En sorts tillägnan

Om texten

I programmet till Pelikanen skriver Bergman följande; en av flera publicerade hyllningar till Bergmans läromästare:

Den som kommit oss svenskar att fatta Strindbergs storhet som dramats reformator och scenisk nydiktare är otvivelaktigt framför alla andra Olof Molander. Strindbergs infernodramatik satte först de egendomligaste visioner i huvudet på Europas regissörer, som kände sig ute på freudianskt djuphavsfiske och började tumla om i plan, projektioner och annan rekvisista för hela slanten. Det blev regissörsteater, uppvisningsteater, men inte Strindberg.

Molander har fått oss att inse magin i Strindbergs dramatik. Vi ha börjat förstå att själva scenrummets egendomliga fascination och den Strindbergska dialogen äro kongeniala. Molander ger oss Strindberg utan tilldiktningar och regissörsvisioner, lyssnar inåt texten och låter detta vara detta. Han får oss att höra en diktares ångestpressade feberpuls. Det blir en vision av ett trälande, gråtande, ondskesmittat människosläkte. Vi lyssnar tll en egendomlig, sordinerad kammarmusik. Och drömspelet stiger fram i sitt groteskeri, sin skräck och skönhet.

Det kunde nog sägas en hel del om just Pelikanen. Jag stod kväll efter kväll i kulissen och visste inte riktigt varför. Sen kom Damaskus, Folkungasagan och Spöksonaten. Det är sånt man aldrig glömmer och aldrig kommer ifrån, särskilt inte om man råkat bli regissör och allra minst om man som sådan sätter i scen ett Strindberg-drama. Visste jag, att jag gjort en bra iscensättning av Pelikanen skulle jag tillägna den Olof Molander. Men sånt vet man inte förrän efteråt. Ofta inte ens då. Därför får det räcka med de här raderna.

Malmö i november

Ingmar Bergman.

Som ett PS till denna text är det inte så lite ironiskt att det var Ingmar Bergman som 20 år senare i egenskap av Dramaten-chef fick styrelsens uppdrag att avskeda Olof Molander från teatern.