Max von Sydow (1929–2020)

Redan i livet hade Max von Sydow fått de mest enastående hyllningar – ”världens främsta” och sådant – och nu, när han är död, upprepas de och nya tillkommer. Så jag skall inte bli långrandig, men vill först säga att Max von Sydow förtjänar allt beröm han fick och fortsätter att få. Han var en unik skådespelare som gav alla sina rollfigurer en auktoritet, närvaro och värdighet, oavsett om de förtjänade det eller inte. Han gjorde trots allt över etthundrafemtio filmer; alla var inte oförglömliga, men von Sydows gestaltning var det nästan alltid.

Mycket har sagts och kommer att fortsätta sägas om hans samarbeten med Jan Troell, William Friedkin, Woody Allen, Lars von Trier, Steven Spielberg och många fler, men här vill jag kort säga något om hans betydelse i Ingmar Bergmans filmer, de med vilka han fick sitt genombrott.

Verkligen inte bara filmer, förresten. Bergman och von Sydow arbetade tillsammans på Malmö stadsteater i mitten av 1950-talet, och det var på scenen som deras särskilda förbindelse formades. När Bergman någon gång fick höra hur lysande Max von Sydow var i hans filmer, svarade han: ”Då skulle du se honom på teatern!” Mastodontföreställningen av Ibsens ofta ansett ”ospelbara” Peer Gynt 1957 i Bergmans regi och med von Sydow i titelrollen (på scen i fem timmar!), räknas till den svenska teaterhistoriens allra största ögonblick. Samma år gjorde han sina första filmer med Bergman, och redan en jämförelse mellan dessa två oerhört olika roller demonstrerar Max von Sydows fantastiska register. Den lilla rollen som munter bensinmackföreståndare i Smultronstället växte i von Sydows gestaltning till något stort – de få ögonblick han syns i bild kunde ensamma ha burit hela filmen. Och samma 1957, obegripligt nog, gör Max von Sydow den huvudroll som har betytt mer än någon annan för hans och Bergmans berömmelse: Antonius Block i Det sjunde inseglet. Den plågade riddaren, fylld av tvivel och självhat, slog an ett disharmoniskt grundackord som hans senare roller skulle variera på fantastiska sätt.

Det finns två slags ”Bergmanmän”. Den ene är misantropen som försöker dölja sin löjlighet bakom en kokett självironi. Han spelas, gärna med komisk effekt, av en Gunnar Björnstrand eller en Erland Josephson. Den andre Bergmanmannen är den genuint deprimerade, som inte längre orkar hålla upp någon mask för omvärlden. Den melankoliske Henrik Vogler i Ansiktet, den sorgdrabbade herr Töre i Jungfrukällan, den suicidale Jonas Persson i Nattvardsgästerna, den olycklige Jan Rosenberg i Skammen eller den deprimerade Andreas Winkelmann i En passion … Ingen, nej ingen annan, kunde spela dessa roller så väl som Max von Sydow.

Med hans död försvinner en av de allra sista förbindelserna till en filmkonst och en tid så olik vår, men ändå så lik. För Antonius Block var det pesten, för Jonas Persson atombomben. För oss är det kanske annat, men den grundläggande rädslan inför vad som skall hända med oss, med våra barn, med vår jord, har vi gemensam. Ingen, nej ingen annan, kunde som Max von Sydow ge kropp åt den rädslan. Och med det, trots allt, skänka oss en paradoxal tröst. Nu är han död.

Jan Holmberg, vd Stiftelsen Ingmar Bergman