Jack hos skådespelarna

Om texten

En expressionistisk tvåaktspjäs om en skådespelartrupp som behandlas som marionetter av sin regissör, en självsvåldlig, diabolisk gudsfigur. Enligt Henrik Sjögren (i Lek och raseri) har pjäsen satts upp en gång på Lilla teatern i Lund i regi av Eric Heed 1953, men pjäsen brukar oftast refereras till som ospelad.

Teatermiljön etableras, naturligt nog, tidigt hos Bergman och skulle förbli en favorit.

Mikael: På den här teatern har jag varit i fyrti år. Fyrti år du! Och jag har min själ och pina aldrig sett honom, hört honom eller luktat honom och ändå är det som vore han med jämt, jämt, varje stund.

Mikael: Jag ska bjuda dig. Kom in i sceningången så ska jag ta hand om dig. Fråga bara efter Mikael Bro.

Jack: Tack ska du ha.

Mikael: Så ska du träffa dom allihop. Hela bandet. Det blir en bekantskap. Och min fru. (Skrattar.) Hon kommer att vrida huvet på dig. Hon kommer att vara vit och skör och stora mörka ögon har hon och gul klänning och jag kommer att säga: Får jag föreställa Jack Kasparsson, korpral, – min fru, den berömda skådespelerskan Nelly Ostery, kvinnan mot vars sköte allt manligt intresse sammanstrålar. Den löpska förbannade hynda som jag råkar vara gift med. Älskar! Hatar!

Jack: Vad alla mänskor är lustiga här.

Nelly: Är vi.

Jack: Ni är precis som uppskruvade med en nyckel och så går ni och går.

Nelly: Vad du är söt.

Jack: Det är som ingenting angick er, som om ni inte tog någonting på allvar.

Nelly: Det är väl inte så konstigt. Det är teater alltihop.

Jack: Teater alltihop!?

Nelly: Ja visst. Äsch inte vet jag. Fråga min man. Han vet allting om sånt. Och det bästa han vet är att få prata.

Mikael (skriker, slänger revolvern): Nej jag vill inte. Jag vill inte vara med om det här. Hör ni inte, som sitter där ute. Vi har inte lång tid på oss. Snart kan vi inte göra någonting längre. Begriper ni inte att vi är ju mänskor? Vi är skapade för att leva, för att älska och hjälpa varandra. Vi måste tänka… Vi måste försöka förstå! (Ridån har gått ner. Några av skådespelarna har kommit in och försöker föra ut Mikael. Men han är stark och fortsätter att skrika.) Sitt inte och glo som idioter. Gå härifrån, hem och börja om från början. Be till Gud. Det är det enda vi har kvar. Det är det enda… Det är det enda… Vi måste älska varandra… Vi måste hjälpa… Hör ni…? Hör ni…? Vi ska dö… Och sen är det försent… Helvetet är över oss… Gud som haver barnen kär, se till oss som små är… Djävlar vad det gör ont i huvet, djävlar.

Mikael: Du Jack.

Jack: Ja.

Mikael: Kom ihåg vad jag säger dig. Om direktörn erbjuder dig jobb vid teatern ska du säga nej. Om Nelly förösker gå in säng med dig ska du tacka nej. (Jack och Nelly byter en blick. Jack förvirrad, sväljer.)
Och du! Gå tillbaka till ditt militärliv, vad du gör. Och jag är ledsen att jag dragit dig in i det här. Phu! Hö! Det är besvärligt att prata med käften i nordväst. (Paus.) Bry dig inte om vad jag skrek åt publiken. Det gjorde jag i fyllan. Och jag kan inte låta blir… låta bli… låta bli… att hata den här mänskan som sitter här och envisas  med - att - hålla – min – hand. (Paus.) Jag måste skratta … Nu får Bernhard flytta upp i pèrenoblefacket… karaktärsrollerna… jaja han är för gammal att vara förste älskare. Nu blir han andre… d. v. s. äkte mannen.

Bernhard (reser sig): Käre Jack. Du är nu en av oss. Du tillhör nu den utvalda skara som skall sätta plog och harv i hjärtegrundes mull, där författaren sedan skall så. Det är ett viktigt värv du åtar dig. Fyllt av den strängaste disciplin och den största ödmjukhet. Det blir inte att sätta foten på sufflörluckan och sjunga några arior. Nej min vän du får ödmjukhet inordna dig in den helhet som kallas ensemblen. Ödmjukhet kom ihåg det, det är skådespelarens första och enda dygd. Han skall vara ödmjuk som en blomkalk som vänder sin krona mot strålkastarskenets livgivande solstrålar och ödmjuk och försöka finna den pärla som kallas den stora konsten att kastas för svinen. Ja Käre Jack, glöm aldrig detta att teatern är den största, den djupaste av alla konster, ty den har sin rot i det sant mänskliga i hjärtats ljuvaste åtrå och själens mörkaste djup och ödmjukt skall man lyssna till rösten inom sig som talar till mig och säger mig var jag skall finna denna pärla, som är konstens törnbeströdda stigs mål och mening. Broder! Ja, jag vill kalla dig så… Du får nu leva ditt liv i skådespelets, i teaterns värld och minns alltid vad din gamle vän Bernhard Söderberg sade till dig då du inträdde på konstens farofyllda vädjobana. Ödmjukhet sade din gamle vän. Ödmjukhet ropade han i ditt öra. Låt mig vara slaven på din triumfvagn och – nej låt mig vara din broder, din vän, din hjälpare och höjer jag Bernhard Söderberg mitt glas för min broder, min kollega, min unge lärjunge Jack Kasparsson och låt oss alla förena oss i en skål för min unge vän Jack Kasparsson. Skål!

Jack: Det är ändå underligt att tänka sig. Nu ligger han där Mikael. Där ute på körgårn och hans själ vet allting om det som han undrade så mycket över… Och där ligger tusentals andra döda mänskor och deras själar vet också någonting. Varför kan inte vi få veta någonting? Varför ska vi bara gå så här? Var finns Gud nånstans? Varför håller han sig undan och varför säger han aldrig nånting?

Direktören (vänligt): Ja, ja… Det är jag som är direktörn. Teodor Skarp. Så liten jag är vad! Och så föga skräckinjagande… Men ful. Tycker ni inte att jag är ful… Det är min elakhet se... Den har satt sig i ansiktet på mig som utslag och vårtor. Men jag är inte farlig. God dag Jack.

(Bugar. Han räcker framhanden. Jack fattar den och bockar sig.)

Tokiga direktörn är ute och går i kväll som han ser. Tittar på sin kära gamla teater… Som ska gå all världens väg. Jaja. Det har varit en fin leksak. Det har varit en fin leksak. Den har varit av stort värde för mig.