Långfilm, 1957

Det sjunde inseglet

Under medeltidens pesthärjningar spelar grubblande riddare schack med döden.

"Slutscenen med Döden som dansar bort med vandrarna kom till i Hovs hallar. [...] Några passare och turister dansade [...] utan att ha en aning om vad saken gällde. Den sedermera så berömda bilden improviserades på några minuter."
Ingmar Bergman

Om filmen

"Bibi har rätt. Jag har gjort nog av komedier nu. Det måste komma något annat nu. Jag får inte längre låta mig skrämmas. Det är bättre att göra detta än en dålig komedi. Pengarna ger jag fan i."

Den gängse bilden av Ingmar Bergman är väl den av en svårmodig, dämonbrottande grubblare. Såhär i efterhand är det därför säkert för många svårt att tro på att sina första verkligt stora framgångar hade han som regissör av komedier. När han skriver ovanstående i sin arbetsbok (den Bibi som nämns är skådespelerskan och hans dåvarande partner Bibi Andersson) har han just haft sin första internationella succé: komedin Sommarnattens leende vann juryns specialpris vid Cannes filmfestival för sin "poetiska humor". Dessförinnan hade den emellertid blivit exempellöst sågad av Dagens Nyheters inflytelserika kulturredaktör Olof Lagercrantz som sade sig skämmas för att han sett den. Om det var det inhemska negativa mottagandet eller den internationella framgången som nu förde in Bergman på ett nytt spår är svårt att säga, men klart är att Det sjunde inseglet markerar en vändning i Bergmans karriär, såväl konstnärligt som kommersiellt. Paradoxalt nog skulle det visa sig att hans mer svårtillgängliga existentiella dramer från 50-talets andra hälft blev större internationella publikframgångar än de mer lättsamma komedier han levererat strax dessförinnan.

Det sjunde inseglet, arkivmaterial, c00500001a

Manusutkast till Riddaren och döden, förlagan till Det sjunde inseglet.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Bergman hade redan tidigare lämnat in filmens manus till sitt produktionsbolag Svensk Filmindustri men blivit refuserad. Med en succé i ryggen fattade han nytt mod. Ur Bilder:

Sen flög jag ner till SF:s chef Carl Anders Dymling som uppskärrad och uppochnervänd satt på ett hotellrum i Cannes och sålde Sommarnattens leende till vrakpris till alla möjliga sorters hästhandlare. [...] Jag placerade det refuserade manuset till Det sjunde inseglet framför honom och sa: Nu eller aldrig Carl Anders! Då säger han: Ja, men jag måste ju läsa det först. Du har ju läst det eftersom du har refuserat det - 'Jo, men jag kanske inte läste så ordentligt.

Dymling gav hur som helst grönt ljus för inspelningen, men med en minimal budget och en synnerligen begränsad inspelningstid: trettiosex dagar.

Dymlings egen minnesbild var lite annorlunda:

"Som producent var jag mycket medveten om den ekonomiska risken hos en film med ett så allvarligt ämne. Men den visade sig bli en ovanlig, enastående film. Den måste göras. Vi diskuterade manuskriptet i flera dagar och nätter under Cannesfestivalen i maj 1956. Vi kom överens om några förändringar, om rollbesättningen och budgeten. Det kändes som att vi sjösatte ett stort fartyg och vi var mycket lyckliga."

Det sjunde inseglet, Max von Sydow, Nils Poppe

Om sitt långvariga samarbete med Bergman skrev Max Sydow på 70-talet i Loppcirkus: "Jag har aldrig medvetet studerat hur Ingmar gör som regissör – men en del har väl gått in ändå. Jag tror att jag lärt mig mycket om dramatisk rytm av honom, och om växelspelet mellan aggression och attraktion mellan rollfigurer. Även rent allmänt: arbetsdisciplin."

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Manuskriptet hade sin utgångspunkt i en enaktspjäs som Bergman skrivit 1953–1954 som en övning för skådespelareleverna på Malmö Stadsteater. Han hade bett eleverna att föreslå roller som de ville spela, och skrev med detta som bas snabbt ihop några sidor med monologer. Efter övningen bearbetade han materialet till den färdiga pjäsen Trämålning, som har stora likheter med Det sjunde inseglet, även om riddarens roll är betydligt nedtonad till förmån för väpnaren Jöns som har huvudrollen. Inte ens Döden – som senare i Det sjunde inseglet i Bengt Ekerots tolkning kom att bli Bergmans kanske mest kända rollfigur någonsin – fick någon gestaltning. Trämålning fick sin första offentliga uppsättning som radiopjäs den 21 september 1954, regisserad av Bergman. Gunnar Björnstrand spelade sin senare filmroll som väpnaren, medan Bengt Ekerot här spelade riddaren. Samme Ekerot kom i september 1955 att regissera pjäsen på Dramaten, efter att den sex månader tidigare haft scenpremiär på Malmö Stadsteater i författarens regi (också där spelade Björnstrand rollen som Jöns).

 

Trämålningen, Malmö operan, 1955

En välbekant siluettbild från Ekerots iscensättning av Trämålningen.

Foto: Astrid Stridh © Malmö Operan

En detalj – som kanske bekräftar antagandet att det var med denna film som Bergman följde Bibi Anderssons råd att frångå komedigenren – är att det färdiga manuskriptet är tillägnat just henne.

Det sjunde inseglet, Nils Poppe, Bibi Andersson

Jof (Nils Poppe) och hans hustru Mia (Bibi Anderson). Ett par år senare skulle Nils Poppe spela Bibi Anderssons far i Djävulens öga.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Inspirationskällor

Bergman har vid flera tillfällen nämnt sin fars predikningar som en viktig inspirationskälla. Kanske inte så mycket för vad som sades – den unge Bergman verkar ha varit mer intresserad av omgivningen än faderns predikan. Ur Bilder

"Som alla kyrkobesökare i alla tider har jag försjunkit i altartavlor, altarskåp, krucifix, målade fönster och väggbilder. Där fanns Jesus och rövarna i blod och plågor, Maria lutad mot Johannes, se din son, se din moder. Maria Magdalena, synderskan, vem hade knullat henne senast Riddaren spelar schack med Döden. Döden sågar ned livsträdet, en skräckslagen stackare sitter i toppen och vrider sina händer."

Bergman har även nämnt Carl Orffs körverk Carmina Burana, som bygger på medeltida sånger om människor som flyr pest och elände. "Det här med mänskor som drog genom civilisationens och kulturens undergång och lät nya sånger födas, tyckte jag var ett lockande stoff och en dag när jag lyssnade till slutkoralen i Carmina Burana slog det mig att det här skulle bli min nästa film!"

I en intervju har han även nämnt Picassos målning Les Saltimbanques och Dürers kopparstick Riddaren, Döden och Djävulen.

Det sjunde inseglet, diverse, inspirationskälla

Bergman lätt sig inspireras av den medeltida målningen i Täby kyrkas innertak, målad av Albertus Pictor.

Bergman har själv varit sparsam med att ange litterära inspirationskällor för filmen, men flera kritiker har nämnt August Strindbergs Folkungasagan (men där somliga menade att det rörde sig om ett medeltidsdrama i paritet med Strindbergs verk kallade andra filmen för oförtäckt plagiat). Expressens Ivar Harrie skrev i en tveeggad recension att Bergman är en "svensk mästare i ädelpekoral", samtidigt som han är en "stor diktare, bilddiktare. [...] Bergman vill vara komediant, gycklare på marknaden, men glöm inte att han också vill vara folklig till den milda grad folklig väckelsepredikant. Han uttrycker sig lika vulgärt i bägge rollerna och lika äkta. [...] Han har funnit att filmen som konstart betyder både gycklarnas återkomst och de predikande tiggarmunkarnas. Hans ambition är med ett ord att vara Sveriges Kaj Munk. Det är en ambition som kan synas förmäten. Men Ingmar Bergman har lov att ha den."

Men ursprunget till Det sjunde inseglet går även att finna i Bergmans egen fatabur. Förutom den redan tidigare nämnda Trämålning, finns i flera av hans äldre texter passager som påminner om scener ur filmen. I pjäsen Kaspers död, som uruppfördes i egen regi på Stockholms studentteater 1942, finns till exempel en scen där huvudpersonen Kasper möts av två män som bär en likkista. Repliker utväxlas, som nästan exakt motsvarar scenen i Det sjunde inseglet där Döden sågar ned trädet med skådespelaren Skat. (Det är Maaret Koskinen som i sin bok I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergmans tidiga författarskap, har gjort jämförelsen.)
 

det sjunde inseglet, diverse, inspirationskällor

Albert Dürers kopparstick Riddaren, Döden och Djävulen.

Koskinen skriver även om att den sista scenanvisningen till pjäsen Dagen slutar tidigt från 1946 (som bygger på det aldrig realiserade filmmanuskriptet Komedien om Jenny) anmäler sig till jämförelse med slutet i Det sjunde inseglet: "långsamt går de ut i mörkret. De försvinner en efter en. Till slut är det bara mörkret och stormen." Som Egil Törnqvist påpekat finns även tematiska likheter: "Dagen slutar tidigt relaterar tematiskt till Det sjunde inseglet. Fru Åström, Dödens budbärare, berättar för olika människor att det skall dö vid en viss tid följande dag."

Vad gäller filmiska förebilder så har scenen med häxbränningen jämförts med en liknande scen i Carl Theodor Dreyers Vredens dag, men är det en medveten referens så är det ingenting som Bergman har erkänt. Den franske filmkritikern Jean Béranger frågade i en intervju om inte Jean Cocteaus Orphée funnits i Bergmans tankar. Svaret:

"Jag betraktar Orphée som en av de vackraste franska filmerna som någonsin gjorts. Jag tyckte mindre om Skönheten och odjuret, som föreföll mig alltför utstuderad. Och att tala om en tysk influens är att begå ett misstag. De svenska stumfilmsmästarna – på sin tid imiterade av tyskarna - är de enda som har inspirerat mig, och främst av dem Sjöström vilken jag anser vara den största filmskaparen någonsin."

Slutligen är den mest uppenbara inspirationskällan för denna religionsfilosofiska film par excellence givetvis Bibeln. Redan titeln är – som så ofta hos Bergman – ett bibelcitat, från Uppenbarelseboken (en text som också inleder filmen): "Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner." (Upp 8:1-2)

Inspelningen

Inspelningen började den 2 juli 1956. Med några undantag - såsom de berömda inledningsscenerna, filmade vid Hovs hallar i Skåne – så är hela filmen inspelad i Råsundaateljéerna. Fotografen Gunnar Fischer minns att inspelningen av inledningsscenen vållade vissa problem, bara att släpa en 100 kilos kamera ner till klappstensstranden var ett äventyr. I det perspektivet är det lätt att förstå varför så mycket av dåtidens filmer spelades in i ateljé.

Det sjunde inseglet, bakombild, Bergman, Bengt Ekerot

Bengt Ekerot (Döden) och Bergman under inspelningen av Det sjunde inseglet.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Om ljussättningen till filmens överlägset mest berömda scen, där riddaren spelar schack med Döden, har Fischer sagt: "Man ser att var och en har en tvåkiloslampa bakifrån på sin profil, och detta måste ju betyda att du har två solar, sa dom till mig. Ja. Det är nog alldeles rätt, sa jag. Men kan man acceptera att Döden sitter och spelar schack så kan man också acceptera två solar [...]."

Men även tillfälligheter spelar in i stor fotografisk konst, vilket Mårten Blomkvist rapporterat om i en intervju med Fischer:

I en scen möter Nils Poppes gycklar­sällskap i skogen likplundraren Raval (Bertil Anderberg). Han har till slut själv dragit på sig pesten. Stela av fasa följer gycklarna Ravals, långa, vilda, kvalfyllda dödskamp i en glänta i skogen. Till slut kollapsar han, faller och blir liggande död.

Då - spricker himlen upp, och som en sorts försonande ljus glider solens strålar över träden, marken, och den döde likplundraren.

Nu fick vi höra hur scenen tog sig ut ur fotografens perspektiv. Fischer följde Ravals dödskamp med ögat pressat mot sökaren. Då Bertil Anderberg fallit var scenen över. Fischer beredde sig att sluta filma.

Men det kom inget – tack!. Undrande "hade regissören somnat" – men plikttrogen lät Fischer kameran gå.

Då kom molnsprickan. Ur sin position hade Fischer inte kunnat se att den var på väg. Nu vandrade ljuset över bilden, en oväntad gåva.

Många har efteråt frågat hur just denna effekt upp­nåddes.

Det var ren tur! sa Gunnar Fischer, och klatschade till bordet framför sig. Tänk om jag hade slutat filma då...

Och i den stunden hördes att han ännu, nästan fyrtio­fem år efteråt, inte riktigt klarade att tänka på det där ögon­blicket då han så när slog av kameran i en skogsdunge i Filmstaden i Råsunda.

Bergman har också vittnat om smått kaotiska händelser under inspelningen, såsom vid denna scen med häxbränningen. Ur Bilder

Vi hade avrättningsscenen lite längre ner på gårdsplanen och då kunde man bara ta åt ett håll, för åt andra hållet var höghusen. När jag skulle inspektera bålet som skulle tändas på, så stod en massa småkillar där och klängde på staketet alldeles vid muren och sa: 'Farbror, när blir avrättningen?' Då sa jag: 'Vi börjar klockan sju i kväll', och då sa en liten kille: 'Då ska jag gå hem till morsan och be att jag får vara uppe lite längre!'

Det är sådana saker som hör ihop med vårt sätt att bedriva filminspelning på den tiden. Så bohemiskt gick det till. Vi hade Sveriges yngste brandkapten – allmänt kallad Sprut-Olle – här ute i Solna, och han fick i uppdrag att preparera detta bål. Det visade sig att han var en i särklass inverterad pyroman. Med en kärlek som trotsar all beskrivning gick han och preparerade det där bålet i en vecka. Vi hade gjort en fantastisk kamerainställning över bålet och över flickan, som hängde på stegen, och i bakgrunden skulle det vara Gunnar Björnstrand och Max von Sydow och kärran med Åke FridellBibi, Poppe och Gunnel Lindblom; och så de där knektarna som skulle tända på bålet. Och så sa jag 'kamera' precis vid rätta tidpunkten när det skulle exponeras i mörkningen. Då kom Sprut-Olle fram och tände på - puff sa det - och sen invärvdes inte bara vi utan hela Solna i ett rökmoln som sträckte sig ända ner till Haga södra. Jag stod uppe på en praktikabel och ropade: 'Max, var är du?' och kusen som Fridell skulle ha, den fann vi långt nere vid paviljongen med Fridell hängande efter. Spårvagnar kunde inte köra vidare. Och tanterna tvättade olja ifrån fönstren här i husen runt omkring i flera veckor.

Det sjunde inseglet, bakombild, Gunnar Fischer, Nils Poppe, Bibi Andersson

Fischer brottades med en mängd problem under inspelningen.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Slutscenen, där Döden leder sina offer i en dance macabre, tillhör filmhistoriens mest berömda, men återigen spelar slumpen in. Bergman berättar själv i Bilder:

"Slutscenen med Döden som dansar bort med vandrarna kom till i Hovs hallar. Vi hade packat in för kvällen, det var oväder på gång. Plötsligt såg jag ett märkvärdigt moln. Gunnar Fischer kastade upp kameran. Flera av skådespelarna hade redan begivit sig till förläggningen. Några passare och turister dansade i deras ställe utan att ha en aning om vad saken gällde. Den sedermera så berömda bilden improviserades på några minuter."


Efterspel

Inspelningarna avslutades den 24 augusti 1956. För klippningen ansvarade den erfarne Lennart Wallén, som annars var ett för Bergman sällan använt kort. Wallén klippte sammanlagt fyra av hans filmer och ingen annan med samma dignitet som Det sjunde inseglet. Trots sin lilla budget hade filmen under inspelningen kommit att bli ett prestigeprojekt för SF, som nu fyllde 50 år och med premiären skulle jubileet firas. Bergmans minnesbild av spektaklet var fruktansvärd:

"För SF skulle Det sjunde inseglet plötsligt bära den katastrofala pompan av ett jubileum med hela den svenska filmens storhetstid i bilden. Den var ju inte gjord för sådant och det blev en festpremiär med mördarstämning: inbjuden festpublik, trumpetfanfarer och tal av Carl Anders Dymling. Det var förhärjande. Jag gjorde vad jag kunde för att slippa attentatet, men var maktlös. Tråkigheten och skadeglädjen stod som spön i backen."

Recensionerna var för det mesta positiva, ofta översvallande, men där fanns också de som var oerhört negativa. Expressens redan citerade recension sammanfattar i stort sett mottagandet, nämligen att Bergman hyllades som bildmakare och förkastades som författare. Litteraturprofessorn John Landqvist hävdade att han plagierade Strindberg, medan författaren (och blivande filmregissören) Vilgot Sjöman gick till Bergmans försvar.

det sjunde inseglet, Maud Hansson

Maud Hansson skulle medverka i ytterligare två Bergman-produktioner. Först i Smultronstället samma år och ett år senare i Venetianskan. Mest känd är skådespelerskan dock nog, åtminstone för en svensk publik, för sin roll som Lina i tv-serien Emil i Lönneberga.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Utomlands var mottagandet närmast unisont hyllande. I Frankrike utnämnde Eric Rohmer filmen till "en av de vackraste filmerna som någonsin gjorts" och den amerikanske filmkritikern Andrew Sarris kallade den ett "existentialistiskt' mästerverk".

Det sjunde inseglet vann även en mängd internationella priser, såsom den franska filmakademiens Grand Prix International d'Avant-garde.

Som referens i andra filmer står Det sjunde inseglet, möjligen i viss konkurrens med Persona, i en klass för sig i Bergmans verk. Bilden av Döden i mänsklig gestalt har gjort en märklig resa från europeisk konstfilm till den internationella populärkulturen. Orsaken är givetvis de otaliga parafraserna och parodierna i filmer som Woody Allens Död och pina, Monty Pythons Meningen med livet, Peter Hewitts Bill och Teds galna äventyr, John McTiernans Schwarzeneggerfilm Den siste actionhjälten och Pablo Bergers Torremolinos 73.

I dokumentären A Decade Under the Influence som handlar om hur den amerikanska 70-talsfilmen hämtade näring från europeisk konstfilm, finns en sekvens med Döden från Det sjunde inseglet ackompanjerad av Rolling Stones "Street Fighting Man"!

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Svensk filmdatabas.
  • Woody Allen, "Through a Life Darkly", New York Times Book Review, 18 september 1988.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi och manus
  • Gunnar Fischer, Foto
  • Lennart Wallén, Klippning
  • Katinka Faragó, Scripta
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Nils Nittel, Maskör
  • Manne Lindholm, Kläder
  • Else Fisher, Koreograf
  • Erik Nordgren, Musik
  • Sixten Ehrling, Orkesterledare
  • Aaby Wedin, Ljudtekniker
  • Allan Ekelund, Produktionsledare
  • Carl-Henry Cagarp, Inspicient
  • Lennart Wallin, B-ljud
  • Ove Svensson, Regiassistent
  • Lennart Olsson, Regiassistent
  • Åke Nilsson, Fotoassistent
  • Louis Huch, Stillbildsfoto
  • Max von Sydow, riddaren Antonius Block
  • Bengt Ekerot, Döden
  • Gunnar Björnstrand, Riddarens väpnare Jöns
  • Nils Poppe, gycklaren Jof
  • Bibi Andersson, Mia, Jofs hustru
  • Åke Fridell, Plog, smeden
  • Inga Gill, Lisa, Plogs hustru
  • Erik Strandmark, Jonas Skat, gycklartruppens ledare
  • Bertil Anderberg, Raval
  • Gunnel Lindblom, den stumma flickan
  • Maud Hansson, häxan
  • Inga Landgré, Karin, Blocks hustru
  • Gunnar Olsson, kyrkmålaren
  • Anders Ek, munken som talar till de församlade byborna
  • Lars Lind, den unge munken
  • Tommy Karlsson, Mikael, Jof och Mias son
  • Gösta Prüzelius, en man
  • Tor Isedal, en man
  • Fritjof Tall, en man
  • Lena Bergman, flicka på värdshuset
  • Nils Whiten, gammal man som tilltalas av munken vid flagellantprocessionen
  • Josef Norman, en gammal man på värdshuset
  • Mona Malm, havande ung kvinna vid flagellantprocessionen
  • Catherine Berg, ung kvinna som knäböjer vid flagellantprocessionen
  • Benkt-Åke Benktsson, köpmannen på värdshuset
  • Harry Asklund, värdshusvärden
  • Gudrun Brost, pigan på värdshuset
  • Tor Borong, en bonde på värdshuset
  • Ulf Johanson, knektarnas anförare
  • Gordon Löwenadler, knekt
  • Sten Ardenstam, knekt
  • Caya Wickström, flagellant
  • Lennart Tollén, flagellant
  • Ragnar Sörman, flagellant
  • Georg Skarstedt, flagellant
  • Helge Sjökvist, flagellant
  • Monica Lindman, flagellant
  • Lennart Lilja, flagellant
  • Uno Larsson, flagellant
  • Gun Hammargren, flagellant
  • Gunlög Hagberg, flagellant
  • Lars Granberg, flagellant
  • Bengt Gillberg, flagellant
  • Siv Aleros, flagellant
  • Karl Widh, flagellant med kryckor
  • P A Lundgren