En lusteld eller Unga präster predika bäst

E.T: 

En lusteld eller Unga präster predikar bäst, hette torsdagens lätta komedi. Den lyste och brann med muntra flammor utan glöd och utan att värma - så som författaren Alfred de Musset nog avsett, även om han för det unga, plågade hjärtats talan. Komedin är ett virtuosnummer i miniatyr, och det var vad den blev i Ingmar Bergmans regi med Inga Tidblad, Gunnar Björnstrand och Maj-Britt Nilsson i de tre rollerna. [...] 

U. S-m: 

När Inga Tidblad spelar ut för fullt i nervösa och hysteriska roller, så finns det en förtrollning i hennes röst, som vissa människor är mottagliga för och andra inte. Men när hon med fyllig klang i stämman gestaltar en genomsund men förfinad kvinna med list och kvickhet och suverän livsöverblick, då undrar jag om någon enda människa kan hålla stånd mot henne. En sådan kvinna är Madame de Léry i Alfred e Mussets enaktare En lusteld eller Unga präster predikar bäst. Ingen skådespelerska här i landet skulle ha kunnat spela den rollen med flera nyanser och rikare differentiering än vad Tidblad gjorde i Ingmar Bergmans regi.

Hela föreställningen var ett kvalitetsarbete. Gunnar Björnstrand spelade greve de Chavigny, den uppblåste libertinen med militär bakgrund. I hans röst kom kanske högfärden och officersmässigheten tydligare fram än sinnligheten. Men nämn en konversatör som är på en gång mera manlig och mera driven än han. Jag tror det blir svårt. Maj-Britt Nilsson var den unga grevinnan, klumpigt varm och okomplicerat hängiven (men missklädsamt nådig mot betjänten).

När greven går på bal, stannar grevinnan hemma och gråter. Hon har inte tagit några lektioner i konsten att hålla kvar en man. Redan efter ett års äktenskap har hon ställt det så illa för sig att mannen betraktar henne som en självklarhet. Hon vet ingenting om kärlekens knep. Hon vet inte att man måste förbrylla och väcka nyfikenhet och svartsjuka. Men Madame de Léry vet det. Och hon visar vad hon vet.

Hon är inte fördärvad, men hon är erfaren. Hon kan greve de Chavigny utantill. Inte genom personlig bekantskap. Utan genom bekantskap med mannen i största allmänhet. Det räcker. Djupare gåtor rymmer inte männen. På tu man hand med greven tänder hon en liten lusteld hos honom. Men själv värderar hon en smula vänskap högre än en tillfällig lusteld, och nu vill hon med sin konversation få greven att förstå att hustruns kärlek är mera smickrande för honom än de tillfälliga lusteldar han lyckas tända hos Paris eleganta damer. Han samlar på troféer. Gott - hustruns kärlek är den största trofén. Vad mer kan hans fåfänga begära?

Därmed slutar pjäsen. Man kan fantisera om fortsättningen. Greven botas för stunden men återfaller i sitt forna liv. Grevinnan gråter. Men en dag har hon gråtit sig ut ur sin rådvillhet. Hjärtat ärras, det blir hårdare. Hon känner mindre, älskar mindre. Men älskar skickligare. Också grevinnan Mathilde har fröet i sig att en gång bli en Madame de Léry.

K. S-z:

Det kunde ju tyckas som om Alfred de Mussets kvicka komedi Lustelden eller Unga präster predika bäst skulle komma som ett behagligt mellanspel. Men Ingmar Bergman hade förvandlat den till en moralitet. Väl är det sant att historien om den bortskämde och hetblodige äkta mannen rymmer moral. Men det är inte en moral av strumpstoppningens gråa garn, utan den röda sidenbörsens pärlbroderier. Hade den fått sticka fram huvudet i behagfullt lättsinne, skulle dess budskap blivit betydligt mer verkningsfullt. Ingmar Bergman trodde tydligen inte riktigt på ordet om unga präster, ty hans regi var betydligt mer avpassad för en predikan från högvördiga biskopar.

Han hade dämpat ner Inga Tidblad ganska väsentligt. Hur fint hon än turnerade sina repliker, saknade man det lekfulla fladdret, gäckeriet och frestelsen. Fru Tidblad har ju så många gånger visat hur väl hon behärskar turerna i fjärilsdansen att man måste skriva det alltför moraliserande i hennes framställning på regins konto. Något kunde kanske också skyllas på Gunnar Björnstrand. Greven skall vara en man vars blotta stämma får kvinnohjärtan att skälva och med ett eldigt temperament som likt en låga kastar sig från gren till gren blott för glädjen att brinna och brännas.

Gunnar Björnstrand är inte själv någon lusteld och tänder heller ingen hos andra. Inte ett ögonblick fick han luften att vibrera mellan sig och den unga prästinna som så modigt åtagit sig att föra hans hustrus talan. Därigenom förfelade också predikan mycket av sin mening. Någon omvändelse var han inte i behov a v. Som hustrun spelade Maj-Britt Nilsson flickrart och behändigt. Men vad gör hon av sin röst? Den är otillräcklig och onyanserad. [?] 

E. M-R:

Av franska konversations-pjäser som oftast kommer väl till sin rätt i radio, är det väl få man hellre lyssnar till än Alfred de Mussets enaktare. En lusteld eller Unga präster predika bäst, som framfördes på torsdagskvällen, är så genuint latinsk man kan begära och ger både till tema och form själva grundtonen i Mussets dramatik. Det gäller också sensmoralen som är: lek ej med kärleken. Man förs in i ett ungt grevligt äktenskap över vars skaklar mannen redan börjat hoppa. Den hotande olyckan avvärjs emellertid av hustruns lika kloka som vackra väninna, vilken inte älskar och alltså kan spela den komedi som ofelbart för mannen till det önskade målet, d v s tillbaka till den äkta famnen.

Motiviskt är det alltså en enkel historia men psykologiskt har den många bottnar. Och den serveras med en härlig spiritualitet, med ett sprudlande artisteri som ger plats både för mjukt poetiska och fränt ironiska tonfall. Men vad som hållit pjäsen levande i drygt hundra år är ändå i första hand Mussets förmåga att teckna människor så levande att en intensiv dramatisk spänning mellan dem skapas mer ur deras blotta existens än ur deras handlingar. Människorna är det västenliga i detta stycke, inte vad som sker mellan dem.

Ordduellen mellan äkta mannen och väninnan är pjäsens centrala scen och den lektes fram helt suveränt av Inga Tidblad och Gunnar Björnstrand, finare torde den knappast ha framförts en på franska nationalscenen. I radioversionen blev hustruns roll den minst intressanta, det gäller särskilt börjans litet enformiga monolog, men Maj-Britt Nilsson spelade den med en innerlighet och en grace som gan en ganska utsökt verkan.