Huset vid nattens ände

Kritikerna var eniga om att det var en omtumlande och utmattande upplevelse.  

Jacob Lundström i DN:

’Du skall inte göra allt till huvudsaker, då storknar publiken.’ Så lyder ett av flera konstnärliga råd ur Ingmar Bergmans självbiografi ”Laterna magica”, som citeras i programhäftet till ”Huset vid nattens ände”. Den tyske teaterregissören Sebastian Hartmann, upphovsman till kollagepjäsen som inviger den tredje Bergmanfestivalen på Dramaten, verkar inte lyssna på det örat. Snarare har han upphöjt varningen till metod.

Ylva Lagercrantz Spindler i SvD:

Kanske måste det till en tysk regidemon för att våga begå ett teatralt lustmord på en av Sveriges största kulturikoner. Är det något man inte kan beskylla den hyllade regissören och teaterchefen Sebastian Hartmann för så är det i varje fall respekt. Med sin ”Huset vid nattens ände” balanserar han snarare mellan fars och en kärleksfull drift med Ingmar Bergmans formspråk, allt toppat med en stor dos tysk teaterestetik – läs mängder blod, sex och naket i vad som i det närmaste kan liknas splatterteater vs Brecht.

För den initierade blir det rena Bergmanquizet att sedan sitta och gissa vilka filmer och teaterpjäser Hartmann refererar till i sitt kollage av Bergmanadaptioner. Några uppenbara är ”Skammen”, ”Tystnaden” och ”Vargtimmen”, i huvudsak i form av snygga videoprojektioner där skådespelarna befinner sig på tryggt avstånd bakom skärmar. Men här finns också inslag av Shakespeares formspråk, inte minst i den burleska blinkningen till ”Jungfrukällan”.

/…/

Först i slutet av andra akten bränner uppsättningen till, när Hartmann lyckas belysa hur genial Bergman är på att skildra det faktum att vi alla föds och dör ensamma för att däremellan söka kärlek, utan att någonsin lyckas nå ända fram till en annan människa, ackompanjerat av Purcells ”What power art thou”. Men det krävdes en tre timmar lång väntan för att slutligen uppnå denna katharsis.

Jonas Kihlander i Uppsala Nya Tidning var något mer positiv och imponerades av det tekniska fyrverkeriet och föreställningens explosiva energi:

Fullbordat orgiastisk i omgångar, samtidigt som den ibland dröjer länge länge vid monologsjok som slår som sövande vågor mot sinnena. Men i det stora hela går Hartmann verkligen – respektlöst till max – all in i Bergman, dramatikern och filmaren. Och det är lika mycket liveproducerad film som scenföreställning – och resultatet är oerhört imponerande, i alla fall tekniskt.

/…./

Eller så är det bara så att man klarar bara ett visst antal känslostormar och eruptiva uppvisningar efter varandra i rad. För varje scen exploderar verkligen, och splittret far omkring likt en tromb genom Dramaten som för att alldeles säkert lyckas genomborra varje levande person (och månne Begmans ande). Man borstar av sig och är redo för nästa krevad, men det bara pågår – Hartmann spänner demonerna för sin stridsvagn till pjäs och kör över publiken, och backar fram och tillbaka. Däremellan kippar alla kännare efter andan och kan i alla fall räkna hem otaliga referenser (mest märks "Tystnaden" och "Vargtimmen") i larmet.

Väntan till slutspurten blir således ganska urlakande. Mot slutet ringas Bergman, scenen, livet, in till sina futtigaste erbarmliga delar och närmar sig döden med en känsla, i alla fall hos betraktaren, av befrielse.