Det sjunde inseglet, den åttonde dödssynden

av Kristoffer Leandoer

1954 utkommer Sagan om ringen och Sagan om de två tornen, 1955 Sagan om konungens återkomst. På sommaren 1956 spelas Det sjunde inseglet in och har premiär i februari följande år på Röda Kvarn. Två stora diktverk i atombombens skugga, som bägge haft ett enormt inflytande på vår populärkultur och dess begreppsvärld, som bägge väljer en medeltida bildvärld för sina berättelser om ansvarstyngda hemvändande riddare i envig med dödens krafter, nattliga ritter genom hemsökta hålvägar, glada måltider i solen och enkla följeslagare som helst bara vill sjunga men ändå har ögon som kan se en himladrottnings steg över ängen. Döden ligger hotande över Tolkiens Midgård liksom döden ligger hotande över det soliga sommarlandskap som riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns rider hemåt genom. Det sjunde inseglet är som bekant förlagd till pestens 1300-tal, då en tredjedel av Europas befolkning beräknas ha dött. Tolkiens Midgård har lika väldokumenterade massförintelser i sin historia (även om dessa dokument ytterst har samma källa, nämligen J. R. R. Tolkien själv).

1956 är Suezkrisens år, vätebombsprovernas år: från maj till juli äger sjutton vätebombstest rum vid Bikiniatollerna. Täcknamnet är Operation Rödvinge. Andrea Doria sjönk och regalskeppet Vasa hittades. Förlisningar, förberedelser till massmord. Och från den 2 juli till 24 augusti spelas alltså Det sjunde inseglet in, i Hovs Hallar i Skåne och Gamla Filmstaden i Solna.

Tolkien värjde sig mot varje försök att läsa in samtiden i hans skapelse, och tröttnade aldrig på att påpeka dess extremt långa tillkomsttid: atombomben var inte påtänkt när den unge studenten skrev sina första sånger på alviska. Ändå konstaterar han i brev 1938 att «den rådande tidens mörker har haft viss inverkan på den», och i september 1944 jämför Tolkien själv Maktens ring med atombomben: «Man kan inte bekämpa Fienden med hans egen Ring utan att bli till en Fiende». Det finns inga genvägar. Med makt kan man inte skipa rätt. (Med andra ord: efter Hiroshima och Nagasaki lever vi i en värld där Boromir lyckades ta ringen av Frodo vid Stora floden.)

Mot det mycket mörka ställer både Bergman och Tolkien framför allt det mycket lilla. Enkla nöjen som piptobak och öl. Dåliga skämt. En skål med smultron och mjölk. «Detta skall vara mig en stor tillräcklighet», säger riddaren med en högtidlighet som snuddar vid det löjliga, men meningen är klar: det lilla ljuset väger upp det stora mörkret, det är smultronen bland vänner och inte korstågen för höga ideal som gör livet värt att leva.

Den fundamentala skillnaden mellan dem ligger varken i konstformen, genren eller omfånget utan i det faktum att Sagan om ringen skildrar en kamp, medan Det sjunde inseglet beskriver något som händer långt sedan kampen utkämpats och förlorats: det korta tillståndet mellan dom och verkställande, den tystnad och frist på en halvtimme som enligt Uppenbarelseboken äger rum sedan Lammet brutit det sjunde inseglet (även om denna halvtimme tänjs ut gånger tre, till normalt spelfilmsformat).

Allt har med andra ord redan hänt.

Jämför riddarens hemkomst med Aragorns festliga intåg i Gondor sedan Mordor slutligen besegrats. När riddaren äntligen når sitt hem går luften ur filmen, och det som är kvar slarvas igenom som de sista dragen i ett schackparti där utgången är given. Mitt i natten smyger Antonius Block in bakvägen i sin egen borg, anför sitt följe genom långa korridorer, skyndar på dem med knappa gester, det går fort, utan ceremonier och utan ord, som om alla hade bråttom att äntligen komma fram till slutet: återseendet med makan efter tio års bortovaro i kriget sker också utan krusiduller, närmast brådstörtat. Riddaren förklarar att han är lite trött och hustrun dukar fram frukost. När Odysseus kommer hem från tio års krig ställs det till med både fest och massmord på friare – inte frågan om dylika excesser hemma hos Antonius Block. Här finns ingen plats för känsloutbrott. Tiden är ute. Alla faller på knä inför Döden och kameran zoomar in den stumma flickans extatiska ansiktsuttryck. Innehållsligt är Det sjunde inseglet strängt taget bara en provkarta på människans sätt att reagera inför sin egen förestående bortgång: i och med denna hängivna bejakelse blir kartan komplett.

Eller blir den komplett? Det grubblas, förnekas eller bejakas. Men det förhållningssätt till döden som uttrycks i en medeltida riddardikt som Sir Gawain and the Green Knight förekommer inte alls hos Bergman. Sir Gawain rider mot en garanterad död när han rider ut till sitt avtalade möte med den gröne riddaren, en jätte med övernaturliga krafter, men inte för ett ögonblick låter Gawain detta rubba sitt goda humör: «The knight ever made good cheer, / saying, ’Why should I be dismayed? / Of doom the fair or drear / by a man be assayed.’» (Citerat efter J.R.R. Tolkiens 30-talsöversättning från medeltidsengelskan, Simon Armitage översätter år 2007 samma textställe såhär: «Yet keeping calm the knight / just quipped, ’Why should I shy / away? If fate is kind / or cruel man still must try.’») Det Gawain känner är tillit: han har lagt sitt öde i Guds händer och litar till att allt ordnar sig. Samma lugna tillit formuleras gång på gång i Tolkiens värld. I november 1954 förklarar han: «Men i myten betraktas Döden – det att människans livslängd helt enkelt är kort – inte som något straff för Syndafallet, utan som en biologiskt (och därför även andligt, eftersom kropp och ande är förenade) inneboende del av människans natur.» Detta är den tidiga kristna synen på döden, uttryckt till exempel hos den brittiske munken Pelagius på 400-talet: döden är inte en följd av syndafallet, utan människans naturliga tillstånd, det naturliga villkoret för varje mänskligt liv. Med andra ord är det nyfödda barnet inte dömt. Mot detta står Augustinus doktrin, som blev den segrande i den kristna kyrkan, enligt vilken ett odöpt barn är dömt till evig fördömelse, människan är fallen, dömd från födseln och oförmögen att göra gott på egen hand. Vi är syndiga och därför ska vi dö. Sådan är det Det sjunde inseglets värld, där döden är en dom över människan, ett kvitto på hennes fördärv.

Från början var de sju dödssynderna åtta till antalet; den försvunna dödssynden hette tristitia, modlöshet, nedslagenhet eller förstämning. Dialogen i Det sjunde inseglet är rena tävlan i tristitia, skäl att hålla modet uppe anför ingen. Det spelar ingen roll vad vi gör. När filmen börjar är utgången redan avgjord. Det vi får se är strängt taget ett antal förhållningssätt inför denna säkra utgång, från grimas och flykt till resignation eller hänryckning.

Allt har redan hänt. Det finns inget att kämpa för. Ingen går fri. Nästan ingen. Riddaren räddar inte häxan från bålet. Riddaren räddar inte sig själv, sin väpnare eller sin hustru. Men genom att för en kort stund avvända Dödens uppmärksamhet räddar han faktiskt den lilla gycklarfamiljen, som får fortleva i sin familjeidyll obekymrad av världens gång, i ett förebådande av det berömda talet om «den lilla världen» i Fanny och Alexander. Barnslig oskuldsfullhet och okunskap är hos Bergman den enda vägen till frälsning, och därför är Fanny lyckligare än Alexander, gycklaren lyckligare än riddaren.

Man kan tycka att detta är ytterligare en likhet med Tolkiens värld, där hobbitarnas fredliga Fylke framhålls som ett ideal, men faktum är ju att Frodo räddar världen genom att offra sig själv och sin hemhörighet i «den lilla världen» Fylke. Konsekvensen av att bära ringen och offra den är att ge upp oskuld, barnslighet och okunskap – att tvingas växa – på sätt som motsvarar hur Arwen offrar sin odödlighet för kärleken till Aragorn. Hos Bergman däremot kan man inte växa, allt tänkande är hos honom liktydigt med grubbleri, i förväg utdömt som sterilt och meningslöst: det finns därför ingen reell nivåskillnad mellan riddarens förtvivlade grubbel och väpnarens cynismer; intellektet är en ren återvändsgränd, att växa innebär med nödvändighet att förfalla: «du med dina drömmar och syner», säger gycklarens hustru Mia milt överseende till sin make. Man har en känsla av att det egentligen är filmens upphovsman hon vänder sig till. Om Freud har rätt i sin teori att all konst är önskeuppfyllelse, står det ganska klart att just detta är Bergmans önskan: att genom en kvinnas försorg få reduceras till ett barn, en drömmare utan ansvar – och ändå behålla den vuxnes makt att kunna gestalta denna situation. Vilket han ju fick. Så schackpartiets verklige vinnare är kanske varken Riddaren eller Döden utan den tredje popkulturella klichén som föddes där på stranden i Hovs Hallar: Regissören. 

(Utdrag ur boken Bilder av Bergman)