Skådespelaren Jörgen Lindström berättar om Tystnaden, vardagen under inspelningarna och matteläxor med Ingmar Bergman.
Anekdoter är en serie korta intervjufilmer där personer som arbetade och/eller levde nära Ingmar Bergman delar med sig av olika minnen och berättelser.
Se fler Anekdoter.
P O Enquist är död. Mycket har redan sagts om denna enastående författare; här följer några rader om hans samarbeten med Ingmar Bergman, och något om hur de två konstnärskapen stimulerades av varandra.
Beröringspunkter fanns mellan de två giganterna i det svenska kulturlivet redan innan de träffades. För bägge skulle en kristen uppväxt prägla deras liv och arbete. Deras verk har flera gemensamma teman: skapandets villkor, skuldproblematik, familjerelationer. Dessutom var båda viktiga figurer i det svenska efterkrigsårens politiska projekt. Bergman höll visserligen en låg profil på området, men var i högsta grad inblandad. Enquist hade å sin sida en aktiv roll i kulturpolitiken, till exempel som filmavtalsutredare 1998.
Men den kanske viktigaste gemensamma nämnaren mellan de två redan innan de börjat samarbeta, var en tredje person: August Strindberg. Enquists debut som dramatiker kom med Tribadernas natt (1975), om triangeldramat mellan Strindberg, hans hustru Siri von Essen och hennes föregivna älskarinna Marie David. Pjäsen blev en enorm succé och gjorde Enquist till en av Sveriges mest spelade dramatiker, också internationellt. Senare skrev han Strindberg: Ett liv, som blev en av 1980-talets stora tv-produktioner. (Om Bergmans förhållande till sin idol finns mer att läsa här.)
P O Enquist och Ingmar Bergman stod alltså på gemensam grund när de väl började arbeta tillsammans, vilket emellertid skedde utanför hemlandet Sverige. Enquists pjäs Från regnormarnas liv uruppfördes på Det Kongelige i Köpenhamn i september 1981. Enligt till exempel Björn Nilsson i Expressen var det hans bästa pjäs hittills: ”ett verk av en uppenbarligen genialt begåvad teaterman som nu på allvar börjar förfoga över hela sin klaviatur.” Bara en månad senare hade pjäsen premiär på Dramaten i Stockholm, och snart nog på många andra europeiska scener innan Bergman sätter upp den på Residenztheater i München 1984.
Pjäsen handlar om H C Andersen och dennes möte (påhittat av Enquist) med det äkta paret Hanne och Johan Ludvig Heiberg: hon premiäraktris på just Det Kongelige, och han teaterns direktör. Pjäsen kretsar bland annat kring hur Andersen, visserligen redan världsberömd för sina sagor, vill ha ett mer högkulturellt erkännande, som att få sina pjäser uppförda på Det Kongelige …
Andersen är i pjäsen en regnorm, det vackrare danska ordet för en daggmask, som kravlat sig upp ur jorden, och det är lätt att se hur både Enquist och Bergman fascinerades av den tragiska gestalten. De var väl förtrogna med urtypen för den misslyckade uppkomlingen i skandinavisk dramatik: Jean i Strindbergs Fröken Julie. Och den mer specifika ambitionen att göra sig ett namn i den brutala kulturvärlden, vilja vara något mer än omvärlden förväntar sig, skall senare få nya gestalter i bägges verk. Intressant nog är dessa rollfigurer hos bägge ofta baserade på verkliga personer: Selma Lagerlöf i Enquists Bildmakarna, eller Georg af Klercker i Bergmans Sista skriket; mer eller mindre uppburna men ändå desillusionerade konstnärer.
Ur regnormarnas liv visar hur tunn den borgerliga fernissan kan vara, något som Bergman visste och gjort konst av tidigare: inte minst i Fanny och Alexander, den film han just gjort när han börjar arbetet med Enquists pjäs.
Uppsättningen av Ur regnormarnas liv 1984 var en återgång till Residenztheater för Bergman. Han hade visserligen inte formellt flyttat hem riktigt ännu, men arbetet med Fanny och Alexander hade i stort sett hållit honom i Sverige i ett par år, under vilka han också hade hunnit göra Efter repetitionen för Sveriges Television och satt upp Kung Lear på Dramaten. Nu var han alltså tillbaka i München, där han bott sedan 1976 och hela tiden varit anställd vid den bayerska statsteatern. I ett brev till Enquist den 6 november 1983 skriver Bergman:
Jag såg i bladet att REGNORMARNA kommer i Paris. Gud nåde och bevare Dig för den franska kritiken, den är snorkig, provinsiell och häpnadsväckande okunnig. Huvudsaken är att du får en publikframgång, det är bra med pengar, bra för nerverna. […] Som vanligt har det varit mycket trassel på Rezidensteater [sic], intriger, slitningar och djävulskap i häpnadsväckande omfattning. Ett tag såg det ut som om varken jag eller REGNORMARNA skulle komma i vår. Men nu är luften tillfälligt renad och vi börjar repetera i mitten av mars. Jag läser Andersens Sagor, Johanna Luise Heibergs memoirer, Enquists Sekonden och andra närande och goda böcker. I övrigt kämpar jag med en av Dina äldre kollegor, en viss Mr Shakespeare, som har skrivit en ovanligt knepig drapa som heter King Lear.
Bergmans tidigare tyska teaterperiod hade mest bestått av klassiker som Ibsen, Molière, Strindberg och Tjechov, men nu, sade han i en intervju, tyckte han att det ”skulle vara roligt att sätta upp en pjäs av en levande svensk dramatiker”, och sammanfattar sitt intresse för pjäsen han valt: ”Jag blev förtjust, för här gällde det ju vad som alltid fångat mitt intresse: temat om konsten kärleken, livet och döden.” Emellertid hade han inga större förväntningar på mottagandet: ”Jag har just läst Süddeutsche Zeitungs positiva behandling av ”Regnormarnas” premiär i Zürich. Men jag gör mig inga illusioner. Jag får sällan bra recensioner i München.” Vilket för övrigt var sant, och kanske hjälpte den erfarenheten Bergman att ytterligare förstå Andersen i Enquists pjäs.
Premiärkvällen lovade gott. Christine Buchegger gjorde som Hanne en storartad återkomst till teatern efter att en svår sjukdom tvingat henne till några års frånvaro. Och enligt en svensk rapport ropades ensemblen, regissören Bergman och författaren Enquist in ”minst 15 gånger av den entusiastiska premiärpubliken.” Det hjälpte visserligen inte för kritikeromdömet, som förblev lika ljumt som vanligt: ”Historiskt intresserar fallet naturligtvis inte ett dyft”, skrev en recensent. ”Heibergs är glömda och för Andersen finns väl solidare analyser.” Nåja.
Det skulle dröja femton år tills de samarbetade igen, men kontakten mellan Bergman och Enquist fortsatte. På telefon, kan man förmoda, och per korrespondens, bevarad i Ingmar Bergmans Arkiv. I september 1987 kommer Bergmans Laterna Magica ut. Enquist läser den tidigt och skriver till Bergman:
Käre Ingmar, läste nu på morron färdigt din bok. Nu har du fått så jävla mycket beröm så Du behöver inte mer. Men jag vill bara säga att den är ett mästerverk. Den är så inihelvete bra skriven, och säger så mycket om hur livet kan vara, och är så gripande, och elak på ett så roligt sätt, att jag lägger ihop den och tänker på att tänk om den jäveln är en bättre författare än filmare? Fast du hade ju aldrig kunnat göra så bra film om Du inte varit en så bra författare.
När Enskilda samtal skall komma ut 1995 orkar Enquist inte ens vänta till den trycks, utan snor med sig en kopia av manuskriptet från Norstedts, hans och Bergmans förlag, och skriver igen: ”Det är sällan man läser en roman – för så läser jag den – som innehåller så mycket erfarenhet, förtvivlan och sanning. Jag undrar om inte detta är det bästa Du skrivit, så synd att Du slutat göra film själv.”
Ett par år senare, 1997, är det så dags för Bergman att regissera en ny pjäs av Enquist, nu en urpremiär på Dramaten. Pjäsen hette Bildmakarna. Om ämnet och gestalterna i Ur regnormarnas liv hade fallit regissören på läppen, så var det hela nu ännu närmare, rentav personligt. Bildmakarna handlar om inspelningen av filmen Körkarlen, där regissören Victor Sjöström har bjudit in författaren Selma Lagerlöf till Filmstaden för att se några tagningar. Till visningen kommer också filmens fotograf Julius Jaenzon och Sjöströms älskarinna, skådespelerskan Tora Teje.
Gång efter annan har Bergman upprepat att Körkarlen är den film som betytt allra mest för honom, och han hade ju också själv regisserat Sjöström två gånger: i Till glädje och, helt oförglömligt, i Smultronstället.
Bergman läste pjäsen i sitt tjänsterum på Dramaten och sammanfattade sina intryck:
Jag tänkte att det här är ju något som jag kan, det här känner jag till, dels har jag träffat alla de här människorna, en del väldigt nära, och dels är det ingen människa mer än jag som vet hur det egentligen såg ut i Filmstaden. Körkarlen är dessutom en av mina kinematografiska grundupplevelser. Så jag tog pjäsen i näven, gick ner till Ingrid Dahlberg och sa: det här är det bara jag som vet hur det ska göras. Så jag fick precis den ensemble jag ville ha.
Den här gången var kritikerna med på noterna. Leif Zern i Dagens Nyheter menade att Enquist utvecklats till en gudabenådad konstruktör och att han i Bergman fått en regissör som väl förvaltar textens kvaliteter.” Så var det väl, men för pjäsen själv var det lysande resultatet ändå inte odelat positivt. Bergmans unika förståelse för texten, hans auktoritativa regi och inte minst marknadsföringen av uppsättningen, gjorde Bildmakarna till Bergmans pjäs snarare än Enquists. Det började redan före premiären, med fler intervjuer med regissören om den nya pjäsen än med författaren, och fortsatte på recensionsdagen, när flera recensenter skrev mer om regin än om den nyskrivna pjäsen. Margareta Sörenson i Expressen, exempelvis, analyserade föreställningen utifrån Bergmans snarare än Enquists verksförteckning. "Här finns mindre av attack och energi från Ingmar Bergman än som varit genomgående för hans uppsättningar. Han blickar utåt och bakåt och diskuterar både med sig själv – tänker jag mig – och med aktörerna om konstnärens arbete, om konstens uppgift".
Bildmakarna kom att betraktas som Bergmans snarare än Enquists pjäs. Hur briljant regissören än tog sig an texten är det ändå orättvist. Men kanske kongenialt! Trots allt handlar Bildmakarna om en firad filmregissör som tar sig an en berömd författares verk och gör det till sitt. I pjäsen säger beklagar också Tora Teje för Selma Lagerlöf regissörers tendens att ta över texten: ”Dom vill meka i fred för dig, för dom vet att det är du som har fixat själva anden i boken, och dom vill meka själva med den.”
Och så kan det väl vara. Resultatet för Bildmakarna har hur som helst varit att medan Tribadernas natt, Ur regnormarnas liv, I Lodjurets timma och andra Enquistpjäser spelas regelbundet på europeiska scener så har Bildmakarna knappt uppförts alls efter Bergmans iscensättning. Förhoppningsvis kan det bli ändring på det, men tills vidare kan resultatet av det trots allt enastående samarbetet i dreamteamet Enquist-Bergman ännu avnjutas i form av tv-produktionen av pjäsen, som enligt vissa bedömare till och med överträffade Dramatenuppsättningen.
P O Enquist var en av det svenska nittonhundratalets största författare. Han och Ingmar Bergman hade mycket gemensamt. Nu, kunde vi ju hoppas, kan deras samtal fortsätta. Å andra sidan är det väl som Enquist skriver i Musikanternas uttåg: ”Det gives alltid något bättre än döden.”
– Jan Holmberg, vd Stiftelsen Ingmar Bergman
Redan i livet hade Max von Sydow fått de mest enastående hyllningar – ”världens främsta” och sådant – och nu, när han är död, upprepas de och nya tillkommer. Så jag skall inte bli långrandig, men vill först säga att Max von Sydow förtjänar allt beröm han fick och fortsätter att få. Han var en unik skådespelare som gav alla sina rollfigurer en auktoritet, närvaro och värdighet, oavsett om de förtjänade det eller inte. Han gjorde trots allt över etthundrafemtio filmer; alla var inte oförglömliga, men von Sydows gestaltning var det nästan alltid.
Mycket har sagts och kommer att fortsätta sägas om hans samarbeten med Jan Troell, William Friedkin, Woody Allen, Lars von Trier, Steven Spielberg och många fler, men här vill jag kort säga något om hans betydelse i Ingmar Bergmans filmer, de med vilka han fick sitt genombrott.
Verkligen inte bara filmer, förresten. Bergman och von Sydow arbetade tillsammans på Malmö stadsteater i mitten av 1950-talet, och det var på scenen som deras särskilda förbindelse formades. När Bergman någon gång fick höra hur lysande Max von Sydow var i hans filmer, svarade han: ”Då skulle du se honom på teatern!” Mastodontföreställningen av Ibsens ofta ansett ”ospelbara” Peer Gynt 1957 i Bergmans regi och med von Sydow i titelrollen (på scen i fem timmar!), räknas till den svenska teaterhistoriens allra största ögonblick. Samma år gjorde han sina första filmer med Bergman, och redan en jämförelse mellan dessa två oerhört olika roller demonstrerar Max von Sydows fantastiska register. Den lilla rollen som munter bensinmackföreståndare i Smultronstället växte i von Sydows gestaltning till något stort – de få ögonblick han syns i bild kunde ensamma ha burit hela filmen. Och samma 1957, obegripligt nog, gör Max von Sydow den huvudroll som har betytt mer än någon annan för hans och Bergmans berömmelse: Antonius Block i Det sjunde inseglet. Den plågade riddaren, fylld av tvivel och självhat, slog an ett disharmoniskt grundackord som hans senare roller skulle variera på fantastiska sätt.
Det finns två slags ”Bergmanmän”. Den ene är misantropen som försöker dölja sin löjlighet bakom en kokett självironi. Han spelas, gärna med komisk effekt, av en Gunnar Björnstrand eller en Erland Josephson. Den andre Bergmanmannen är den genuint deprimerade, som inte längre orkar hålla upp någon mask för omvärlden. Den melankoliske Henrik Vogler i Ansiktet, den sorgdrabbade herr Töre i Jungfrukällan, den suicidale Jonas Persson i Nattvardsgästerna, den olycklige Jan Rosenberg i Skammen eller den deprimerade Andreas Winkelmann i En passion … Ingen, nej ingen annan, kunde spela dessa roller så väl som Max von Sydow.
Med hans död försvinner en av de allra sista förbindelserna till en filmkonst och en tid så olik vår, men ändå så lik. För Antonius Block var det pesten, för Jonas Persson atombomben. För oss är det kanske annat, men den grundläggande rädslan inför vad som skall hända med oss, med våra barn, med vår jord, har vi gemensam. Ingen, nej ingen annan, kunde som Max von Sydow ge kropp åt den rädslan. Och med det, trots allt, skänka oss en paradoxal tröst. Nu är han död.
Jan Holmberg, vd Stiftelsen Ingmar Bergman
Det prisbelönade teamet på Landestheater Linz i Österrike tar sig an Fanny och Alexander som för första gången blir musikal. Matthias Davids regisserar, Øystein Wiik står för librettot och Gisle Kverndokk för musiken.
Fanny und Alexander kommer att framföras på tyska, med engelsk text, och har premiär den 4 april.
Hon fick epitetet "Pansarskeppet kvinnligheten" av Ingmar Bergman och briljerade i regissörens 50-talskomedier med sin rapphet, intelligens och tajming – oförglömlig i filmer som Sommarnattens leende och En lektion i kärlek. Den 8 mars 2020 skulle skådespelaren Eva Dahlbeck ha fyllt 100 år.
God jul och Gott nytt år från oss på Stiftelsen Ingmar Bergman - vi ses nästa år!
Vi uppmärksammar tre nya böcker om Ingmar Bergman. Först ut är Leif Zerns summering av sin livsgärning som teaterkritiker, Kritik, där Bergman är en inte oviktig del. Karin Helander, professor i teatervetenskap vid Institutionen för kultur och estetik, är redaktör för den nya antologin Ingmar Bergman mellan teori och praktik: Reflektioner av forskare och konstnärer. Boken består av tjugo texter av bland andra Maaret Koskinen, Suzanne Osten och Anna Sofia Rossholm.
I Bilder av Bergman berättar filmskapare och författare om varsin Bergmanfilm som har påverkat dem. Bland medverkande skribenter finns Tomas Bannerhed, Lisa Langseth och Kristoffer Leandoer.
Läs utdrag:
Kritik
Ingmar Bergman mellan teori och praktik
Bilder av Bergman
Den 21 januari 2020 är det premiär för en helt ny bearbetning av Bergmans Persona, på nya Riverside Studios i London. Produktionen inviger teaterscenen i det nyöppnade kulturhuset Riverside. För regi och bearbetning står Paul Schoolman och i huvudrollerna syns Alice Krige och Nobuhle Ketelo.
Läs mer
Det årliga och välbesökta Bergmansymposiet i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm äger rum den 23 november och har som tema "Bergman och Dämonerna".
Bland de medverkande syns religionspsykologen och författaren Owe Wikström, psykoanalytikern Cecilia Hector, Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, och filmprofessor Maaret Koskinen. Årets film: Vargtimmen.
Bergmansymposium: "Bergman och Dämonerna"
Datum och tid: Lördag den 23 november, kl 10.00-17.00
Plats: Hedvig Eleonora kyrka, Storgatan 2, i Stockholm
Biljetter: Fri entré
Information: https://hedvigeleonora.se/bergmansymposium/
Från programbladet:
Man kan förstå att Ingmar Bergman var trött på epitetet ”demonregissör”, han hade hört det sedan debuten på 1940-talet. Och det hörs fortfarande. På många sätt är det missvisande. Bergman var aldrig den sortens regissör som lurade eller tvingade sina medarbetare. Eller arbetskamrater, för att använda hans eget favoritord i det svenska språket.
Samtidigt är det uppenbart att Bergman hade demoniska drag. Den respekt och ömsinthet han visade arbetskamraterna blandades med välkända vredes-utbrott och svordomar. Mycket av detta kan tillskrivas de ”dämoner” (han stavar dem så) som Bergman själv ofta hänvisade till – de som ständigt ansatte honom och liknar det som idolen Strindberg kallade för ”makterna”.
Andra skulle kalla det för neuroser, ångest eller använda det diffusa men idag så populära begreppet ”psykisk ohälsa”. Men även om det säkert finns rimliga kliniska sätt att analysera Bergman som människa och konstnär, så var han själv noga med att också förstå sina dämoner som ett slags metafysiska krafter, som påverkade honom utifrån. Säkert mest på ont, men även på gott.
Dämonerna ställde till det för Bergman (och hans omgivning), men var också nödvändiga arbetsredskap. Han hade, åtminstone i perioder, förmågan att som han sade spänna dem för vagnen, tvinga dem att göra nytta.
I årets Bergmansymposium håller under förmiddagen psykoanalytikern Cecilia Hector, VD för Ingmar Bergman Stiftelsen Jan Holmberg och religionspsykologen Owe Wikström varsitt föredrag över ämnet. Pianisten Ivetta Ihrka och cellisten Filip Graden står för musiken. Efter lunch introducerar Maaret Koskinen filmen Vargtimmen. Efter filmvisningen håller Sven Milltoft och Maaret Koskinen ett panelsamtal med förmiddagens medverkande. Dagen avslutas med mingel i kyrkan.
Välkommen!
Jan Holmberg, Sven Milltoft