men jag har å andra sidan även bidragit till Sight & Sounds decenniala topplista över världens främsta/bästa/största (”greatest” – översätt det den som kan) filmer, av oklara orsaker tillfrågad.

1.Vertigo  (Hitchcock, 1958)
2. Citizen Kane (Welles, 1941)
3. Tokyo monogatari (Ozu, 1953)
4.La règle du jeu (Renoir, 1939)
5. Sunrise (Murnau, 1927)
6. 2001 (Kubrick, 1968)
7. The Searchers (Ford, 1956)
8. Tjelovek s kineapparatom (Vertov, 1929)
9. La passion de Jeanne d’Arc (Dreyer, 1927)
10. 8 ½ (Fellini, 1963)

Resultatet har blivit ordentligt utskällt av främst följande skäl: 1. Var är alla kvinnliga regissörer?!; 2. Skulle inga bra filmer ha gjorts efter 1968?! 3. Måste alla ”bra” filmer vara så tråkiga?!; 4. Mäh! Varför är inte Blade Runner med?!)

Även om jag inte tar ansvar för listan annat än till en åttahundrafyrtiosjättedel är det lätt att hålla med om en del av kritiken. Emellertid är detta baksidan med s.k. kollektiv intelligens, som ofta blir en övning i spelteori (Nattvardsgästerna är kanske min bergmanfavorit, men knappast någon annans; jag drar till med Persona i stället).

Men att endast en (1) kvinnlig regissör (Akerman) kommit med på topp 50 är ändå ganska anmärkningsvärt. Bara på bokstaven D kommer jag på åtminstone fyra namn som borde varit representerade på toppfemtiolistan (dessa fyra finns f.ö. på FLM:s utmärkta korrektiv).

Sedan är det förstås SKANDAL att den enda bergmanfilmen åkterkommer på sjuttonde plats, något som också har kommenterats av exempelvis Roger Ebert. (Den enda bergmantiteln blev f.ö. just Persona, kanske av de skäl jag nyss spekulerade i).

Tacka vet jag  – åtminstone i det hänseendet – 1972 års lista då både Persona och Smultronstället nådde topp tio.

Nåja. Med detta sagt är jag trots allt ganska nöjd med resultatet. Framför allt över att världens bästa film till slut utsetts till världens bästa film, men också för att jag är glad över tre stumfilmer på tio i topp och en allmänt högre sofistikering än de senaste decennierna (Ozu snarare än Kurosawa; Dreyer snarare än Chaplin, etc.).

Ett varmt grattis alltså till den formella segraren Vertigo! Men den totala vinnaren måste ändå vara Dreyer, som fick med inte mindre än tre av sina sammanlagt fjorton regisserade långfilmer. Bra där.

PS. Gillade ni inte resultatet kanske ni gillar Bergmans egen topplista bättre.

PPS. Gillade ni inte resultatet gillar ni förmodligen inte mitt bidrag heller:

1. Vertigo (Hitchcock, 1958)
2. Ordet (Dreyer, 1955)
3. L’argent (Bresson, 1983)
4. Tokyo monogatari (Ozu, 1953)
5. M (Lang, 1931)
6. Passion (Godard, 1982)
7. Nattvardsgästerna (Bergman, 1962)
8. La chûte de la maison Usher (Epstein, 1928)
9. Ingeborg Holm (Sjöström, 1913)
10. Une visite au Louvre (Straub/Huillet, 2004)