Om Björnstrand

Född Knut Gunnar Johanson den 13 november 1909 på Kungsholmen i Stockholm som son till Oscar Johanson och Ella Mauléon. Fadern var Bellmansångare och premiäraktör vid Svenska Teatern, en teater som i början av 1900-talet vida överglänste Dramaten.

Gunnar Björnstrand växte upp i ett övre medelklasshem vid Karlaplan på Östermalm och föräldrarna motsatte sig när sonen i tonåren bestämde sig för att bli skådespelare. Istället arbetade han en tid som bagarlärling, barberare, rallarhantlangare och slutligen dörrknackare innan han köpte sig namnet Björnstrand för 40 kronor inför sitt första engagemang på Lilla teatern på Vattugatan. Framträdandet ledde till studier hos teaterpedagogen Julia Håkansson, men efter bara en termin hos Håkansson engagerades Björnstrand av Gösta Ekman den äldre. Ekman, som var bekant med Gunnars far från Svenska Teatern, vägrade dock att tilltala Gunnar vid dennes tagna namn 'Björnstrand' och hänvisade till honom som 'Johanson'.

Hösten 1933 antogs Björnstrand till Dramatens elevskola i samma årskull som bland andra Ingrid Bergman, Signe Hasso och Irma Christensson. Dramatendebuten skedde något år senare i Eugene O'Neills Ljuva ungdom. Hösten 1936 engagerades han tillsammans med sin nyblivna fru Lillie, som han träffat på elevskolan, vid svenska teatern i Vasa där de i huvudsak spelade revyer och folklustspel till en mindre publik tillsammans med bland andra John 'Åsa-Nisse' Elfström.

Paret Björnstrand återvände från Finland till teaterkrisens Sverige två år senare, och Björnstrand fick en mindre roll som polis i Tolvskillingsoperan. Han fastnade sedan i ett rollfack flera år framöver med ett otal roller som rakryggig polis på scen och i radio. 1941 samarbetade han så för första gången med Ingmar Bergman då denne satte upp En spöksonat på Medborgarhusets scen i Stockholm:

”I flera veckor repeterade de utan ett öres betalning med Ingmar som hade garanterat tio föreställningar à tio kronor. Premiären gick fint, kritiken var välvillig men i salongen satt bara de närmast sörjande och de hade ju fribiljetter. Efter tre föreställningar sa Bergman: 'Nu stänger vi, de ska fan inte spela me så få djävlar i salongen! ' Och så överlämnade han trenne tior till Gunnar som tack för jobbet. Men Gunnar var inte nöjd. 'De här räcker inte ens till hyran och jag behöver lite mat också.' 'Mat!', skrek Ingmar, 'vem i helvete tror du har råd med mat. Lev på kaffe och bullar, de gör jag.'” (Lillie Björnstrand, Inte bara applåder)

Sin första större filmroll gjorde Björnstrand 1942 som 'Lillen' i Hampe Faustmans Natt i hamn (skriven och fotograferad av Gunnar Fischer). Efter att ett år senare ha gjort lycka i rollen som nazist på teatern i Alexander Kiellands kontroversiella Om ett folk vill leva, som med sitt anti-fascistiska budskap skapade irritation på den tyska ambassaden, gjorde han även under 40-talet flera roller som nazist på film. Den första var som nazistisk polis (en naturlig kombination kan tyckas) i Lauritz Falks Lev farligt. Weyler Hildebrand, som regisserade Björnstrand i Mitt folk är icke ditt menade att Gunnar Björnstrand med sin raka rygg var som skapt för att spela nazist.

Filmrollerna började vid den här tiden ge Björnstrand en ekonomisk trygghet han inte tidigare haft som frilansande teaterskådespelare ­– framförallt efter det stora genombrottet i Arne Mattssons komedi Sussie. Han kontrakterades strax därpå av Svensk Filmindustri och hamnade snabbt i ett stereotypt fack med komiska roller i lättsinniga komedier, gärna mot Sickan Carlsson eller Nils Poppe. Förfrågningar hos SF-chefen Carl Anders Dymling om att få byta rollfack var lönlösa. 

I början av 50-talet erbjöds Björnstrand helårsengagemang på Dramaten men tackade nej då han ansåg att filmarbetet präglades av en större jämlikhet inte bara gentemot regissören utan även gentemot fotograf, passare, ljudtekniker alla i det sammansvetsade team som gjorde filmen. Regissörerna på Dramaten, såsom Alf Sjöberg, var dock enligt Björnstrand enväldiga och "skådespelarna hade inte ett dyft att säga till om".

Bergman och Björnstrand hade tyckt illa om varandra efter det katastrofala arbetet med En spöksonat, men nu var de båda anställda på Svensk filmindustri. På SF tillhörde Björnstrand den avdelning som sysslade med komedier, kallad ”förströelsedetaljen”, medan Ingmar och hans gäng av Björnstrand kallades "demongänget". Vid ett tillfälle blev de tvungna att dela taxi och hamnade omedelbart i bråk varpå Bergman, enligt Lillie Björnstrand, lär ha sagt: "- Jag ska säga dig en sak: du kommer aldrig någonsin att få vara med i mina filmer. Nä det hoppas jag, sa Gunnar, så djävligt ska jag väl ändå inte behöva få det. Sen stirrade de ilsket på varann tills båda började skratta. Isen var bruten och det dröjde bara några dagar, så ringde Ingmar om en roll i Kvinnors väntan."

Björnstrands framgångsrika samspel med Eva Dahlbeck i Kvinnors väntan gjorde det möjligt för honom att lämna Nils Poppe-komedierna (de båda återförenades dock i Det sjunde inseglet) bakom sig och, i alla fall delvis, lämna komedifacket. Under de kommande åren skrev Bergman ett otal roller för Björnstrand.

Gunnar Björnstrand hade en framträdande roll, ofta som regissörens alter ego, i Bergmans 50-talsfilmer. Samarbetet nådde en form av tragisk kulmen med inspelningen av Nattvardsgästerna senhösten 1961. Björnstrand fick inför inspelningen besked av SF:s husläkare att han hade alarmerande högt blodtryck och rekommenderades absolut avhållsamhet från alkohol, sena kvällar och sexuellt umgänge. Om han inte följde rekommendationen skulle han riskera hjärnblödning och att bli rullstolsbunden resten av sitt liv. Inspelningen kom därför för Björnstrands del att handla mycket om detta överhängande hot. Han fick dock ett motstridigt utlåtande under inspelningen från en annan läkare och upphörde så småningom med medicineringen, varpå han kände sig mycket bättre. Enligt Lillie Björnstrand var dock även den fortsatta inspelningen svår för Björnstrand då Bergman ofta intog "en aggressiv och retsam attityd".

I Vilgot Sjömans bok L 136, Dagbok med Bergman om inspelningen av Nattvardsgästerna skrev Sjöman: "Gunnars begåvning rör I.B. vid med irriterade fingrar då han är lätt antändlig ur stånd att behärska sig och lugna ner sig. Då blir kraven i ett skruvstäd. Jag ser Gunnars prestation i Nattvardsgästerna växa fram till en stor prestation men den växer fram ur en ångestprocess".

Efter 40 filmer och 18 år gick Björnstrands kontrakt med Svensk Filmindustri ut 1965. Hans medverkan i Bergmans filmer blev också mer sporadiskt och rollerna mindre. Utan kontrakt med SF var han fri att jobba med andra filmbolag och gjorde även film utomlands. Bland annat gjorde han 1967 Gabriel Axels dansk-isländska Den röda kappan mot Gunnel Lindblom och ett år senare medverkade han i Florestano Vancinis italienska Violenza al sole mot Bibi Andersson.

När filmrollerna började lysa med sin frånvaro återvände Björnstrand alltmer till komiska roller på teatern och gjorde även ett flertal minnesvärda insatser inom tv-teatern, bland annat som professor Higgins i Pygmalion mot Harriet Andersson och Barbro Hiort af Ornäs. Han engagerade sig även i protesterna mot Vietnam-kriget och kunde tillsammans med Lillie synas i många demonstrationståg.

Efter en blodpropp 1970 drog han ner på arbetstempot. Hans sista filmroll var i Fanny och Alexander.
Gunnar Björnstrand avled i Djursholm den 24 maj 1986.