Långfilm, 1950

Sånt händer inte här

Politisk allegori riktad mot Sovjetunionen om den djävulske Atkä Natas som spionerar på flyktingar i Sverige.

"Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå."

Ingmar Bergman i Bilder

Om filmen

Romanen Inom 12 timmar av den norske författaren Peter Valentin, pseudonym för Waldemar Brøgger, utkom i Stockholm 1944 på Bonniers förlag.

På grund av den gryende konflikten mellan svenska staten och filmbranschen om nöjesskatten (jämför Sommarlek) hade Svensk Filmindustri bråttom att producera en internationellt gångbar succé i form av en spionthriller. Herbert Grevenius anlitades för att skriva manuskriptet och Ingmar Bergman åtog sig "av ekonomiska skäl" regijobbet. Det blev en plåga.

sånt händer inte här, arkivmaterial, b20900003a — I regimanuset har Bergman nedtecknat rollistan med ett litet tillägg angående Atkä Natas: "Det blev inte Ebbe R. Han var världsfederalist och ville inte vara med i en film som riktade sig mot något land eller åskådning. Hu sade greven!"

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Inspelningen
Inspelningen startade i början av juli 1950, så gott som direkt efter Bergmans Sommarlek, och avslutades under senare hälften av augusti. Exteriörer togs bland annat på Södermalm i Stockholm. Export av filmen planerades från början, varför en engelsk version samtidigt framställdes. Kontrakterandet av Signe Hasso och Alf Kjellin kan ses som ett led i bolagets strävan att nå ut på den angloamerikanska marknaden. Signe Hasso, som då inte uppträtt i svensk film sedan början av 40-talet, var bofast i Hollywood men teaterengagerad i England. Alf Kjellin hade inlett sin amerikanska karriär. I England släpptes filmen vid årsskiftet 1952–53 under titeln High Tension; i Tyskland kom den 1959 med titeln Menschenjagd.

Sånt händer inte här, bakombild, Bergman, Signe Hasso — Det blev en miserable inspelning. Signe Hasso (Vera Irmelin), inkallad för att sprida Hollywood-glans över produktionen, var deprimerad och tungt medicinerad.

© SVT Bild

Bergman i Bilder:

Jag var inte alls främmande för att göra en deckare eller en thriller. Det var inte det som var orsaken till min vantrivsel. Det var heller inte Signe Hasso. Hon var inkallad som den internationella stjärnan i en film som med ofattbar enfald hoppades skulle bli en framgång ute i stora världen. Sånt händer inte här gjordes därför i två versioner: en svensk och en engelskspråkig. Men Signe Hasso, som var en begåvad och varm mänska, mådde dåligt under inspelningen. Hon var beroende av mediciner och man visste aldrig när hon var euforisk eller depressiv. Det var visserligen en svårighet men den var inte avgörande.

Min kreativa förlamning inträdde efter fyra inspelningsdagar. Jag träffade då de exilbaltiska skådespelare som skulle medverka. Det var ett chockartat möte. Jag insåg plötsligt vilken film vi borde ha gjort. Det fanns bland dessa landsflyktiga aktörer öden och erfarenheter som gjorde den lättsinnigt konstruerade intrigen i Sånt händer inte här närmast obscen. Innan första veckan var slut begärde jag företräde hos SF-chefen och bad honom att lägga ner projektet. Men tåget var i gång och gick inte att stoppa. I ungefär samma veva drabbades jag av influensa och ur den uppstod en nästan komiskt ursinnig sinusit som plågade mig under resten av inspelningen. Det var själen som satte sig till motvärn, förskansad längst inne i bihålornas mörker.

Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå. Straffet uteblev inte: Sånt händer inte här gick till premiär hösten 1950 och blev ett välförtjänt kritiker- och publikfiasko.

Sånt händer inte här, Ulf Palme — Istället för Ebbe R blev det Ulf Palme som axlade rollen som Atkä Natas.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Efterspel

Filmen fick överlag dålig kritik, men många recensenter visste inte om de överhuvudtaget skulle ta filmen på allvar. Den mest välvilliga kritikern var Stockholms-Tidningens Robin Hood, som bestämt sig för att upphovsmännen ville driva med honom. Grevenius och Bergman var allvarsmän, och inte kunde väl de på fullt allvar vilja åstadkomma något som detta? Filmen var en satir, ansåg han. Vilket den nog inte var.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Svensk filmdatabas.
Svensk filmdatabas.

Distributionstitlar

Alternativtitel: Tolv timmar (titel på synopsis)
Cela ne se produirait pas ici (Frankrike - översatt titel)
High Tension (Storbritannien)
Menschenjagd (Västtyskland)
Sellaista ei tapahdu täällä (Finland)
Sådan noget hænder ikke her (Danmark)
Sånt hender ikke her (Norge)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Smink: Firma Carl M. Lundh AB
Förlaga: løpet av tolv timer (Roman) av Waldemar Brøgger

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 84

Censur: 077.757
Datum: 1950-10-18
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2315meter

Urpremiär: 1950-10-23, Röda Kvarn, Stockholm, Sverige, 84 minuter

Inspelningsplats

Sverige
Filmstaden Råsunda (ateljé)
Biografen Lejonungen, Södermalm, Stockholm (interiör)
Stockholm (exteriörer)

Musik

Titel: Donald Goofy
Kompositör: Oliver Wallace
Kommentar: (enligt avtal med RKO Radio Pictures fick detta avsnitt endast förekomma i den i Sverige visade versionen; i exportversionen var det ersatt med 185 meter musik av Herbert Stéen)

Titel: Florida Special
Kompositör: Dick Kolmar
Kommentar: (instrumental)

Titel: Nele, Ay! Ay! Ay!
Kompositör: Armand Crabbé

Titel: Den blomstertid nu kommer
Textförfattare: Israel Kolmodin (1694) Johan Olof Wallin (1819)
Britt G. Hallqvist (1979)

Titel: Du gamla, du fria
Alternativ titel: Du gamla, du friska
Textförfattare: Richard Dybeck (1844)

Titel: Night in Rio
Kompositör: Roberto Romero
Textförfattare: Martin Kalmanoff

Titel: Sjungom studentens lyckliga dag Alternativ titel: Studentsång
Kompositör: G***** (Pseudonym) (1851)
Textförfattare: Herman Sätherberg

Texten avslöjar filmens slut.

En främling anländer med flyg till Stockholm från diktaturstaten Liquidatzia. Från sitt hotellrum söker han telefonkontakt med militärattachén vid amerikans!ka ambassaden men når honom inte.

I Sverige vistas flyktingar från områden som Liquidatzia ockuperat. En grupp har samlats för att fira ett bröllop. Bland deltagarna finns den unga rättskemisten Vera. Medan festen pågår kommer den svenska poliskommissarien Björn Almkvist och meddelar Vera att en av flyktingarna, en kvinna, begått självmord till följd av de hotelser Liquidatzias agenter i Sverige utsatt henne för. Vera, som en gång varit tillsammans med Almqvist, anförtror honom sin egen oro.

När Vera återvänder till sitt hotellrum samma kväll sitter främlingen där. Han är Atkä Natas, moraliskt upplöst av sina krigserfarenheter och städse beredd att gå de makthavandes ärenden för att överleva. Han har bl a tjänstgjort som lägerchef och låtit avrätta tusentals människor.

Vera har gift sig med Natas för att skydda sina föräldrar men Atkä berättar att han angivit dem; de har därefter deporterats. Atkä har tagit med sig hemliga uppgifter om diktaturstatens agenter och om de politiska förhållandena i landet för att om nödvändigt kunna hoppa av västerut. Dokumenten förvarar han i en portfölj.

Ingenting binder nu Vera vid Natas. På natten sticker hon en injektionsspruta med bedövningsmedel i nacken på honom, tar de hemliga handlingarna och sänder dem till polisen. En studentfirande provinsialläkare på hotellet konstaterar att mannen är död, möjligen mördad.

Liquidatzias agenter tar sig in på hotellrummet och för bort ''liket''. Natas är i själva verket bara bedövad. Då han kvicknar till tvingas han under tortyr bekänna att han förlorat de hemliga handlingarna och vad de innehåller. Han beordras återskaffa portföljen och hjälpa till att oskadliggöra Vera.

Almkvists känslor för Vera har på nytt väckts. I stället för att arrestera henne för mord tar han henne med sig till sitt hem i en förort. Där uppenbarar sig plötsligt Natas och lyckas med list ta ifrån polisen både tjänstepistolen och portföljen. Agenterna, som skuggat Natas, tränger sig in, misshandlar Almkvist och för bort Vera i sin bil. Omtöcknad försöker Almkvist förflytta sig till stan. Uppbragta villaägare ser hans vingliga bilfärd som ett fall av rattfylleri.

I ett obevakat ögonblick lyckas Natas fly ur agenternas bil med portföljen men de är honom snart i hälarna. Instängd på Katarinahissens gångbro föredrar han att kasta sig ned hellre än att låta sig gripas.

Almkvist har erinrat sig namnet på en båt agenterna talat om: MROFNIMOK GADYN. Ett stort polispådrag dras samman i hamnen och båten genomsöks under Almkvists ledning. Tack vare en liten hund spåras Vera som ligger bakbunden och överplåstrad i botten på en livbåt. Under kaptenens protester för Björn Vera tillbaka till Sverige, åberopande att hon misstänks för mordförsök.