Skandalstiftelse
Thomas Sjöbergs rafflande bok "Ingmar Bergman: En berättelse om kärlek, sex och svek" har som bekant kommit ut. I sitt förord kommenterar författaren det faktum att han av mig nekats tillträde till Ingmar Bergmans Arkiv. Flera fina recensioner ställer sig frågande och undrar, begripligt nog, vad vi pysslar med.
Är inte själva grejen med arkiv att de skall vara öppna? Information needs to be free! Vad med den journalistiska friheten!
På a) svarar jag: Det beror på arkivet i fråga. På b) svarar jag: Ja, i princip (men bör det inte vara upp till informationslämnaren att bestämma vem som skall få informationen?). På c) svarar jag: Den är viktig.
För att vara mer specifik: Gunnar Bolin i Sveriges Radios Kulturnytt tycker beslutet är fånigt (åtminstone på webben – på radion hörde jag inte det) och Aftonbladets Clara Törnvall tycker att det är obegripligt.
Låt mig så förklara vårt beslut.
Ingmar Bergmans Arkiv är inte ett öppet arkiv. Detta är något vi delar med många arkiv. Också statshemligheter arkiveras (och kan, med ett av svenskans finaste verb, avhemligas). Ett annat exempel är just personarkiv, vars tillträde ofta reglerats av personen själv.
Ett känt exempel är Selma Lagerlöfs samling, som hon donerade genom sitt testamente 1933 på villkoren att:
"… manuskripten och breven deponeras i Kungliga Biblioteket i Stockholm, att breven förseglas med villkor att de icke få öppnas förrän femtio (50) år efter min död och att brev, som härröra från då levande personer, allt fortfarande icke få hållas tillgängliga för allmänheten och forskare, förrän brevskrivaren avlidit, samt att manuskripten och breven icke få överlåtas."
Således avhemligades Lagerlöfsamlingen 1983: varsågoda. När det gäller den mer nyligen bortgångna kollegan Astrid Lindgren, så är hennes arkiv visserligen i princip öppet, men för delar av samlingarna, såsom korrespondensen, måste man söka tillstånd.
Exakt så är det med Ingmar Bergmans Arkiv, reglerat av Bergman själv i det gåvobrev han upprättade när han donerade sina samlingar till det som skulle bli Stiftelsen Ingmar Bergman. Där står bland annat att materialet "får göras tillgängligt för allmänheten tidigast den 31 december 2055."
Också före dess får samlingarna ställas till förfogande för forskare eller välrenommerade skribenter. Om det material som efterfrågas kan bedömas vara av privat natur får det lämnas ut, men under förutsättning att arbetet som utförs "skall avse samverkan mellan konstnärlig verksamhet och privatliv."
Av Thomas Sjöbergs ansökan om tillträde till arkivet, samt av de samtal jag fört med honom på telefon eller per e-post, och, har jag förstått, av den färdiga boken, framgår att han enbart är intresserad av privatlivet. Således kunde vi inte bereda honom tillträde till Ingmar Bergmans Arkiv.
Alla ansökningar är välkomna, och uppfyller de kriterierna ovan kommer de att beviljas. Andra får tåla sig till 2055.
"Det är roligt med skandaler och ännu roligare med jätteskandaler. Allra roligast är att vara huvudperson, så att förståndigt folk skakar på huvudet och säger: 'Ja, se den där jäkla Ingmar Bergman.'" (Ingmar Bergman, "Skådespelare bör bo i teatervagn", Aftonbladet, 12 januari, 1953).