Om Andersson

Född Berit Elisabeth Andersson den 11 november 1935 i Stockholm. Andersson studerade först på Gösta Terserus teaterskola och mellan åren 1954–56 på Dramatens elevskola.

Hon filmdebuterade vid femton års ålder i en av Ingmar Bergmans reklamfilmer för tvålen Bris där hon spelade en prinsessa som fick ge en svinaherde 100 kyssar för att få en tvål. Under den tidiga filmkarriären hann hon spela mot både Nils Poppe i Dumbom och mot Edvard Persson i En natt på Glimmingehus. Rollerna var typiska för de oskuldsfulla flickroller Andersson gjorde på film under 50-talet och hon förblev decenniet ut "den naturligt fräscha ungdomsdrömmen i svensk film". Den förste som gav Andersson chansen att göra ett mer vuxet rollporträtt på film (med Bergman och Nära livet som möjligt undantag) var Vilgot Sjöman i Älskarinnan, en roll som gav henne skådespelarpriset vid Berlin filmfestival 1963.

1956 anslöt hon sig till Bergmans ensemble på Malmö stadsteater, och spelade där bland annat titelrollen i Hjalmar Bergmans Sagan, en roll som hon upprepade på Dramaten i Bergmans regi 1963. Hon hade även oförglömliga biroller i flera av Bergmans 50-talsfilmer såsom Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället.

Efter tiden på Malmö stadsteater var Andersson engagerad på Uppsala Stadsteater innan hon 1959 kom till Dramaten som hon under perioder varit knuten till efter det. På Dramaten spelade hon 1964 den Marilyn Monroe-inspirerade huvudrollen i Arthur Millers Efter syndafallet och året efter den unga hustrun i Bergmans uppsättning av Vem är rädd för Virginia Woolf?.

I mitten av 60-talet gjorde Andersson sin första huvudroll på film för Bergman i Persona. Hennes växelspel med Liv Ullmann i denna film tillhör de allra största skådespelarprestationerna i svensk film och Andersson belönades med en Guldbagge för insatsen.

Efter Persona följde en brokig internationell filmkarriär med en och annan western- och katastroffilm, men även roller för John Huston och Robert Altman. Hennes mest kända icke-svenska film är Gabriel Axels Oscarbelönade Babettes gästabud, i vilken hon liksom Jarl Kulle hade en biroll. 1977 prövade hon även på Broadway i rollen som Siri von Essen mot Max von Sydows Strindberg i en engelskspråkig föreställning av Per Olov Enquists Tribadernas natt. Siri von Essen hade hon spelat redan året innan i dåvarande maken Kjell Gredes Strindberg-serie En dåres försvarstal, producerad för Sveriges Television av Ingmar Bergmans produktionsbolag Cinematograph. I kölvattnet av Bergmans skattehistoria hamnade även Andersson i skattebråk 1978, då skattemyndigheterna menade att hon inte betalat skatt för löner hon fått från Bergmans Schweiz-registrerade bolag Persona Film.

På 80-talet provade Andersson regissörsrollen och satte i Stockholm upp En riktig western av Sam Shepard och Efter orgien av Suzanne Brøgger. Hon skrev även självbiografin Ett ögonblick som gavs ut på Norstedts förlag 1996.

Under 80-talet var hon även medialt närvarande i och med ett livligt engagemang i freds- och kvinnofrågor. Engagemanget fortsatte under 90-talet med kulturella hjälpinsatser i Sarajevo Open Road-projektet till det krigshärjade Jugoslavien.

2000-talet innebar ett återvändande till svensk film, med Guldbaggebelönade biroller i Måns Herngren och Hannes Holms Det blir aldrig som man tänkt sig och i Elina som om jag inte fanns av Klaus Härö, regissören som samma år belönades med Ingmar Bergman-priset.

Under 2007 medverkade Andersson i två filmatiseringar av Jan Guillous Arn-böcker, då som elak abbedissa. För rollen i den första filmen Arn: tempelriddaren – en av de dyraste och mest inkomstbringande i svensk filmhistoria, belönades hon en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll och blev med sina fyra troféer därmed den flitigaste belönade skådespelaren i filmgalans historia.

Förutom äktenskapet med Grede har Andersson även varit gift med politikern Per Ahlmark och är sedan 2004 gift med läkaren Gabriel Mora Baeza.

Bibi Andersson gick bort den 14 april 2019.