Att bekänna färg

Även vi normalbegåvade har svårt att fatta att Victor Sjöströms arbetsrum skiftade i olika nyanser av brunt; att Ingrid Thulins klänning för promoveringshögtiden var kornblå eller att Bibi Anderssons kinder hade en klädsamt röd färg. Kort sagt: det är inte lätt att begripa att verkligheten gick i färg också när svartvita filmer som Smultronstället spelades in.

Men så händer det att vi får se en enstaka färgbild från inspelningen, att en bevarad kostym ställs ut på museum eller att ett färggrant rekvisitaföremål återfinns i något arkiv – och plötsligt påminns vi om att det mesta av verkligheten, också i det förflutna, kommer i kulörer.

Våra vänner på Criterion Collection gav häromdagen några påminnelser om detta, där i synnerhet purpurprakten i I fjol i Marienbad fick oss att fladdra iväg i "tänk-om"-tankar.

Från sådana här resonemang är ju nämligen steget inte långt till kontrafaktiska historiespekulationer: tänk om t.ex. Såsom i en spegel skulle varit i färg! Det var faktiskt nära. I februari 1960 meddelade Dagens Nyheter att Bergmans nästa film skulle bli i färg:

"Max von Sydow och Gunnar Björnstrand är redan vidtalade att spela roller i färgfilmen, som bara har fyra roller. Arbetsnamnet på denna ännu oskrivna film är 'Tapeten' och mer vill inte Ingmar Bergman avslöja än att denna tapet är grön och viktig för handlingen."

Detta sista kan vi nu bekräfta! Att tapeten var grön alltså. För samma dag som Criterion publicerade sina färgbilder från klassiska svartvita filmer så hittade våra kolleger på Svenska Filminstitutets bibliotek en intressant sak i sina gömmor: just den tapet som skulle ha blivit filmens namn. Design: P A Lundgren, förstås! Det visade sig vara en besvärlig mönsterpassning, men våra målare jobbar på att få till Filminstitutets vilorum till ett riktigt skönt psykbrytskrymsle.

Såsom i en spegel, med dess Paulusreferens och allt, är ju en fin titel. Men just idag skulle vi gärna ha sett att den hetat det Bergman tänkte sig efter att han övergivit "Tapeten", men tvingades slopa för att Olle Hedberg redan använt titeln: "Bekänna färg".

PS. Stand-in för Harriet Andersson ovan är Ola Törjas på Svenska Filminstitutets bibliotek.