Om Grevenius

Född Gustaf Vilhelm Herbert Grevenius den 7 oktober 1901 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Han arbetade som kritiker först på Stockholms Dagblad och mellan åren 1931–50 på Stockholms-Tidningen. Han skrev en journalistisk teaterkritik och var den förste stockholmkritiker som regelbundet följde teatrarna i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Han följde nära och intresserat Ingmar Bergmans utveckling från dennes studentteaterstart. Det var också Grevenius som 1944 rekommenderade Helsingsborgs anrika stadsteater att satsa på den då blott 26-årige Bergman som ny teaterchef.

Mellan åren 1950–57 var han chef för Radioteatern, en teaterform som han alltid varit mycket förtjust i. Redan 1934 initierade han den första radioteaterserien kring svensk dramatik. Under hans chefstid producerades stora serier kring aktuell och klassisk dramatik. Han skrev för sådana serier omfattande introduktionsböcker, bland annat en om Bernard Shaw och en om Bertolt Brecht. Sin teaterkritik gav han ut i tre volymer, I afton klockan 8 (1940), Offentliga nöjen (1946), Dagen efter (1951).

Herbert Grevenius debuterade 1927 som dramatiker med kvinnodramat Sonja på Dramaten. Pjäsen blev sedan 1943 film i regi av Erik "Hampe" Faustman. Han klassificerades till en början som arbetardramatiker och visade ett handlag med vardagsspråk som sedan följde honom genom hela karriären. För Gösta Ekman skrev han 1932 Den siste Bernadotte och ett par år senare dramat Första Maj för Göteborgs stadsteater. Hans första stora publiksuccé var Som folk är mest, som ursprungligen var en serie kortpjäser för radio 1935 men som utvecklades till en bra vardagskomedi på Dramaten. Även denna pjäs filmades ett par år senare. 

Grevenius anpassade inte bara sina egna pjäser för film utan var dessutom medförfattare till Ingmar Bergmans Det regnar på vår kärlek, Törst och Frånskild. Han skrev även Carl Th Dreyers svenska film Två människor och senare under 1940- och 50-talet filmer som Främmande hamn, Ubåt 39 och Flickan i frack. När Ingmar Bergman blev Dramatenchef 1964 skyndade han sig att engagera Grevenius som litterär medarbetare och dramaturg, uppgifter som Grevenius innehade till slutet av 1980-talet. Han översatte flera pjäser och bistod med råd och dåd i repertoarfrågor. I Laterna Magica skriver Bergman:

”[...] Herbert Grevenius, teaterkritiker, är en av mina käraste vänner. Vi möts nästan varje dag på Dramatiska Teatern, han är när detta skrives åttiosex år, alltid lika älskvärt försmädlig, alltid rökande en av sina dagliga femton cigaretter.

Vid min begynnelse står Torsten Hammarén och Herbert Grevenius som omutligt stränga änglar. Av Hammarén lärde jag hantverket, av Grevenius en viss tänkereda. De nöp mig, knådade mig och tillrättavisade mig.”

Grevenius betraktade aldrig teater som finkultur. Som kritiker gled han mellan olika genrer utan att någonsin förakta exempelvis revyn. Och som dramatiker var han en av de ledande i Sverige under 1900-talets första hälft.

Herbert Grevenius avled i Stockholm den 9 december 1993.