Önskelista

Om texten

Den unge direktörens kaxighet skulle föra honom långt.

För det första: Vår teater skall vara ett stadens oroliga hörn. Det är sagt förr men det kan inte sägas för ofta. Kan den dessutom bli Skånes mest spännande kulturella kant, då är vår ambition på den punkten tillfredsställd. Men det är irriterande att vår räckvidd är så liten. Det ligger en stad två mil söderut, som heter Landskona. Den har en vacker lite teater med gröna balkonger utan på. Där vill vi också spela. Men det finns ingen publik. Den bryr sig inte om teater. Den behöver det inte. Nästan likadant är det i Höganäs och på andra håll. Jo, en publik har vi: barnpubliken. Det är bra, vi inriktar oss på den och teaterbiter den i den mån våra resurser tillåter.

För det andra: Vår teater skall vara en ung teater, måste vara det. Den skall vara en fin rabattjord för nya plantor, som man alls inte vet hur det blir när de växer upp och blir stora. Det skall spricka ut, växa, knaka och knoppas, det skall röra på sig, förändras.

För det tredje: Vår teater skall vara en prövosten för vår förmåga till självkritik. Varje konstnär känner sig någon gång som världens främste, men det är bara några få, som säger det högt. På den här teatern få vi misslyckas och misslyckas igen, men vi få aldrig lyckas så till den grad i våra egna ögon att vi far upp en halv meter ovan terra firma och sedan förblir där vandrande i ett högre luftlager under resten av vårt liv. Exempel finnas men skola icke här framdragas.

För det fjärde: Vår teater skall vara en lekplats. Det har sagts förr, och någon knorrade och talade om självdisciplin. Det skall vara sådan också. Det är första villkoret, för att teaterlekens granna fågel inte ska sluta med brutna vingben i understa källaren. Det låter mycket hurtigt allt det här, nästan litet odrägligt, jag vet det, men ska man skriva en önskelista, så skall man.

För det femte: Jag tänker på riskerna av att vi får ett nytt teaterhus. Mig veterligt har en modern arkitekt ännu inte lyckats bygga en komfortabel och trivsam teater. Skulle vara Dramatens Studio. Men det är ändå något konstigt med det där. En teater kan inte se ut som en bio, den kan inte se ut som en boxningshall eller pingstmöteslokal. Den skall se ut som en teater. Och en teater skall ha en målad ridå och guld och vitt och rött och kvistigt scengolv och avantscenloger samt golvdrag och hemlighetsfulla, underbara dofter i scen och salong. Jag är mycket orolig för planerna på ett nytt teaterhus. Bygg om det gamla! Det finns andra saker också, som kommer över en nu när höstsäsongen står för dörren och ambitionerna äro omättliga.

För det sjätte: Det glada skrattet, skämtet, vänligheten och humorn äro viktiga företeelser. Nu mer än någonsin. De skall ha stort svängrum på vår teater. En ung teater vill gärna pyssla med kusligheter och avigsidor, vad det nu kommer sig kanske därför att det är så otrevligt att vara ung. Men vi får passa oss. Det är en givet roligare uppgift att göra folk riktigt glada och lätta till sinnes än riktigt ledsna och eftertänksamma. Talet om den kämpande teatern är mycket vackert, men det är tyvärr sällan som den kämpande gör klart för sig vad den kämpar för eller emot. Vanligen lyckas den bäst med att slå ihjäl glädjen. Jag har själv pysslat med "kämpande teater" så jag vet vad jag talar om. Om teater således ger sig böveln på att slå ihjäl sånt som tristess och leda och annan gråhet åtminstone för några flyktiga kvällstimmar, då vill vi gärna vara med.

Mången finner kanske uppgiften väl liten för ett så stort anslag, som vi har numer, men jag menar att får vi en handfull människor att varje kväll glömma sina bekymmer en liten stund, så är pengarna väl använda.

Hälsingborg i september

Ingmar Bergman