Efter repetitionen

Jurgen Schildt i Aftonbladet:

Men framför allt vilar kameran, den skamlöst närgångna, på den Henrik Vogler som spelas av Erland Josephson och som hunnit bli tung och ärrad i regissörstjänsten. Det är honom det åligger att torgföra ett urval av Ingmar Bergmans erövrade synpunkter. Att konstnärskapet är en salighet och ett fanskap och därtill, om jag inte hörde fel mellan raderna, en social onödighet som tangerar lyxliret. [...] Men under dialogerna, om vi skrapar på dem, handlar alltså Bergmans kammarspel om rutinerna och genomskådandet, om världen som vilja och föreställning. Det vill säga om triumfens leda, vetskapen att han behärskar alla tricken parad med aningen att han inte gitter tillgripa dem en gång till. Det gör han nog. Till dess ska sägas att gårdagens Bergman-inlaga blev en sträv och dov begivenhet; tät i sitt spel, indiskret i sina psykiska belysningar, på en gång begränsad i formatet och snärjande i sin uttrycksrikedom.

Per Allan Olsson i Dagens Nyheter:

Är demaskeringen av regissören Henrik Voglers drivkrafter lika avslöjande när det gäller människor som står utanför den magiska teatern? Alla frågetecken till trots, fångas även jag i Efter repetitionen av den bergmanska magin: hans dramatiska bildberättande och förmåga att sporra skådespelare till stordåd. Ingrid Thulins porträtt av den äldre, alkoholiserade skådesperskan bränner ännu på näthinnan och äger naturligtvis en giltighet utöver alla förebilder; fången i sitt 'enda uttryck' - teaterns - kämpar hon för sitt liv på och utanför scenen.

Jan Aghed i Sydsvenska Dagbladet:

Efter repetitionen är en bildmässigt stillastående historia. Men Bergman har sedan länge en så fingertoppskänslig intuition för bildstorlek, bildväxling och bildrytm och omger sig som bekant med så expressiva skådespelaransikten att även den dramatiska miniatyren blir en intensiv visuell upplevelse.
 

Distributionstitlar

After the Rehearsal (USA)
Après la répétition (Frankrike)
Despues del ensayo (Spanien)
Efter repetitionen (Danmark)
Efter repetitionen (Norge)
Nach der Probe (Västtyskland)
Po próbie (Polen)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Cinematograph AB, Personafilm GmbH
Förlaga: Efter repetionen (Pjäs) av Ingmar Bergman

Bildformat: Vidfilm (1,85:1)
Färgsystem: Färg
Ljudsystem: Optisk mono

TV-visning: 1984-04-09, TV1 Sverige, 75 minuter

Henrik Vogler: I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken. Vad som var självklart för en minut sen är besynnerligt och svårgenomskådligt.

Anna Egerman: Varför ville du att jag skulle göra Indras dotter?
Henrik Vogler: För att du är ganska begåvad.
Anna Egerman: Så du tycker det i alla fall?
Henrik Vogler: Jag såg dig på en elevuppvisning. Agnes i Brand. Den var förfärlig.
Anna Egerman: Ja, det var förfärligt.
Henrik Vogler: Så dålig är man bara om man är begåvad.

Henrik Vogler: Jag knådar texten i ett visst bestämt syfte. I slutet låter jag ett väldigt kors resa sig eller hundra statister uppfyller scenen, uselt klädda, med lyft vänsternäve. Jag våldtar Strindberg. Det går mycket bra, högsta mode. Kritiken hyllar mig, jag har dammat av den gamla stofilen.

Anna Egerman: Är det så viktigt att vara noga med känslorna och känslornas uttryck? Om jag inte har mitt lilla privatspel, hur ska jag då skydda mig mot omvärlden?
Henrik Vogler: Gissa.
Anna Egerman: Man kanske inte ska skydda sig.

Anna Egerman: Många regissörers väg är kantade av ihjälslagna skådespelare. Har du någonsin brytt dig om att räkna dina offer?

Henrik Vogler: Jag älskar skådespelarna, därför kan jag aldrig skada dem.

Henrik Vogler: Allting föreställer. Ingenting är.

Rakel: Har du sån ångest för ditt eget tumult att du inte orkar med det oberäkneliga?
Henrik Vogler: Du börjar bli olidligt teatralisk.
Rakel: Jaså, tycker du det? Förlåt då.
Henrik Vogler: Jag hatar tumult, aggressioner och känsloutbrott. Jag administrerar, fördelar och organiserar. Jag deltar inte i dramat, jag materialiserar det. Jag avskyr det spontana, oöverlagda, opreciserade. Jag har ingen plats för egna komplikationer, annat än som nycklar till pjäsens hemligheter, eller impulser för skådespelarnas kreativitet. Min repetition är en operation i en operationssal. Där härskar självdisciplin, renlighet, ljus och stillhet. Bara så kan vi närma oss gränslösheterna, svårigheterna, mörkret. Bara så löser vi gåtorna och lär oss upprepandets mekanismer.

Rakel: Teater är skit och snusk och kåthet, tumult, rassel och djävulskap. Jag tror inte ett ögonblick på din renlighetsteori. Den är förljugen och suspekt. Den är typiskt du.

Henrik Vogler: Jag har alltid misslyckats med Tartuffe.
Rakel: Just därför skulle du försöka en gång till.
Henrik Vogler: Dessutom tycker jag pjäsen är tråkig.

Henrik Vogler: Var rädd om din barnslighet. Den är ett utmärkt filter mot medvetenheten, som i ditt fall är påtaglig.
Anna Egerman: När jag råkar ut för mina passioner är jag inte det minsta medveten.
Henrik Vogler: Svartsjuk?
Anna Egerman: Normalt.
Henrik Vogler: Jaså, normalt. Jojo, jag tror dig.
Anna Egerman: Och du själv?
Henrik Vogler: Ja, knappast normalt.

Texten avslöjar verkets slut.

Filmen utspelar sig på en teaterscen, efter en repetition av Strindbergs Ett drömspel. Kameran flyttar sig inte utanför spelplatsen.
Regissören Henrik Vogler har, försjunken i tankar, dröjt sig kvar på scenen. Det är hans femte uppsättning av pjäsen under hans långa teaterbana. Sittande vid regibordet tänker han genom dagens arbete och slumrar till. När han vaknar till, menar han sig märka att någonting är förändrat "på ett ogripbart sätt".
Den unga skådespelerskan Anna Egerman inträder på scenen. I pjäsen spelar hon Indras dotter. Hon har återvänt för att söka efter ett glömt armband. Det är uppenbart att det är en förevändning för att träffa regissören i enrum.

I en inre monolog (som ständigt återkommer) uttrycker Henrik de känslor han behärskas av: "avstånd och leda", "avstånd och ängslighet". Till slut: "jag vill att hon går".
Henrik och Anna samtalar om Annas moder, död sedan fem år. Hon var skådespelerska, högt begåvad. Henrik, som hade ett förhållande med henne, tänker att Anna kunde vara hans dotter. Anna, full av hat mot mamman, säger att hon födde en massa ungar och dog av alkoholförgiftning.

För Henrik är teater något magiskt. Tystnaden i scenrummet rymmer energi, känslor - äkta eller spelade - allt finns där och lever ett hemligt liv. Han säger också att han kan avlyssna allt, demoner, änglar, spöken, vanliga människor, och att han ibland talar till dem. Föreställningarna lever ett eget liv.

Anna är angelägen om att få veta varför hon fick rollen som Indras dotter. Därför att du är begåvad, säger Henrik. Han hade sett henne i en film, där hon var så dålig att hon måste vara begåvad.
Skådespelarens magi hade han upplevt redan som 12-åring, säger han, och efter ett citat ur advokatens monolog i Ett drömspel fortsätter han med att säga att han våldtar Strindberg, stryker ner och våldtar texten. Allt enligt högsta teatermode.

"Varför säger jag det här?" frågar han sig i den inre monologen. "Det är ju bara floskler. Varför rättfärdigar jag mig för den där unga personen?!"
Han menar att de stimulerar varandra. Han ger henne självförtroende och självbekräftelse (och det framgår klart att han är intagen av henne). Hon å sin sida förebrår honom att han alltid är så kritisk mot henne. "Jag tror inte alls att du tror på mig." Han svarar att det händer något inom henne. En omstrukturering. Att det kan göra ont, men att det likafullt gör henne nöjd och glad. På det viset blir hon en bättre skådespelerska. Dock menar han att hon ska såga av privataktrisen.

Du tycker alltså att jag spelar teater privat, säger hon. Jo, det menar han. Är du äkta, då? "Jag använder mig av alla medel för att få er att fungera", svarar han. Hon fortsätter: "Om jag inte har mitt lilla privatspel, hur ska jag då skydda mig mot omvärlden? Som barn är man i underläge, och sen fortsätter man för att det är enklare."
Hon tar fram rollhäftet, och han instruerar en liten scen ur Ett drömspel. Anna gör scenen och antecknar sedan i rollhäftet.
Henrik, trött, kan alla knep, ger kritik: "Dottern är tung, Flera 100 kilo i den här scenen. Hon står med hela kroppen, inte bara med benen."
Anna, förorättad: "Hur vet du att du alltid säger de rätta sakerna? Du har ju aldrig varit skådespelare." Henrik: "Jag känner det." Anna: "Är du aldrig rädd att känna fel?" Henrik: "När jag var yngre och hade anledning att vara rädd begrep jag inte att jag hade anledning att vara rädd."
"Många regissörers väg är kantad av ihjälslagna skådespelare. Har du räknat dina offer?", kontrar Anna, och Henrik svarar: "Många är säkert skadade av min framfart, liksom jag är skadad av andras hantering."
"Jag älskar skådespelarna", deklarerar Henrik, "deras mod och dödsförakt, deras svarta, hänsynslösa uppriktighet, deras godtrogenhet och skarpsynthet, när de försöker manipulera mig."
"En regissör ska lära sig lyssna och hålla käften", citerar Henrik sin lärare.
Anna och Henrik sitter nu båda i soffan. Hon säger att hon låtit håret växa för rollen. Han kommenterar rekvisitan: fåtöljen är från Fadren, soffan från Hedda Gabler, bordet från Tartuffe och stolarna från hans förra Drömspel. Främst uppskattar han ändå repetitionsskärmarna. De kan föreställa allt.

[...]

Henrik citerar åter sin lärare och hans indelning av skådespelare: Dom ena ska in, dom andra ska ut. "Det är ojämlikt", kommenterar Anna.
Den äldre skådespelerskan Rakel gör entré. "Det regnar, riktigt höstregn", säger hon. - "Det är ju höst", säger Henrik torrt.
I sin inre monolog radar Henrik upp sina känslor: avstånd, leda, rädsla, maktlöshet, maktlös vrede, avstånd.
Rakel vill ligga med honom, men Henrik har inte lust. Han är inte road och förhåller sig undvikande inför hennes intimiteter. De har tidigare haft ett förhållande med varandra.
Det framgår att hon fått en mindre roll i pjäsen "för gammal vänskaps skull". Hon är slarvig, odisciplinerad och alkoholiserad, men har inte självinsikt och känner sig trots allt förödmjukad. Hon vårdas numera på sjukhus.

Rakel berättar om incidenter i hemmet med maken Michael och dottern Anna, bl a en där Michael slår henne med en tidning. Anna, 12 år, (som vi nu ser sitta i soffan på scenen, klädd exakt som Anna, 23 år) tycker synd om fadern, säger Rakel.

Rakel bjuder på nytt ut sig åt Henrik och visar både lår och bröst. "Nå, vad säger du," insisterar Rakel. Men Henrik är bara besvärad.
"Tror du att mitt instrument är förstört för all framtid," säger Rakel. "Egentligen inte", svarar Henrik. "Idiot!" blir Rakels ripost.
Rakel berättar om hur hon slog Anna och om hur hon togs om hand av polis och vårdpersonal. Att hon spärrades inne anklagar hon Henrik för. Han hade intygat att det fanns risk för självmord. "Konspirationsteorier", menar Henrik.

Henrik kommer ur balans. "Jag vill aldrig mer ha med dig att göra. Jag har en gång för alla utplånat dig."
"Varför kan du inte satsa på mig en gång till?" - "Jag vågar inte", säger Henrik. "Jag hatar tumult, aggressioner, känsloutbrott." Hans pjäsuppsättningar är som operationer i en operationssal. "Jag förvaltar texter och arbetstider. Jag är inte impulsiv, spontan, medspelande. Det ser bara så ut."
Rakel svarar: "Lilla dumsnut, teater är bara skit och snusk och kåthet. Jag tror inte på din renlighetsteori."
Henrik kommer ur balans. Nu ser vi att Anna, 23 år, sitter i soffan.
Henrik bekymrar sig i inre monolog över att Rakel ljuger och gör sig till. Snart drabbas hon av insikt, menar han, vilket leder till sammanbrott.
Rakel är förtvivlad, vill göra Molières Tartuffe, men Henrik tycker pjäsen är tråkig. "Ingen idé, alltså", säger Rakel. Henrik omfamnar henne. "Du är alltid i mina tankar", säger han, "jag kommer till dig om en timme."

Henrik tar Annas hand i sin. Hon är rädd för sin barnslighet. Han säger att barnslighet är ubredd i deras bransch och att hon ska vara rädd om den. Han säger också att han är svag för henne och att han gläder sig åt att de har fem veckor av gemensamt arbete framför sig. Till slut säger han att han är förälskad i henne. Därpå får han ett utbrott mot hennes sambo, Johan.
Anna säger att hon är med barn. Hon är redan i tredje månaden. Henrik blir irriterad men viftar bort förslag om abort: "Nej, inte för teatern, det är den inte värd." Trots allt vill han inte att hon avsäger sig rollen.
Plötsligt bekänner Anna att hon gjort abort, för rollen. Henrik är irriterad på nytt. Anna säger att hon ville se honom tappa ansiktet. Henrik säger att hon verkligen är mycket lik sin mor. Anna säger att det var sambon Johan, som Henrik avskyr, som övertalade henne att göra abort. "Så nu är jag här, i din hand", säger hon. "Och jag i din", fyller han i.
När det sedan framgår att hon vill att han och hon ska bilda ett par, sparkar han bakut. "Jag ger dig identifikation, omtanke, ömhet, jag ser till att publiken älskar dig och att du blir vackert belyst. Jag är färdigskriven och nästan färdigspelad. Jag vägrar att spela i ditt drama. Det kan bara bli förödmjukande. Vad hade du tänkt sig? Passionsdrama? Kärleksäventyr? Du har ju redan en kompetent pappa. Inte behöver du en till. Du är alltför lik din mor. Du kan vara både grym och hänsynslös."

Även när hon uttryckligen ber honom, säger han nej. "Vore jag 10 år yngre", säger han och båda brister ut i skratt.
Under en liten promenad på scenen beskriver Henrik i detalj deras blivande förhållande, sådant det skulle ha tett sig, inklusive den oundvikliga krisen.
"Jag blev ledsen av det här samtalet", säger Anna. På väg ut frågar hon: "Hör du kyrkklockorna?"
"Nej", säger Henrik, "jag har börjat höra lite dåligt."
Inom sig tänker han: "Det som oroade mig i detta ögonblick var nog att jag inte kunde höra kyrkklockorna."