Teater, 1986

Hamlet

Bergmans våldsamma och råa uppsättning sätter Pernilla Augusts Ofelia i centrum.

"En av mitt livs bästa föreställningar, en av de hållbaraste, starkaste, intensivaste, argaste föreställningar jag gjort."

Ingmar Bergman

Om uppsättningen

Bergmans Hamlet hade premiär på Dramaten den 20 december 1986. Hamlet spelades av Peter Stormare och Ofelia av Pernilla August. Uppsättningens grundläggande färgskala var stramt hållen i svart, rött och vitt. Göran Wassbergs kostymer angav ingen bestämd tid, utan associerade till skiftande stilar och epoker.

"Blod är tolkningens tema" skrev Ingmar Björkstén i Svenska Dagbladet. Även Michael Bonnesen i danska Politiken beskrev hur uppsättningen betonade våldet och Hamlets vanmakt – även den politiska. Detta bekräftades inte minst i den våldsamma slutscenen där Fortinbras läderklädda soldater, beväpnade med k-pistar, rusade in och mejade ner alla i deras väg ackompanjerade av dånande rockmusik Detta slut väckte flera associationer till en fascistisk militärdiktatur, där moralen är lika frånvarande som under Claudius regim.

Bergman bearbetade texten en hel del. Bland annat flyttades "att vara"-monologen till den scen där Hamlet instruerar skådespelartruppen inför framförandet av den pjäs som syftar till att avslöja faderns mord. Omplacering av monologen betonade temat: livet som teater, teater som liv. Hamlet blev skådespelare i dramat om sitt eget liv. I mottagandet av uppsättningen var det många som noterade detta, samt den påfallande porträttlikheten mellan Peter Stormare och en ung Ingmar Bergman.

Bergman lät även vissa skådespelare spela flera roller. Exempelvis spelades Cladius av Ulf Johanson som även dök upp i rollen som dödgrävare. Per Myrberg gjorde både vålnaden och skådespelartruppens ledare.

Ofelia blev i Bergmans uppsättning en mer central gestalt än brukligt. Hon lämnade aldrig scenrummet och blev ett ständigt närvarande stumt och skräckslaget vittne till skeendet. Bertil Palmqvist i Arbetet betonade uppsättningens karaktär av drömspel, där gränserna mellan inre och yttre suddas ut. Inte minst underströks detta i gestaltningen av Ofelia och Palmqvist tolkade det som att Bergman tänkt sig att det som sker egentligen är Ofelias mardröm, "denna unga människas smärtsamma upplevelse av världens brutalitet".

Föreställningen gick på export till London och New York där bemöttandet i stort sett blev positivt. Man uppfattade uppsättningen som uppfriskande ungdomligt rå och modern. En kritisk röst i New York, Clive Barnes, menade att "Bergmans Hamlet är en 1900-talsneurotiker som i bästa fall är färdig för psykiatrikerns soffa och i värsta fall bårhuset: [...] Ett mischmasch där karaktärerna framstår som bisarra, på gränsen till perversa". Men medgav också: "Ändå är föreställningen full av energi som kastar ett säreget ljus över pjäsen".

Källor

Per Arne Tjäder, Fruktan, medkänsla och kritisk distans: Den västerländska dramateorins historia, (Studentlitteratur, 2000).
Ingmar Bergmans Arkiv.
Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Mottagandet av Hamlet gav upphov till en hetsig debatt kring teaterkritik i allmänhet och kritik av Bergmans uppsättningar i synnerhet. Upphovet till debatten var Tove Ellefsens recension i Dagens Nyheter där hon bland annat kallade Bergmans Hamlet för ofärdig och skådespeleriet ytligt. Hennes slutomdöme var: "Nej, detta är inte en Shakespeare värdig Bergman. Eller en Bergman värdig Shakespeare". Recensionen ifrågasattes två dagar senare i Expressen. Ellefsen besvarade kritiken i artikeln "Får man vara recensent?" och fick uppbackning av Madeleine Grive i Aftonbladet som hävdade att Bergman var omgiven av knähundar som hindrade ärliga kritiker att sköta sina arbeten.

Kritiken i övrigt var blandad, t. ex skilde sig omdömet om Peter Stormares gestaltning kraftigt åt. Han fick dels beröm för "sitt dynamiska och kraftfulla spel med en virtuos blandning mellan hetta och kyla." Hans tolkning ansågs flerdimensionell; värme och äkthet vid sidan av en "sarkastisk ordkonst" och ett furiöst utspel. Inte minst fanns det en värme i mötet med Ofelia. Sverker Andréasson i Göteborgs-Posten skrev: "Hos Stormare finns en naken, nästan hudlös närvaro som ger föreställningen nerv". Men alla var inte lika nöjda. Palmqvist beskrev hans tolkning som orytmisk, nyanslös och utan den charm som trots allt finns hos Hamlet. De råd som Hamlet ger till skådespelarna borde Stormare tillämpa själv: att inte såga med armarna i luften och inte tala så att trumhinnorna spräcks på publiken.

Andra kritiker betonade det avskalade och lite råa i uppsättningen. Carlhåkan Larsén i Sydsvenska Dagbladet skrev: "Pyntet har skalats bort, kvar står den nakna scenen, tomma intet. Ljuskäglor skulpterar olika spelplatser, övriga tillbehör förekommer sparsamt. Så småningom ser man de mörka väggarna kring den vida scenen. Det är som att befinna sig i botten av en cistern."

Italien, Florens, Pergolateatern, 10-12 januari 1987
Den elektricitet som krävdes för föreställningen fick elbolaget att stänga av ljuset i två närbelägna byar samt på en modevisning. Kritikerna var eniga om att detta var lika mycket Bergmans Hamlet som Shakespeares men var i övrigt oense. Föreställningen blev dock en stor publiksuccé.

Storbritannien, London och Edinburgh, Lyttletonscenen, National Theatre, 10-15 juni 1987
En kritiker skrev "Detta är den mest vitala Hamlet uppsättning jag har sett på åratal. Trots att jag inte talar svenska höll den mig på helspänn genom en fantastisk kväll. [...] Bergman och hans skådespelare har återupplivat en pjäs på brittiska scenen, som vi under det senaste årtiondet kommit att betrakta som en tröttsam hemläxa." Andra kritiker var betydligt mer negativa. En kritiker skrev t.ex: "Varför Nationalteatern bjudit in (Bergman) för att presentera denna vulgära och pretentiösa uppsättning är mig ett mysterium".

USA, New York, Brooklyn Academy of Music (BAM), 10-17 juni, 1988
Totalt åtta föreställningar gavs. Föreställningen besöktes av kungen och drottningen då den gavs i samband med 300-års firandet av kolonin New Swedens grundande. Liksom i London var mottagandet blandat. Från postiva omdömen som "Jag kan inte komma på någon annan samtida regissör som ger orden kött med samma tvingande kraft som Bergman gör här" till negativa reaktioner där Bergmans blandning av stilar och tidsperioder föraktfullt kallades ett "mish-mash".

Japan, Tokyo, Globeteatern, 2-3 samt 5-9 juli 1988
Sju föreställningar gavs och trots publikens djupa koncentration fann skådespelarna reaktionerna avmätta.

Ryssland, Moskva, Stanislavskys Konstnärliga teater, 27 september -1 oktober 1988
I Moskva framfördes Hamlet tillsammans med Bergmans uppsättning av Fröken Julie. Bergmans tolkning ansågs visa en våghalsig traditionalist omvandlig till radikal teaterman.