À Modiano

Patrick Modiano är min idol, så jag är lite omtumlad för närvarande. (Och sur: dels för att jag inte satsat pengar, dels för att vi inte haft någon mediestrategi för att följa upp det hela – eftersom vi utsåg honom, med nominering och allt, redan i morse, tre timmar före Peter Englund!)

Min långa analys av Modianos oerhört komplexa förhållande till det förflutna (och, viktigt, minnet som vår tillgång till detsamma) på många sätt liknar Bergmans arbete i Smultronstället, Söndagsbarn eller Saraband.

Vilket för övrigt gör honom till den andra fransmannen på kort tid med ett särskilt förhållande till Bergman! Men där J-M G Le Clézios cinefili i allmänhet och bergmanbeundran i synnerhet står i öppen dager, tycks Modianos relation till Bergman mer som en otrohetsaffär man inte nämner. (Nåja, att Modiano är cinefil är visserligen uppenbart.)

Kanske återkommer jag, alltså. Tills vidare får ni ett ackompanjemang till dagens arkivföremål:

Nej, jag drömde inte. Beviset är en fullklottrad svart anteckningsbok som jag fortfarande har kvar. I den här dimman behöver jag exakta ord, så jag slår i min ordlista. ’Anteckning: kortare nedskriven text som stöd för minnet.’ På anteckningsbokens sidor står det namn, telefonnummer, mötestider och även korta stycken som kanske har något med litteratur att göra. Men till vilken kategori ska man hänföra dem? Dagbok? Minnesfragment?

(Nätternas gräs, övers. Anna Säflund-Orstadius, Stockholm: Elisabeth Grate, 2012.)