Nora/Julie/Szenen einer Ehe
Bergmansk kompilation av skandinavisk dramatik tröttade ut den tyska kritikerkåren.
"En fascinerande mängd paralleller."Fritz Rumler i Der Spiegel
Om uppsättningarna
Med detta ambitiösa projekt ville Bergman ge den tyska publiken prov på den skandinaviska dramatikertraditionen och sina egna rötter i denna. Bergman planerade att göra tre uppsättningar vilka skulle spelas simultant på tre olika scener. Han valde August Strindbergs Fröken Julie, Henrik Ibsens Ett dockhem (eller Nora som den kallas i Tyskland) samt sin egen Scener ur ett äktenskap. Ursprungligen var tanken att pjäserna skulle spelas simultant på Residenztheaters tre scener. Av praktiska skäl gick inte detta att förverkliga och istället spelades först en kraftigt bearbetad Nora följd av Fröken Julie. Scener ur ett äktenskap spelades samtidigt tvärsöver gatan på Theater am Marstall.
Bergman skulle ett par år senare sätta upp Ibsens Ett dockhem på Dramaten. Uppsättningen i München gav en försmak av den senare uppsättningens betoning av Noras erotiska och sensuella sida.
Den svenska nationalutgåvan av August Strindbergs verk hade just getts ut. Bergman upptäckte i denna utgåva av Fröken Julie att det fanns ett replikskifte mellan Jean och Kristin som Strindberg strukit från manus, men som nu återinsatts. Där framgick det att Jean blivit vittne till hur Julie förnedrat sin fästman på stallbacken genom att "leka" hästdressyr. Två gånger ger Julie honom ett rapp, men det tredje gången tar han spöet från henne och ger henne ett rapp över ena kinden.
För att dölja den röda strimman pudrar Julie kinden och Kristin kommenterar att detta får henne att se vitsminkad ut.
Upptäckten inspirerade Bergman att söka nya dimensioner i pjäsen. I hans tolkning hade Julie episoden på stallbacken i färskt minne och den präglade hennes sinnesstämning och hennes agerande under hela kvällen. I det grymma spelat med Jean tillfogades hon ännu ett sår och det tredje såret, det genom hennes strupe, blir bara en konsekvens av de två tidigare.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).
- Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
- Per Arne Tjäder, Fruktan, medkänsla och kritisk distans: Den västerländska dramateorins historia, (Studentlitteratur, 2000).
Armin Eichholz i Münchner Merkur menade att Nora i det fördolda var emanciperad sedan länge: "Det förråder sidenstrumpsflirten med doktor Rank. Noras tarantella blir inte vild utan en rasande dans på bordet. [...] Och när hon slår sig lös från Helmer, är hennes uppskruvade charm slutligt förgången. Sällan har någon person framställt detta fall (förlåt: uppstigande) så resolut och övertygande."
Flera kritiker påpekade att Nora i denna version framstod som en kvinna med ett stort inre djup. Den kvittrande lärkfågeln, den traditionella bilden av Nora, var långt borta. Kritikerna menade även att Bergman tonade ned det lätt träaktiga hos Helmer "och ger honom ett hjärta", vilket fick även honom att framstå som ett offer för konventionerna.
Doktor Rank blev i Bergmans tolkning en mer sammansatt person än vanligt. Kaiser i Süddeutsche Zeitung uppfattade hos doktor Rank en intressant dubbelhet av anständighet och förfall, begär och värdighet.
Efter Ett Dockhem verkar många kritiker ha haft svårt att tillgodogöra sig de följande två timmarna med Fröken Julie. Ingen kritker uppmärksammade ärret på Julies kind, vilket kan tolkas som ett tecken på en viss trötthet. Uppsättningen berörde inte, vilket delvis kan förklaras av att det svenska firandet av midsommaraftonen tedde sig som något främmande.
Gunilla Palmstierna-Weiss noggrant uppbyggda kök var svårtolkat för de tyska kritikerna, varav någon associerade till Carl Larsson. Dessutom hade man haft otur, skådespelerskan som var tänkt att spela Julie kunde inte fullfölja rollen utan hade ersatts tätt inpå premiären. Till följd fick gestaltningen av Julie aldrig chans att mogna ordentligt.
En del kritiker distraherades av Bergmans försök att koppla samman sin egen text, Scener ur ett äktenskap med Ibsens Nora och Strindbergs Julie. Somliga ansåg att pjäsen fungerade bättre som film. I Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev Hans Schwab-Felisch:
"Där var de underbara skådespelarinsatserna avgörande, kamerans möjlighet att förtäta scenerna nästan till olidlighet. Nu blev skillnaden mellan film och teater eklatant. Vad kameran åstadkommit klarade inte den åt sig själv lämnade texten."
Experimentet blev inte någon större framgång. Flera kritiker påpekade att det låg något nästan spekulativt och jippoartat i det att låta en regissör ha premiär med tre uppsättningar under en och samma kväll.
Nora
Under 1870-talet övergav Henrik Ibsen idédramat och började skriva realistiska pjäser. Ett dockhem kom 1879 och väckte omedelbart stor skandal genom sin, för den tiden, mycket djärva skildring av ett kvinnoöde. Det var en otänkbar tanke att en kvinna skulle kunna lämna man och barn med hänvisning till att hon behövde finna sig själv innan hon kunde älska sin man.
Pjäsen speglade tidens konventioner och synen på kvinnan som en varelse som behöver en mans beskydd och ledning. Ibsen belyser hur denna syn genomsyrar det äktenskapliga livet och hur svårt det är att se igenom detta. Ett viktigt tema i pjäsen är därför Noras alltmer klarsynta genomskådande av de grunder som hennes äktenskap är baserat på.
Julie
Fröken Julie av August Strindberg är skriven 1888 och är dennes mest kända och oftast spelade drama. Handlingen äger rum i ett herrgårdskök under midsommarnatten. Mellan fröken Julie och betjänten Jean utspelar det sig ett drama som till synes huvudsakligen är av erotisk karaktär. Men mötet mellan dem kompliceras av dynamiken i den sociala hierarki som råder mellan dem.
Pjäsen hade urpremiär på Studentersamfundet i Köpenhamn 1889. Den spelades i Berlin på Freie Bühne 1892, men det var först efter premiären i Paris 1893 på André Antoines experimentscen som den rönte uppmärksamhet. I Sverige spelas Fröken Julie först 1906, bland annat på Strindbergsscenen Intima teatern. 1917 togs den upp på Dramaten i regi av Tor Hedberg. Alf Sjöberg sätter upp Fröken Julie 1949 på Dramaten och dennes filmatisering 1950, med Anita Björk och Ulf Palme i huvudrollerna, fick ett mycket stort erkännande.
Szenen einer Ehe
Bergmans eget äktenskapsdrama i kraftigt nedskuren bearbetning. Först visad som uppmärksammad TV-serie med Liv Ullmann och Erland Josephson i huvudrollerna. Bearbetningen kom sedan att regisseras av Rita Russek som spelade Nora i detta projekt.
Bilder / videor
Medarbetare
- Horst Sachtleben, Doktor Rank (Nora)
- Rita Russek, Nora
- Robert Atzorn, Advokat Torvald Helmer (Nora)
- Erich Hallhuber, Johan (Szenen einer Ehe)
- Monika John, Fru Palm (Szenen einer Ehe)
- Gündüz Bizde, Fotoreporter (Szenen einer Ehe)
- Monika Schlüter, Karin (Szenen einer Ehe)
- Patricia Schwöbel, Eva (Szenen einer Ehe)
- August Strindberg, Författare (Julie; Baserat på Fröken Julie)
- Henrik Ibsen, Författare (Nora; Baserat på Ett dockhem)
- Ingmar Bergman, Författare (Szenen einer Ehe; baserat på Scener ur ett äktenskap)
- Charlotte Flemming, Kostymer (Nora)
- Rudolf G. Knabl, Musikarrangemang (Nora)
- Gunilla Palmstierna-Weiss, Scenografi (Julie, Nora)
- Elisabeth Urbancic, Scenografi (Szenen einer Ehe)
- Peter Weiss, Översättning (Julie)
- Heiner Gimmler, Översättning (Nora)
- Joachim Maass, Översättning (Szenen einer Ehe)
- Gaby Dohm, Marianne (Szenen einer Ehe)
- Gundi Ellert, Kristin (Julie)
- Michael Degen, Jean (Julie)
- Anne-Marie Kuster, Julie
- Gerd Anthoff, Krogstad (Nora)
- Annemarie Wernicke, Fru Linde (Nora)