Teater, 1972

Vildanden

Bergman får strålande recensioner för sin okonventionella uppsättning av Ibsens drama.

"Jag är säker på att Vildanden kommer att räknas som en av Bergmans allra största uppsättningar."

Leif Zern i Dagens Nyheter

Om uppsättningen

När Ingmar Bergman satte upp Vildanden på Dramaten 1972 valde han att frångå den traditionella läsningen. Vanligen centreras dramats idémässiga konflikt kring paret Gregers–Hjalmar. Bergman valde istället att göra Hedvig till dramats centralgestalt. Det var genom hennes ögon som publiken betraktade skeendet.

Hedvigs centrala roll underströks av scenografin. Enligt tradition brukar vinden placeras i den bakre fonden, och det som sker på vinden förblir därför dolt för publiken. Bergman valde istället att rikta vinden utåt mot salongen. Detta innebar att den fick en framhävd placering, vilket ytterligare betonade dess symboliska innebörd. Kontrasten mellan den torftiga ateljén och vinden blev ett viktigt tema för uppsättningen som helhet.

Som alltid i Ibsens dramer kastar det förflutna sin långa skugga över nuet. Det förflutnas närvaro underströks visuellt av Bergman. Under dramats första akt fick ett porträtt av Gregers döda mor en framträdande plats i den scen som utspelar sig hemma hos grosshandlar Werle; Gregers far och den gamle Ekdals före detta affärskompanjon. Minnet av den älskade, men djupt olyckliga, modern var ständigt närvarade i Gregers inre. Detta modersporträtt fick en pendang i det Ekdalska hemmet där Gina med sitt lugn och sin jordbundna moderlighet höll samman livet. Gregers och Hjalmars liv hade formats och forsatte tydligt att formas av moderlighet.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons, 2002).
Ingmar Bergmans Arkiv.
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

I recensionerna påpekades det gång på gång vilken enastående rollbesättning Bergman hade tillgång till. Leif Zerns recension i Dagens Nyheter var mycket berömmande och han lyfte fram det speciella med att Hedvig hade fått bli dramats centralgestalt. Zern skrev att det var i "gestaltningen av Hedvigs död, den meningslösa offerhandling som sanningssökaren Gregers Werle framkallar som Bergmans mirakulösa iscensättning till slut koncentrerar sig och når sitt sannaste ögonblick".

Zern lyfte även fram det geniala i att förlägga vinden ut mot salongen: "Utan rekvisita och bara med hjälp av ljuset och skådespelarna skapar Bergman inför åskådarnas ögon den fantasivärld som Hjalmar och gamle Ekdal har byggt upp. Här härskar natten och drömmen i ett par scener så förtätade och poetiska att jag aldrig sett maken."

Zern berömde även samtliga skådespelare. Han poängterade det intressanta med att låta Max von Sydow spela Gregers. Sydows fysiska utstrålning blev en dynamisk kontrast till den hämmade, stammande och lätt hysteriskt skrattande karaktären Gregers, som Sydow gjorde honom till. Detta var en tolkning som också andra recensenter uppmärksammade. Zern avslutade med orden: "Jag är säker på att Vildanden kommer att räknas som en av Bergmans allra största uppsättningar. Han tycks just nu vara inne i en period av ovanligt förtroendefullt skapande för teatern; därav denna förening av kunskap och frihet". Allan Fagerström i Aftonbladet var också han lyrisk: "Detta är det finaste teatern kan bjuda på! [...] [Bergman] bjuder på det fulländiga".

Flera recensenter lyfte fram Lena Nymans tolkning av Hedvig, och då främst hennes förmåga att gestalta barnet Hedvig. Åke Janzon i Svenska Dagbladet:

Att Lena Nyman kunde tävla med och till och med överträffa de flesta av sina föregångare beror på att hon alltjämt har den otroliga förmågan att illudera på en gång tonåring och barn. Hon kan stryka med handen över ansiktet som annars bara ett barn kan det, hålla munnen öppen som ett barn, och återge ett barns förtvivlan och låta som ett barn tänker när det tänker högt.

Ernst-Hugo Järegård väckte i rollen som Hjalmar blandade reaktioner. En del menade att Järegårds spelstil tenderade att bli för yvig, för pratig och att det clownaktiga hotade att ta över. Henrik Sjögren i Kvällsposten menade att uppsättningen, som helhet, blev något för övertydlig: "Den stryker under med tjocka streck. Det kan hänga samman med att Ernst-Hugo Järegård lätt får ett menande, snusförnuftigt tonfall som Hjalmar Ekdal." Lite längre fram hete det om Järegårds Ekdal: "En liten man, en clown utan kärna, så apart att han faller långt utanför det allmängiltiga."

Zern menade däremot att denna tendens till clownspel inte störde helheten, utan att det snarare ytterligare betonade det tragiska i Ekdals karaktär: "Med sitt rosiga kerubansikte blir Järegård en hemmabohem, en skådespelare i familjekretsen – inte det dystert självömkande geniet som vänder plågan i sitt bröst; även hans självömkan är en roll att spela, tydlig för envar". Och just denna barnslighet var livsfarlig för barn, påpekade Zern.

Italien, Florens, 28-29 april 1972
Enligt recensenterna var Bergmans Vildanden en braksuccé.

Tyskland, Berlin, Freie Volkbühne, 1-2 maj 1972
Ibsens relevans för den samtida teatern ifrågasattes delvis av Berlinrecensenterna men Bergmans produktion visade, menade bland andra Walter Karsch, att "det psykologiska dramat inte är dött".

Schweiz, Zürich, Stadthof 11, 4-6 maj 1972
Eftersom Beröringen precis haft premiär var Bergman ett aktuellt namn i Zürich under tiden för Dramatens gästspel. Vissa recensioner ägnade mer uppmärksamhet åt filmen än föreställningen.

Norge, Oslo, Det Norske teatret, 4-6 juni 1974
Recensenterna ansåg att "Dr. Ibsen" själv skulle ha bejublat Bergmans mästerliga uppsättning.

Danmark, Köpenhamn, Folkteatret, 26-27 april 1973
Danska teaterkritiker överträffade varandra i superlativer i sitt hyllande av föreställningen som de bland annat kallade fantastisk, briljant och ojämförlig.

Storbritannien, London, World Festival Season, Aldwych Theatre, 28 maj- 2 juni, 1973
Under gästspelet i London gavs åtta föreställningar som bemöttes med lysande recensioner. De briljanta skådespelarinsatserna betonades samfällt och det enkla, men djärva i spelet lyftes fram.